På sin tid var han en tvättäkta superkändis, men idag vore hans namn definitivt okänt för de allra flesta om inte den enorma havsström som stryker längs Sydamerikas västkust och i högsta grad påverkar den kontinentens livsbetingelser hade döpts till – Humboldtströmmen.

Om friherre Friedrich Wilhelm Heinrich Alexander von Humboldt har Andrea Wolf åstadkommit en detaljerad levnadsberättelse i form av en bok vars titel anspelar på det faktumet att personen ifråga var den som först lanserade ”naturen” som övergripande etikett på allting utom det som vi människor styrt till. Medan Carl von Linné ett sekel tidigare hade givit oss ett instrument att identifiera, beskriva och diskutera naturens fundamentala beståndsdelar, nämligen de många arterna, ville Humboldt istället visa på naturens helhet och arternas beroende av varandra. Han var djupt orolig över att denna helhet tycktes vara på väg att demoleras genom den växande mänskliga befolkningens alltmer intensiva exploatering av alla olika slags naturtillgångar. Men framförallt var hans dröm att bidra till en bättre förståelse av hur vår planet kommit till och formgivits och, hur dess imponerande biologiska rikedom hade uppkommit och fortlever. Hur har höga berg uppstått? Varför är regnskogen mycket rikare på växt- och djurarter än alla miljöer i den temperade zonen? Sådana frågor begrundade Humboldt i hela sitt långa liv.

Alexander, född i Berlin år 1769, hade bara ett syskon, Wilhelm, och deras far gick bort medan de två bröderna fortfarande var ynglingar. De hade en mor som uppenbarligen hade stora problem med sitt känsloliv och som hjärtligt avskyddes av dem båda. När hon avled avstod de från att närvara vid begravningen. Däremot fick de stor nytta av det aktningsvärda arv som hon lämnade efter sig.

Medan Wilhelm i hela sitt liv levde ett normalt överklassliv och erhöll avancerade positioner i den preussiska statens tjänst, hade Alexander tidigt drabbats av en brinnande längtan efter att komma ut i vida världen. Med endast synnerligen måttlig entusiasm studerade han diverse ämnen vid en rad europeiska universitet och ägnade istället sitt intresse dels åt floran och faunan i städernas omgivningar, dels åt att umgås med mer eller mindre berömda forskare och författare som uppenbarligen trivdes i hans sällskap. Exempelvis etablerade han och Goethe en vänskap som varade livet ut. Aldrig någonsin verkar han däremot ha varit intresserad av kvinnligt sällskap.

Men så hände det sig att han år 1797 i Paris, där han trivdes bättre än i sitt hemland, träffade en botaniker vid namn Aimé Bonpland, och de två förenades i drömmen om en expedition till fjärran trakter om vilka det knappt existerade några biologiska eller geologiska kunskaper. Genom Humboldts vidsträckta kontaktnät skaffade de sig något som få lyckades med på den tiden, nämligen den spanska regeringens tillstånd att fritt resa omkring i de spanska domänerna i Syd- och Mellanamerika. Vilket blev upptakten till en minst sagt händelse- och strapatsrik expedition som inleddes i juni 1799 och varade till augusti 1804.

Som alltid på den tiden var syftet med expeditionen ”allomfattande”. Avsikten var att ägna sig åt allt från astronomiska observationer och mätningar av de högsta bergens höjd till insamling av material ur floran och faunan i de olika trakter som skulle besökas. På Chimborazo, det högsta berget i Ecuador, klättrade Humboldt och Bonpland upp till 5 700 meters höjd över havet – men nådde inte till toppen, för dit var det ytterligare 500 meter. Humboldt var också angelägen om att undersöka hur människors liv fungerade i miljöer som var så radikalt annorlunda jämfört med Europa som exempelvis Amazonasbäckenets regnskogar. Något som oerhört starkt påverkade honom när han kom till Syd- och Mellanamerika var insikten om de fruktansvärda betingelser som de många importerade slavarna levde under. I hela sitt liv skulle han ägna sig åt att bekämpa slaveriet och torde ha bidragit till dess långsamma men dock försvinnande.

Huvudsyftet med expeditionen var dock att öka kunskapen om Sydamerikas flora, fauna och ”ekologi” (även om ordet ännu inte var uppfunnet), och Bonpland och Humboldt insamlade och konserverade massor av växter och djur som i sinom tid transporterades hem till museer och universitet i Europa.

Åren efter hemkomsten tillbringade Humboldt merendels i Paris, där han gick och längtade och trängtade efter nya äventyrliga upptäcktsresor. Men nästa skulle dröja ända till år 1830, och då gick färden med tsarens mer eller mindre motvilliga medgivande till centrala och södra Ryssland, inklusive västra Sibirien och Kaspiska havets norra kust. Här var det geologi och astronomi mer än biologi som stod i fokus för Humboldts intresse.

Efter den expeditionen och fram till sin död år 1859 ägnade Humboldt sig åt politiskt agerande, författande av tjocka vetenskapliga rapporter samt populärvetenskapligt föreläsande. Så lysande var han i den sistnämnda genren att folk slogs om att få komma in på hans föreläsningar på universiteten i Paris och i andra städer; polis och till och med militär fick ibland tillkallas för att förhindra alltför gräsliga våldsamheter. Med idoghet och med utnyttjande av sitt förträffliga kontaktnät argumenterade Humboldt oförtrutet för sociala förändringar, inte minst slaveriets upphörande. Vad han sett av slavägarnas hantering av sina slavar i Syd- och i södra Nordamerika glömde han aldrig.

Om denna i sanning ovanliga människa har Andrea Wolf skrivit en diger volym på bortåt 500 sidor, av vilka dock 150 är olika slags källhänvisningar. Hon har åstadkommit en ypperlig skildring, elegant och samtidigt sakkunnig och insiktsfull, baserad på utomordentligt grundliga biblioteksstudier. Med stor entusiasm beskriver hon både Humboldts äventyrliga expeditioner, där hans egna publikationer har försett henne med massor med material, och hans liv och agerande i Paris (där han trivdes mycket bättre än i Berlin, som han fann tråkigt och kallade ”nekropolis”).

Förresten kom en svensk utmärkelse honom till del så tidigt som år 1810, då han nämligen invaldes som utländsk ledamot i Kungl. Vetenskapsakademien.

Humboldts syn på naturen var – med ett nutida uttryck – ekosystematisk. Visst gillade han att samla växter och djur och få dem identifierade och – om de var okända för vetenskapen – namngivna. Men hans huvudbudskap är att ”hela alltet”– ekosystemen – är vad som är det fundamentala att studera och det viktigaste att bevara, om framtidens människor ska kunna försörja sig. Det moderna konceptet ”hållbarhet” hade han gillat. I all sin artmångfald hänger växt- och djurlivet ihop som ett system, vars beståndsdelar är ömsesidigt beroende av varandra. Genom sitt enorma kontaktnät spred Humboldt sina åsikter till politiker och andra beslutsfattare mer eller mindre världen runt. Visst var han naturvetare – men också samhällsanalytiker och politisk agitator. Hur stor praktisk betydelse hans energiska arbete fick inom detta fält berörs knappast alls i denna bok – och rätt så, för det måste vara ohyggligt svårt att bedöma.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

En av de ”ungdomar” som fascinerades av Humboldts skrifter var Charles Darwin. I en text skrev han att ”förr beundrade jag Humboldt, men nu avgudar jag honom”, och hans reslust ökade till stormstyrka när han läste Humboldts månghundrasidiga reseskildringar. Å andra sidan: den enda gång de två träffades uppstod ingen närmare kontakt, och i sina memoarer skriver Darwin om det mötet att det mest kännetecknande draget hos Humboldt var att ”han pratade oavbrutet”. Och Darwin är förvisso inte den ende som kommenterat Humboldts osvikliga benägenhet att dominera samtalet.

När Darwin skulle iväg på sin jordenruntresa, som startade 1831 och skulle vara i ett och ett halvt år, men som i själva verket varade i bortåt fem år, var det trångt om utrymme på båten, och han fick order att minimera sitt medförda bokbestånd. Då valde han ett antal biologiska handböcker plus Bibeln samt – vilket medgavs först efter särskild anhållan – sju maffiga Humboldtvolymer! Hans viktigaste bok, Om arternas uppkomst, skulle inte komma ut förrän år 1859, det vill säga: det år då Humboldt avled.

Trots att Humboldt obestridligen har bidragit till förståelsen av hur olika organismer påverkar varandras fortlevnad och var bland de första att betona att vi måste exploatera vår miljö med försiktighet, och trots sina energiska insatser att förbättra olyckliga människors levnadsförhållanden, är han idag en tämligen okänd figur. När man läser Andrea Wolfs bok kan man inte låta bli att fundera över varför det blivit så, för visst var han en gigant.