Tvärtom var orsaken uppsåtlig och genomförandet organiserat av den kommunistiska ledningen i Moskva. Enligt nya beräkningar av ukrainska demografer skördade katastrofen fyra miljoner människoliv. Svälten var inte okänd i omvärlden, men upplysningarna var fåtaliga och hamnade i skuggan av nazismens framgångar och maktövertagande i Tyskland. Under kalla kriget hölls minnet av tragedin vid liv av i första hand ukrainare i exil i USA och Kanada. Deras uppgifter stämplades dock konsekvent av vänstern i västvärlden som uttryck för antikommunistisk och fascistisk mytbildning. Först 1986, när historikern Robert Conquest utgav boken The Harvest of Sorrow, fick många äntligen upp ögonen för hemsökelsen i Ukraina. Boken blev en vattendelare i synen, inte bara på själva svälten utan också på den ukrainska frågan i Gorbatjovs Sovjetunionen – detta trots att den tidens sovjetkommunistiska medlöpare i väst – inklusive tongivande skribenter i DN och Sydsvenskan – på konventionellt vis försökte misstänkliggöra Conquest som ett redskap för ärkenationalistiska ukrainska exilkretsar.

Idag, drygt 30 år senare – och efter 25 år med ett självständigt Ukraina – utger journalisten och historikern Anne Applebaum boken Red Famine. Stalin’s War on Ukraine. I viss mening kan den ses som en uppföljare till Conquests dokumentation av svälten. Den sammanställer och systematiserar de senaste decenniernas omfattande forskning, som bland annat bygger på dokument från ukrainska och ryska arkiv, muntliga berättelser samt säkerhetspolisens rapporter. Samtidigt sträcker sig Applebaums ambition längre än så. Hon sätter nämligen in hungersnöden i ett bredare historiskt perspektiv, i vilket storrysk imperialism ställs mot ukrainsk självhävdelse och där hemsökelsen ses som ett försök att oåterkalleligen utplåna nationalismen i Ukraina.

Vad var det då som inträffade i Ukraina 1932–1933? Efter revolutionen hade hungersnöd i Ukraina – Europas bördigaste kornbod fram till 1914 – blivit ett återkommande fenomen, liksom i övriga Sovjetunionen. Kollektiviseringen av jordbruket, som inleddes 1929, hade i Ukraina liksom annorstädes resulterat i sjunkande spannmålsproduktion. I november 1932 stod det klart att årets skörd skulle bli 40 procent lägre än förväntat i Sovjetunionen som helhet, men hela 60 procent lägre i Ukraina. I Stalins värld hade denna nedgång inget att skaffa med kollektiviseringen. Han menade istället att orsaken stod att söka i de ukrainska böndernas nationalism och prokapitalism – bönderna undanhöll helt enkelt av politiska skäl den spannmål de rätteligen borde leverera till staten. Från Moskva kom därför order om att rekvisitionen av spannmål och även andra livsmedel skulle intensifieras.

Det ukrainska kommunistpartiet satte omgående upp kommittéer som genomsökte alla byar och kolchoser och fråntog de redan undernärda bönderna de livsmedel de hade sparat eller gömt undan för sin överlevnad. Om och när bönderna gjorde motstånd, vilket ofta hände, sattes säkerhetstrupper in och gjorde processen kort med de upproriska. Parallellt inleddes arresteringar, deportationer och/eller avrättningar av de mest oppositionella på landsbygden och av intellektuella nationalister i städerna. Situationen förvärrades dramatiskt vårvintern 1933. Moskva beslöt då att stänga gränserna till Ukraina och blockera flykten till städerna. Bönderna ”låstes in” på landsbygden samtidigt som maten var slut. Massdöden var sommaren 1933 ett faktum.

Applebaum visar övertygande att katastrofen i Ukraina var organiserad av kommunisterna. Hon hävdar emellertid samtidigt att utsvältningen hade till egentligt syfte att besegra den bondebaserade nationalismen i landet. Detta argument kan tyckas mer problematiskt. Hundratusentals, för att inte säga miljoner bönder, ”kulaker”, i andra delar av Sovjetunionen drabbades ju också av svält, deportationer och likvideringar – också här var motiven ideologiska och politiska. Den stalinistiska staten ställde ju sig uppgiften att ”likvidera kulakerna som klass”, det vill säga: att krossa dessa människors motstånd mot att fråntas sin egendom och fösas samman i arbetskollektiv – om så krävdes genom att avrätta dem eller sända dem till arbetsläger där de försmäktade av brutalitet och undernäring. Frågan är således om svältkatastrofen i Ukraina bara var del av ett större sammanhang, eller om den hade särdrag vilka inte bara förvärrade den utan också gav den ett annat och mer strategiskt syfte.

Precis som i Finland och Baltikum fanns en nationell strömning i Ukraina redan under 1800-talet. Men först vid slutet av första världskriget, när Tsar-Ryssland och Österrike-Ungern bröt samman, flammade nationalismen upp på allvar – redan i januari 1918 deklarerade landet sin självständighet. För bolsjevikerna var det emellertid uteslutet att släppa Ukraina. Dels betraktade de landet som en historisk del av Ryssland, dels såg de kontrollen av det ukrainska jordbruket och indrivningen av skördarna som en avgörande förutsättning för att försörja den ryska stadsbefolkningen och därmed säkra revolutionen. Kriget med Polen 1920–1921 övertygade dessutom Moskva om Ukrainas geostrategiska roll som värn mot väst.

Vid krigets slut hade Ukraina inte bara förlorat sin självständighet. Stora delar av landet var dessutom ödelagt av kriget, den röda terrorn och massvälten 1921. Ändå hade inte kampen för självständighet varit helt förgäves. På Lenins inrådan beslöt Moskva – i syfte att underlätta ”bolsjeviseringen” av landet – att låta det ukrainska kommunistpartiet söka framstå som nationalismens egentliga företrädare. Det ukrainska språket blev tillåtet i skolor och statsbyråkratin, och utgivningen av ukrainsk litteratur accepterades. Applebaum beskriver skickligt utvecklingen under 1920-talet som präglad av en konfliktfylld kamp mellan de ukrainska kommunisternas strävan att vinna böndernas sympati och Moskvas ständiga misstro och allt hårdare indrivningskrav.

Sett i backspegeln är det tydligt att både de lokala kommunisterna och Moskva kämpade i historisk motvind. Ukraina hade visserligen velat frigöra sig från den ryska imperialismen 1918, men inte för att styras av vare sig ryska eller ukrainska bolsjeviker. Moskvas omättliga begär efter Ukrainas spannmål gjorde dock konfrontationen oundviklig. Böndernas motstånd mot den nya regimen drevs kanske inledningsvis av nationella motiv, men efterhand som utplundringen tilltog och hungern återkom förvandlades motståndet till en överlevnadskamp. Det hela kulminerade i och med Stalins beslut 1929 att helt avskaffa den privata äganderätten till jord och genomdriva kollektiviseringen av jordbruket med våld. För Ukrainas del innebar detta också slutet för den ”nationella kommunismen”, liksom för den relativa frihet det ukrainska språket och kulturen hade åtnjutit. De tre år som följde fram till det att katastrofen var ett faktum beskriver Applebaum som en klappjakt på allt ukrainskt – från spannmål och redskap till litteratur och kyrkoskatter, en klappjakt organiserad av ryska bolsjeviker och säkerhetsmän, understödda av mobiliserat ukrainskt slödder.

Applebaum lyfter emellertid också fram ett annat argument för att visa att hungersnöden var ideologiskt motiverad. Inspirerade av Marx betraktade Lenin och Stalin nationalismen som en borgerlig konstruktion, en ideologi för att integrera de underordnade klasserna i den förhärskande maktstrukturen och avleda arbetarna från socialismens sak. Vid 1920-talets mitt hävdade dessutom Stalin att de privatägande bönderna var nationalismens främsta tillskyndare. ”Bönderna”, skrev han, ”utgör den nationella rörelsens huvudarmé, utan bondearmén finns ingen maktfull nationell rörelse.” Just denna ståndpunkt lägger Applebaum särskild vikt vid – genom att svälta ihjäl bönderna skulle grundvalen för nationalismen i Ukraina ryckas undan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Mycket talar för att Applebaum har rätt, även om det inte finns direkta belägg för att Stalin utfärdade en sådan order. En jämförelse med forskningen om Förintelsen kan dock kasta ett förklarande ljus över hennes tankegång. Inte heller här finns några bevis att för att Hitler direkt eller officiellt beordrade förintelsen av judarna. Likväl är det allmänt accepterat att den nazistiska ideologin hade en eliminatorisk syn på judarna och att denna på ett avgörande vis bidrog till den ”slutgiltiga lösningen”. Varför, resonerar Applebaum, skulle inte marxism-leninismens tes om att krossa bourgeiosien och likvidera kulakerna som klass ha spelat en motsvarande roll för den politiskt organiserade hungerdöden i Ukraina 1932–1933?

Red Famine är ett ytterst viktigt bidrag till forskningen om Sovjetunionen och till kunskapen om Sovjetstatens ideologi och handlingar. Boken är väl dokumenterad, fylld av berättelser om den brutalitet bolsjevikerna lät svepa fram över Ukraina i början av 1930-talet. Den är desto viktigare som uppgörelsen med den revisionistiska synen på oktoberrevolutionen – en förstående, bortförklarande och nostalgisk historieskrivning – fortfarande inte fått fullt genomslag, varken i Ryssland eller vid akademierna i väst. Visst fördömer nästan alla Gulag och likvideringarna, men omvälvningen sätts alltjämt in i ett historiskt framstegsperspektiv och ses som ett emancipatoriskt steg i det moderna samhällets utveckling. Anne Applebaum har såväl med sina tidigare böcker som med Red Famine visat att med oktober 1917 hamnade folken i tsarismens Ryssland ur askan i elden.