”Hur långt är det mellan litteraturen och lidandet?” frågar sig Stig Dagerman. Bland ruiner och överbefolkade källargångar i utbombade tyska städer vederlägger han hösten och vintern 1946 den utbredda uppfattningen att det mänskliga lidandet är obeskrivligt, och visar att det i själva verket låter sig beskrivas ”alldeles förträffligt”. I de reportage han skrev för Expressen, och som sedermera resulterade i den numera klassiska reportageboken Tysk höst, lever han som han lär genom att helt enkelt beskriva vad han ser och hör. Vad han bevittnar i de engelska och amerikanska ockupationszonerna är människoträngsel i stinkande bangårdsbunkrar, bombade kyrkogårdar, sjuka barn och gamlingar utan tillgång till medicin och ett evigt fallande regn som står ”två fot djupt i Ruhrområdets bebodda källare”.

Vore man ute efter kontrasterande effekter kunde man jämföra Dagermans på en gång ömsinta, klarsynta och desillusionerade rapporter med Vilhelm Ekelunds mer litterärt aristokratiska impressioner från ett annat Tyskland 35 år tidigare, i Tyska utsikter. Ekelunds bok kom ut året före första världskrigets utbrott och Dagermans reportage skrevs året efter andra världskriget slut.

mellan litteraten och frianden Ekelund och den existentialistiskt influerade författaren och journalisten Dagerman ligger två världskrig, ett antal år som i allt väsentligt kom att dela in historien i ett ”gammalt” och ett ”nytt” Europa. Men trots Ekelunds och Dagermans olikartade ärenden, temperament och motiv påminns man om den fundamentala insikt som en annan betydande diktare, Gunnar Ekelöf, satte följande finurliga ord på: ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.” Kanske hade de båda Tysklandsresenärerna kunnat använda citatet med avseende på varandra.

”I kolblå juliafton skymmer Berlin”, skriver en ung Ekelund i dikten ”Vännerna”. Vi befinner oss i början av förra seklet och den skånske poeten från lilla Stehag är på sitt första besök i den tyska huvudstaden. Några år senare flyr han till Tyskland för att undkomma ett kortare fängelsestraff efter att ha varit i slagsmål med en länsman utanför Göteborg. Åter i Berlin ”slits blicken upp av det härjade livet, av verklighetens gråa massa”, för att låna Katarina Frostensons träffande bild av det plötsliga mötet med metropolens nu än mer tumultartade atmosfär.

Den fyra år långa vistelsen resulterade alltså i Tyska utsikter, som gavs ut för jämnt ett sekel sedan. Boken utgör en brokig samling resebetraktelser, författarporträtt, dagboksskisser, aforismer, essäer, kåserier och prosadikter. En splittrad form för en splittrad tid. Men, som Per Erik Ljung poängterar i sin studie Drömmar som förplikta, Ekelund var inte någon modernist ”i den meningen att det skulle vara möjligt för honom att avvinna det moderna livet dess skönhet och transformera det till konst”. Snarare vill han se en konst som ”momentant kan lyfta en ut ur den påträngande moderniteten”. Därav kanske också hans karakteristiska förmåga att spetsa sin skarpa iakttagelseförmåga i nuet med ett slags sarkastiskt gemyt.

i bokens första avdelning, ”Berlinbilder”, anar man förvisso den framrusande och rastlösa modernitet som närmast framstår som själva sinnebilden för det tidiga 1900-talets avantgardistiska strömningar. Men inte ens spårvagnarna eller det imposanta riksdagshusets ”trista opersonliga skönhet” förmår helt utplåna Ekelunds drastiska sinne för humor. Att han misstänker att ”det tyska kaffet har åtskilligt på samvetet beträffande den höga självmordssiffran i Tyskland”, är ett tydligt tecken på hans slagfärdiga ironi. Men det vittnar också om en aforistisk diktarkaraktär som inte bara har blicken inåtvänd mot idéernas värld, utan också mot medborgarnas sociala förhållanden. ”Vad kan det bli av människor som får bo i sådana spökhus!” frågar han sig under en promenad bland tusentals arbetslösa och nödställda i centrala Berlin.

För att fly undan den högljudda och bullriga huvudstaden – ”en strugglernation som den preussiska är ju allting annat än en allsidigt sympatisk företeelse” – beger han sig i avdelningen ”I Kiel” till nordvästra Tysklands kustpärla. Men även här slås Ekelund småningom av den tyska egenheten att som värsta skällsord använda ordet ”Mensch!”. Att omvärlden 30 år senare tvärtom skall komma att beskriva tysken som en Unmensch (monster, odjur) är ett annat historiskt faktum vi ännu har att förhålla oss till, och som Ekelunds yngre kollega Dagerman mer insiktsfullt än de flesta gav språklig gestalt åt i sina reportage.

Den blott 23-årige Dagerman reste alltså till Tyskland hösten 1946 för att beskriva det obeskrivliga. I sina litterära rapporter är han en främling från norr som inte bara demaskerar sig själv genom sin dragning till ruinen som metafor, utan också genom sina klarsynta skildringar av de faktiska ruinlandskapen i forna metropoler som Berlin, Hamburg, Köln och München. Alltmedan tyskarna själva inte har råd eller kraft att intressera sig för annat än att överleva ännu en dag. Och den unge reportern iakttar, slår följe och samtalar med dem på ”de före detta gatornas före detta trottoarer och letar efter ett före detta hus som vi aldrig hittar”. Här finns en inneboende förtvivlan som författaren skickligt undviker att i onödan intensifiera, men som ofrånkomligen skälver till mellan raderna.

det mest betydande särdraget i de drabbande reportagen, jämte den stilistiska klarheten, är dess moraliska kritik av den kollektiva skuld som omvärlden påbördade tyskarna. Dagerman upprörs här över journalistkolleger som under den tyska hösten rapporterar om och tvärsäkert anmärker på ett brutet folks ideologiska hållningar. ”I själva verket är det utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”, påpekar den svenske ynglingen utan att darra på manschetten. Och hur skulle det kunna vara annorlunda under omständigheter där ”den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det”. De som inte tar hänsyn till de här grundläggande riktlinjerna för en humanistisk livsåskådning är i Dagermans ögon ingenting annat än hycklare.

Hycklar gör däremot inte Vilhelm Ekelund när han 35 år tidigare i sin tur skriver om hur han på Frankfurter Allée i Berlin registrerar kvinnor och barn som krälar ut ur ”de sollösa gårdarnas djup, ur lumpkällare och källarverkstäder” för att utsätta sig för stadens ”storm av larm, hetta och damm och rök”. Redan hos honom — liksom omsider hos Bertolt Brecht, för vilken brödet alltid kommer före moralen — lär vi oss den Dagermanska lärdomen att ”hungern är en mycket dålig pedagog”. En lika elementär sanning i Ekelunds förkrigsutsikter som under Dagermans efterkrigshöst.