Men naturen avskyr ett vakuum och så även politiska opportunister. Det utrymme som de etablerade partierna har lämnat i migrationsfrågan, har snabbt fyllts av ett galleri av groteska politiska aktörer. Rasister, xenofober och psykopater har hittat fram till en åhörarskara av vanliga, hyggliga medborgare som oroas alltmer av tystnaden från övriga partier.

Det är med dessa utgångspunkter som Paul Collier tar sig an västvärldens migrationspolitiska diskussion i boken Exodus. Collier är utvecklingsekonom, tidigare på Världsbanken, och har skrivit uppmärksammade studier kring hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. Mötet med och behovet av att analysera emigrationen från fattiga länder till rika, har lett honom till att ta sig an immigrationen till de rika länderna från de fattiga.

Trots att han själv är en del av en internationaliserad värld, intar Collier en kritisk hållning till tanken att moderna västerländska samhällen bör anamma och välkomna en postnationell framtid. Men är inte hans egen familj, med tre olika medborgarskap, och den föreliggande boken, skriven på engelska i Frankrike, ett belägg för att det postnationella redan är här? frågar han. Och han svarar: ”En livsstil som min familjs är beroende av, och potentiellt parasiterande på, dem vars identiteter förblir rotade, och som åt oss tillhandahåller bärkraftiga samhällen mellan vilka vi kan välja. I de länder jag arbetar med – de mångkulturella samhällena i Afrika – är de ofördelaktiga konsekvenserna av svaga nationella identiteter uppenbara.”

Det finns få referenser till Sverige i boken – ändå slås man av hur träffande och relevanta observationerna och analyserna är för diskussionen i vårt land. Collier konstaterar att i alla länder utan ett valsystem som uttryckligen främjar en tvåpartistruktur (USA, Storbritannien), inhöstar numera invandrings- och invandrarfientliga partier en anmärkningsvärd andel av rösterna.

”Men långt ifrån att frammana en sansad debatt om invandringspolitiken bland partierna i mittfåran, har uppkomsten av extremisterna skrämt bort dem än mer från frågeställningen. Antingen ser man detta utfall som en chockerande förkastelsedom över vanligt folk eller som en chockerande förkastelsedom över den politiska mittfårans partier.” Collier väljer det senare. ”Det är i det närmaste en katastrof att en femtedel av de infödda väljarna i vissa europeiska länder slösar bort sina röster på pariapartier därför att partierna i mittfåran inte vill ta sig an en vettig diskussion om vad dessa väljare, med rätt eller orätt, ser som den viktigaste frågeställningen som deras land står inför.”

Som ekonom för Collier en omfattande och nyanserad diskussion kring de ekonomiska effekterna av migration – såväl invandring som utvandring. I ett längre perspektiv är inte de positiva ekonomiska effekterna av invandring särskilt stora för mottagarlandet, menar Collier. Det beror givetvis på migrationens sammansättning och migranternas försörjningsgrad och kvalifikationer. De tydligaste vinsterna finns på kort sikt – om unga arbetskraftsinvandrare tillfälligt minskar försörjningsbördan i samhället – men de skaffar också barn och blir själva äldre. Migrantexceptionalism, att medvetet ta emot endast de mest talangfulla och kvalificerade migranterna, kan ge positiva effekter i det medellånga loppet. För glest befolkade länder kan det finnas långsiktigt gagneliga följder.

Men trots att han är ekonom, säger Collier att diskussionen om och utvärderingen av migrationen måste vidgas också till att innefatta de sociala effekterna – något som ekonomer sällan intresserar sig för, i den mån de alls begriper frågeställningen. Och det är här Colliers bok blir som mest intressant och har sina största förtjänster.

Collier har, korrekt nog, inte mycket till övers för generella utsagor som att den mångfald av etniska grupper och kulturer som migration leder till alltid ger positiva sociala resultat. Det är en utsaga som bara kan besvaras konkret och ofta också bara post festum. Det finns länder som Dubai, vars fast bosatta befolkning till 95 procent består av invandrare och som är ett av de rikaste länderna i världen, och det finns länder som Japan, som också är ett av de rikaste i världen och som i stort sett är stängt för invandring. Och Collier har, som framhållits, sett tillräckligt många mångkulturella, dysfunktionella samhällsbildningar, inte minst i Afrika.

En mer skeendeorienterad formulering av frågan inom denna ram är, och obeaktat att det anses vara anatema att uttrycka sig så i svensk debatt, att fråga hur mycket invandring ett samhälle tål. Den mångfald som ett samhälle tillförs genom migration har uppenbara dynamiska och positiva effekter – upp till en viss nivå. Men mångfald medför också problem vad gäller ömsesidig tillit. Som Robert Putnams forskning kring etnisk och kulturell mångfald (”diversity”) nog så förtretligt visar: ju högre andelen migranter är i samhället, desto lägre bli den ömsesidiga tilliten mellan invandrare och infödda. Och för att lägga sten på bördan: ju högre andelen migranter är, desto lägre blir också graden av tillit inom de olika befolkningsgrupperna.

Det är givetvis en beklaglig utveckling, men som Putnam påpekar ”vore det olyckligt om en progressiv politisk korrekthet skulle leda till en förnekelse av den utmaning som mångfald utgör visavi social solidaritet”.

Ytterligare en utmaning finns i sakförhållandet att ju längre det kulturella avståndet mellan migranterna och den infödda befolkningen är, desto mer långlivad tenderar den diaspora som migranterna skapar att bli, eftersom absorptionen (vare sig det handlar om assimilation eller integration) av nykomlingarna i majoritetsbefolkningen tar längre tid. Ju mer långlivad diasporan är, desto större tenderar migrantbefolkningen att bli, eftersom den underlättar för nya migranter att anlända. Det betyder att invandringsländerna framöver kommer att stå inför en ökad migration från länder med större kulturellt avstånd till den infödda befolkningen, detta eftersom deras långsammare absorption i majoritetskulturen upprätthåller en större diaspora. Det i sin tur riskerar att tydligare urgröpa det sociala kapital som tillit i samhället utgör.

Minskad tillit, ökad misstänksamhet, minskad solidaritet, samhörighet och empati leder i sin tur till sämre livsförhållanden i samhället, och inte bara högre sociala, utan också ekonomiska kostnader. De sociala kostnaderna för migrationen kan därmed tillintetgöra de eventuella ekonomiska vinsterna eller förorsaka än större ekonomiska förluster.

Det som driver emigranter från utvandringsländerna är dysfunktionella samhällen – det kan gälla ekonomin eller politiken eller bägge. Samhällen är dysfunktionella av kulturella skäl. Deras sociala och politiska modeller och institutioner producerar misstro och våld, och deras ekonomiska modeller upprätthåller fattigdom och korruption. Migration betyder att folk röstar med fötterna och vill byta till en bättre, funktionell samhällsmodell.

Men vi vet att det migrationshistoriskt finns en avgörande skillnad mellan invandrare och nybyggare (”settlers”). Invandrare absorberas av majoritetskulturen. Nybyggare upprätthåller sin egen kultur och sina kulturella institutioner. För mottagarlandet är det av stor betydelse om såväl invandrarnas som nybyggarnas modeller är funktionella eller inte, i så måtto att de antingen främjar eller eroderar tillit och tillväxt. Problemet med omfattande och uthålliga diasporor med migranter från dysfunktionella samhällen blir därmed uppenbart. När absorptionen fördröjs ökar risken att just de dysfunktionella kulturella egenheter som fått migranterna att lämna sitt ursprungsland, upprätthålls under längre tid i invandringslandet.

En politik för mångkultur och kulturbevarande genom offentliga insatser spär på problematiken, säger Collier. Man kan jämföra med svensk officiell ”invandrar- och minoritetspolitik” från 1970-talets början fram till 1990-talets mitt, när det hette att invandrargrupper skulle få offentligt stöd till att bevara sin kultur och kvarstå som eller ombildas till nationella minoriteter. Generöst tilltagna välfärdssystem fungerar som incitament för att inte vara självförsörjande och vidmakthåller utanförskap.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

En multikulturell politik leder till att man börjar tala om migranterna som ”communities”, gemenskaper eller ”grupper”, som är den svenska termen (”den iranska gruppen”, ”den turkiska gruppen”), och man utvecklar ett särskilt politiskt språk om deras behov och rättigheter (”våra invandrare”). Medan det anses att migranterna självklart tillhör gemenskaper som har samfällda intressen som behöver skyddas, anses den infödda befolkningens gemenskaper (gemensam etnisk identitet eller nationell identitet bland infödda) behöva stå tillbaka, agera som brohuvuden in i det nya samhället (”också majoriteten måste integreras i det nya mångkulturella”) eller vara falsarier och fantasifoster (”det finns inget ursprungligt svenskt”).

Förslag om avgränsade grupprättigheter, kvotering, rätt till positiv särbehandling och även krav om eller tankar på rätt till parallell lagstiftning inom vissa områden – civilrätten främst – kommer i nästa led. Men politiska signaler om mångkultur för migranterna å ena sidan och antidiskrimineringslagar för de infödda å den andra, bryter den gyllene principen om likabehandling.

Ökad invandring, en politik för mångkultur som försvagar assimilation eller integration och generösa välfärdssystem som uppmuntrar utanförskap är i längden en omöjlig ekvation, framhåller Collier lakoniskt och korrekt.

Han avslutar sin bok med en rättfram och i denna kontext oförskräckt diskussion om hur migrationspolitiken måste reformeras hos mottagarländerna för att säkra en nödvändig och önskad tillströmning av nykomlingar och säkra flyktingars skyddsbehov samtidigt som den slår vakt om de strukturer och normer hos det mottagande samhället som gör det attraktivt att migrera till.

Näst Thomas Sowells omfattande produktion kring migration, etnicitet, minoriteter i relation till ekonomi, samhällen och historia – och jämte namn som Walter Williams och Shelby Steele – tillhör Colliers Exodus det mest pregnanta och eftertänksamma jag har läst i genren. Översatt till svenska skulle den tillföra mycket till den så världsfrånvända diskussionen i Sverige.