Enligt författaren till boken Moral Origins, Christopher Boehm, amerikansk antropolog och primatolog, handlar det framförallt om vår samarbetsförmåga, som i sin tur bygger på vår moral. Då kan man undra: Hur har vår sociala spetskompetens uppkommit?

Denna intressanta fråga är den som Boehm här söker besvara. Hans strategi är att i vår djupa afrikanska historia leta efter indicier på hur de ekologiska betingelser såg ut som genom naturligt urval formgav vårt hypersociala beteende. Många typer av data kommer till användning i detta eftersök, från fossil, verktyg, vapen och grottmålningar till den etnografiska information som har insamlats om nutida jägar- och samlarfolk – framförallt sanfolken i Kalahari, som ju är de som oftast får illustrera hur livet kan levas utan areella näringar och privat egendom. Med andra ord: på det sätt som alla människor har levt under nästan hela den tid som vår art har existerat här på jorden.

Boehms huvudtes är att människans strikt normstyrda samarbete – eller moral, med ett annat ord – kan härledas från den tid för länge, länge sedan då vi levde i Afrika och av en eller annan orsak, kanske klimatfluktuationer, nödgades lägga om våra kostvanor. När människor för att fylla sitt proteinbehov måste börja jaga stora däggdjur krävdes ett effektivt samarbetande jaktlag. Men när bytet väl var fällt dög det inte att en eller annan översittare och hans familj lade beslag på hela den läckra springbocken eller oryxen. Ett sådant beteende upprörde i högsta grad gruppens övriga medlemmar, som pratade sig samman och i grava fall dömde översittaren till döden. Straffet exekverades antingen genom att han drevs ut ur gemenskapen eller genom att han helt sonika avrättades.

Men vill då inte hans efterlevande släktingar utkräva blodshämnd? Antagligen, men smart nog motverkar åtminstone vissa nutida grupper den saken, antingen genom att utse någon av offrets nära släktingar till bödel eller genom att kollektivt utföra avlivandet. Boehm beskriver en grottmålning där ett tiotal män beväpnade med spjut står runtom en på marken liggande man och menar att detta är ett exempel på hur en avrättning gick till på den tiden. Kanske det – men medge att det är lätt att fantisera ihop andra, alternativa tolkningar av denna scen.

Hotet om dödsstraff för den som bryter mot gruppens normer är naturligtvis högst beaktansvärt för den som smider onda planer. I dagens jägar- och samlarsamhällen förekommer alltid någon form av muntligt traderad ”hederskodex” som föreskriver vad man får respektive inte får göra. Vad som betonas är solidaritet och hjälpsamhet mellan gruppens medlemmar. Boehm kallar detta normsystem ”jämlikhetssyndromet”. Ve den som bryter mot det! Även i nutida jägar- och samlarsamhällen lär faktiskt dödsstraff då och då verkställas för allvarliga brott mot gällande moralkodex.

Samma moral som idag kan observeras i dessa samhällen har dominerat under vår arts hela historia, menar Boehm, och har under loppet av tusentals generationer byggts in i oss, något som märks genom att vi känner skam när vi har gjort eller håller på att göra något som strider mot rådande regelverk. Vår skamkänsla signaleras automatiskt till omgivningen genom att vi rodnar: ”Ja, jag erkänner att jag har syndat eller tänker synda – men jag ångrar mig!” Mark Twain har skrivit att ”människan är den enda art som kan rodna och som har goda skäl att göra det”. Sanningen att säga har dock varken Twain eller Boehm några belägg för att rodnandet verkligen är en allmänmänsklig reaktion. För övrigt har ingen mindre än Charles Darwin i en av sina böcker också spekulerat kring rodnandets eventuella funktion – men med samma brist på övertygande resultat!

Boehm finner det underligt att det i alla nutida jägar- och samlarsamhällen finns, å ena sidan, en kärna av manliga individer som genom nära släktskap har fullgod darwinsk anledning att samarbeta och stötta varandra i vått och torrt, och å andra sidan ett antal manliga inkomlingar utan genetisk anknytning till ”kärntruppen”. Att de senare accepteras som fullvärdiga gruppmedlemmar ser Boehm som svårbegripligt, men är det verkligen det? Rimligen ökar en grupps överlevnadssannolikhet i en värld av konkurrens och konflikt om den är manstark. Att gruppen tillväxer bör därför vara en önskedröm för ”gruppchefen”.

Men hur är det då med gruppens kvinnor? Jo, de är allesammans inkomlingar från andra grupper. Det vanligaste schemat hos vår art är nämligen att männen stannar hemma, medan kvinnorna rör sig mellan grupper. Hos många andra arter är det tvärtom, men med samma resultat: ringa risk för inavel.

Bland åtskilligt annat viktigt som Boehm undviker att diskutera finns det faktumet att en större eller mindre andel av medlemmarna i alla samhällen, så fort de ser en chans, struntar i gällande moralkodex och hänsynslöst försöker sko sig själva. Om vår art verkligen har en ”inbyggd” moral, tar den sig sannerligen individuellt varierande uttryck. Annars hade ord som exempelvis ”skatteparadis” eller ”korruption” varit obegripliga.

En viktig omständighet som Boehm borde ha diskuterat är att moralregler är gruppspecifika, inte allmänmänskliga eller globala. Människor är hjälpsamma i första hand mot sina släktingar, och i andra hand mot övriga i sin ”ingrupp”, vars välgång är ett livsvillkor för varje enskild medlem. Men om den egna gruppen eller stammen hotas av en ”utgrupp”, då är det minsann inte tal om jämlikhet och respekt för alla människors liv, utan istället om att demonisera ”de andra”, driva dem från trakten eller slå ihjäl dem. En soldat som kommer hem från kriget efter att ha dödat en massa fiender utsätts inte för bestraffning utan ägnas hjältedyrkan…

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Risken för konflikt med andra grupper får, enligt de flesta som har funderat på saken, inte glömmas bort när man vill förstå hur mänsklig gruppmoral i alla dess otaliga versioner har uppkommit och sedan förändrats över tid. Ingenting förstärker den mer effektivt än fiender ante portas…

Vilka belägg har då Boehm för sin tes om den mänskliga moralens historiska uppkomst och förändringar i tid och rum? Inte så övertygande – och till läsarens häpnad skriver han på ett par ställen att själva problemet är så viktigt att man får tolerera att bevisen är bristfälliga och nöja sig med spekulationer! Det går inte att förneka att hans argumentation ofta baseras på strödda observationer och obestyrkta antaganden. Trots att Boehm har mångåriga studier av både människors och andra primatarters sociala liv bakom sig, ger den här boken varken en god översikt över kunskapsläget eller konstruktiva hypoteser att pröva i framtida arbete. Den tyngs dessutom av mängder av upprepningar.

Det är tråkigt att redovisa ett så negativt intryck av en bok skriven av en forskare som inte minst på grund av en tidigare bok, Hierarchy in the Forest (1999), med all rätt intar en plats i toppskiktet av världens antropologer och primatologer.