Av dem som hittills kommit ut skall det här handla om Arbetsboken 1955–1974 (uppföljaren publiceras till hösten) och Artiklar, essäer, föredrag. Till dessa kommer den digra vetenskapliga studien Författaren Ingmar Bergman, skriven av Stiftelsen Ingmar Bergmans verkställande direktör, filmvetaren Jan Holmberg.

Med arbetsböcker avses de anteckningsblock i vilka Bergman förde journal över sitt arbete, främst med alla de manuskript han skrev till de egna filmerna. De innehåller intrikata resonemang relaterade såväl till den komplexa konstnärliga processen som till diverse privata angelägenheter – de senare inte sällan av stort allmänintresse. När dessa arbetsböcker blev tillgängliga för lite mer än ett decennium sedan revolutionerade de forskningen om Bergman, framförallt här i Sverige. Här kom en synnerligen insatt kommentator till de världsberömda filmerna som man kunde ta spjärn emot i en fördjupad analys – om man kunde svenska, vilket alla Bergmanforskare inte kan. Ett problem som åtminstone jag hade med läsningen på Filminstitutet i Stockholm var dock den nästan ogenomträngliga handstilen, även om det var flera som med tiden lärde sig att tyda hieroglyferna, som till exempel Bergmans biograf Mikael Timm som frikostigt inkorporerade material från arbetsböckerna i sin Lusten och dämonerna. Boken om Bergman från 2008. Nu finns dessa närmast ovärderliga originalkällor elegant tryckta och läsbara för alla. Och detta handlar om dokument som inte endast är intressanta för forskningen, utan som kan föra vilken läsare som helst närmare Bergman. Därtill är de författade med Bergmans utsökta känsla för språkets nyanser, vilken gör dem särdeles njutbara och upplysande att läsa.

Man har här valt att presentera dem i kronologisk ordning, år efter år. Årtalen inleds med förklarande inskott, där kontexten – vad Bergman ägnade sig åt just då, vilka teateruppsättningar som sysselsatte honom, eller vilka filmer han höll på med, vem han var tillsammans med och så vidare – presenteras kärnfullt och kortfattat. Detta skapar en föredömlig överblick över Bergmans karriär, även om det är en praktfull groda att hävda att Bergman 1963 utsågs till chef över Dramaten av ”ecklesiastikminister Olof Palme”. Palme skulle få denna post först några år senare. Den som i själva verket ringde det sedermera berömda samtalet med erbjudandet om chefsstolen till Bergman var Ragnar Edenman, som också kom att protegera demonregissören i samband med den skandal som uppstod kring filmen Tystnaden samma år. Palme skulle så småningom komma att spela en något mer sinister roll i Bergmans karriär på grund av den famösa skatteaffären 1976. Boken avslutas med en upplysande kommentar av Jan Holmberg, men jag är däremot inte lika överväldigad av den danska författarinnan Dorthe Nors lätt affekterade förord som har föga anknytning till bokens faktiska innehåll.

Den följande volymen Artiklar, essäer, föredrag, innehåller som sagt en mängd småskrifter av Bergman. Det handlar här om ofta citerade utsagor av mästaren, i stil med det estetiska manifestet Ormskinnet, ursprungligen ett tacktal i samband med ett av Bergmans många prestigefyllda priser under 1960-talet, Det att göra film, ett föredrag som Bergman höll inför Lunds Studenters Filmstudio 1954, eller Varje film är min sista film, ytterligare ett föredrag, nu hållet inför Københavns Studentforening i slutet av 1950-talet. Men även om bokens redaktör – vem som är det framgår inte, det hänvisas till ett redaktionsråd omfattande sex personer, de flesta Bergmanexperter – inte gör någon affär av det torde den mest genomslagskraftiga skriften vara Nu lämnar jag Sverige, det avskedsbrev Bergman skrev i Expressen då han lämnade landet i raseri efter att ha anklagats för skattebrott, vilket han sedermera friades från. Denna sublimt formulerade hatskrift framhålls av Mikael Timm som ”den artikel på tidningens kultursida som väckt mest uppmärksamhet någonsin” (sid 476).

Boken innehåller även andra små guldkorn, till exempel en akademisk uppsats författad av Bergman under hans tid som student i litteraturhistoria vid Stockholms högskola 1940. Uppsatsen är en studie i Strindbergs drama Himmelrikets nycklar. Enligt den lödiga kommentaren i slutet av boken, skriven av Bergmankännaren Christo Burman, gav examinatorn, docent Henry Olsson, sedermera professor och akademiledamot, uppsatsen betyget med beröm godkänt ”och något därutöver”. Bergmans biografiska läsart hade varit omodern för något decennium sedan, knappast idag där metoder av detta slag kommit tillbaka – exempelvis inom Bergmanforskningen, med tillgången till exempelvis arbetsböckerna. I stort sett är jag enig med Olssons vitsord. Bergman var en duktig student som dock hade kunnat fördjupa analysen ytterligare.

Medan Arbetsboken 1955–1974 var disponerad kronologiskt, följer boken Artiklar, essäer, föredrag en tematisk ordning. Detta gör det hela faktiskt ganska otympligt, särskilt som innehållsförteckningen, med angivande av när skrifterna kom till och var de i så fall publicerades, kommer först i slutet. Jag hade föredragit en kronologisk ordning även här. Liksom med Arbetsboken har man försett också denna bok med ett litterärt inspirerat förord, denna gång av den franska författarinnan Nina Bouraoui. Vad gäller språkligt koketteri och bristande anknytning till vad boken handlar om är det här ännu värre än i Arbetsboken!

Båda dessa böcker är ytterst användbara som primärkällor för den hugade forskaren, men också som intressant läsning för gemene man. Den kanske mest imponerande av de böcker jag radade upp inledningsvis är emellertid den nämnda monografin Författaren Ingmar Bergman, resultatet av åratals forskarmödor från Jan Holmberg. Jag skrev i inledningen av denna recension att det rörde sig om en vetenskaplig studie, något som Holmberg själv delvis tar avstånd ifrån genom att poängtera att han här varit fri från vetenskapliga krav på metodredovisning, genomgång av tidigare forskning, källhänvisningar och så vidare. Dessa aspekter är emellertid bara tillräckliga kriterier för vetenskaplighet, knappast nödvändiga. Vetenskapligheten handlar i Författaren Ingmar Bergman istället om själva grundligheten i analyserna, ett för det förra epitetet nödvändigt kriterium. Och grundlig är just vad Holmberg är i denna bitvis briljanta studie, genomsyrad som den är av exakt klingande formuleringar, djupsinniga iakttagelser och avslöjanden av oväntade förbindelser.

Holmberg är precis som sitt studieobjekt en skönskrivare, en belletrist som vänder och vrider på orden i sökandet efter gömda betydelselager. Kanske blir det ibland lite väl många fina uttryck, som exempelvis i de upprepade användningarna av fonetiska fackuttryck för att understödja den språkliga analysen. I min läsning av boken har jag förgäves sökt efter något att käbbla med, att någonstans kunna anlägga en annan synvinkel än den som presenteras, men det enda jag funnit är ett ynka litet faktafel att klaga på. Det är förvisso sant att Bergman utsattes för allehanda trakasserier från myndigheternas sida i samband med den nämnda skatteaffären, men så långt som till häktning, vilket Holmberg påstår (sid 53), gick det inte. Man skulle också kunna ifrågasätta konstaterandet att Olof Lagercrantz ”på det hela taget avskydde Ingmar Bergman både som författare och regissör” (sid 64). Lagercrantz skulle som chefredaktör för Dagens Nyheter på ett kraftfullt sätt försvara Bergmans konstnärliga geni i samband med debatten om Tystnaden. Det skulle behövas en ordentlig studie av förhållandet mellan Bergman och hans förmente nemesis Lagercrantz för att reda ut begreppen, bortom den famösa recensionen av Sommarnattens leende: ”En finnig ynglings dåliga fantasi…”

Holmbergs grundläggande tes är att Bergman var en stor författare, det vill säga en konstnär som skapade litteratur i sin egen rätt. Och vem skulle ifrågasätta det (mer än Bergman själv, som avsvor sig författarrollen)? Bergman var ju, som Holmberg så övertygande visar, verksam i många olika litterära genrer: allt från dagboksförfattande, essäistik, dramatik, memoar, roman och filmmanuskript; de senare betraktas här som litterära verk i och av sig själva, oavsett att de filmatiserats. Holmberg studerar exempelvis Bergmans Vargtimmen i detalj, en berättelse som i denna studie framstår som ännu mer intressant som litteratur än som film – som film är den onekligen just lite intressant, snarare än något av Bergmans storverk. Mycket fokus ligger på de senare verken, där Holmberg ofrånkomligen tar spjärn mot den amerikansk-palestinske litteraturforskaren Edward W Saids sista bok, On Late Style. Alltså dissekeras Bergmans självbiografiska trilogi om föräldrarna från 1980- och 90-talet – Den goda viljan, Söndagsbarn och Enskilda samtal – vilka av Holmberg kategoriseras som romaner, trots att andra filmskapare också gjorde uppmärksammade filmer av dem.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

De litterära analyserna varvas boken igenom med biografiska och litteratursociologiska utvikningar. Bland annat får man ett gott grepp om Bergmans egen publiceringshistoria, hans inte alltid helt uppriktiga kontakter med bokförlag (såväl svenska som utländska) och hans ofta egensinniga samspel med det svenska språket – det senare uppbenat i minsta detalj av Holmberg.

Naturligtvis tar Holmberg också upp jagfixeringen hos Bergman, det faktum att hans författarskap var så ändlöst självbiografiskt att man precis som Frans G Bengtsson gjorde med Lord Byron kan påpeka att han hade ”endast ett ämne – sig själv – men detta ämne var outtömligt”. Holmbergs arbete är emellertid prickfritt och det är ingen tvekan om att han författat en strålande bok om Bergman, något som passar både för specialisten och för den bara allmänt intresserade. Till sist: heder åt bokförlaget Norstedts för publiceringen av dessa viktiga verk!