Hur står det egentligen till med det amerikanska imperiet? Det är en relevant fråga i en tid när kriget i Irak framstår som alltmer misslyckat och bilden av USA runtom i världen har svärtats ned. Idag ifrågasätter allt ?er människor om USA fortfarande förtjänar att betraktas som en supermakt som det ?nns anledning att påverkas och in?ueras av.

Men den amerikanske regissören David Lynch har ett litet annorlunda perspektiv. Lynch är aktuell med ?lmen Inland Empire, som gick upp på svenska biografer i oktober. I stället för att undersöka hur USA:s omvärld betraktar vad som hittills har ansetts vara ett mäktigt och ohotat imperium, blickar han inåt, och frågar sig hur Amerika mår inombords. Det är naturligtvis inte första gången som Lynch vänder på den här stenen.

Redan i ?lmen Blue Velvet (1986) ifrågasatte han den amerikanska småstadsidyllen. Men i den nya Inland Empire går han djupare. I stället för att enbart göra analysen av den egna nationen till en del av det lapptäcke av teman som Lynchs ?lmer ofta består av, låter han denna sorts frågeställningar uppta merparten av ?lmen. Trots detta är det knepigt att ge en rättvis bild av innehållet.

Nikki Case, spelad av Laura Dern, är en skådespelerska som länge har väntat på sin comeback. Hon hoppas nu få huvudrollen i en stor?lm, en ny?lmatisering av en europeisk produktion över vilken det har påståtts vila en förbannelse (den tidigare versionen kunde aldrig slutföras eftersom skådespelarna dog). Dagarna innan hon ska få besked om rollen, får Case också följdriktigt besök av en gammal häxliknande kvinna, som låter henne se in i framtiden och bevittna vad som skulle hända om hon gav sig in i projektet. Vi får sedan se hur Case, som till en början är mycket entusiastisk över sin medverkan i ?lmen, sakta men säkert förs närmare avgrundens rand på grund av rollens krävande natur. I en av de sista scenerna, som vi upplever vara en del av den ?lm som spelas in, kollapsar hon slutligen i världens kanske mest berömda gatukorsning, Hollywood/ Vine, mitt i centrala Los Angeles.

Historien om Nikki Case är dock enbart en bräcklig ram för det virrvarr av scener och till synes osammanhängande berättelser som utgör Inland Empire. Små detaljer, färger, musikstycken och platser, är det som egentligen binder ihop denna yviga ?lm. Och till detta måste man naturligtvis även lägga Laura Dern, som under ?lmens lopp ges en rad olika identiteter, vilka hon bär upp mästerligt. Ytterst är allting bitar i det pussel över dagens Amerika som Lynch bjuder in ?lmpubliken att lägga.

Filmen skildrar ett imperium på dekis, en nation som kanske till och med närmar sig sitt slut. Det amerikanska samhället har tidigare gjort sig känt för den starka sociala sammanhållningen. Av detta tycks inte mycket ?nnas kvar. Man har färdats från godtrogen välvilja till paranoia, från att ha räknat med den närmsta grannens stöd till känslan av att han eller hon kan vara ett hot.

Och man kommer allt längre bort från de idylliska fantasier som Hollywoods drömfabrik alltjämt pumpar ut. Precis som i Mulholland Drive (2001) blir just Hollywood i Inland Empire ett mål för Lynchs kritik. Hollywood framstår för honom som en plats som kan krossa enskilda människor och ödelägga livs drömmar. I det här avseendet är ?lmerna faktiskt så pass lika varandra att den senare hade kunnat gjorts på överblivet material från den förra. Lynch tycks vilja säga att Amerika idag präglas av Hollywoods allra sämsta sidor, vilket inte är en helt orimlig tes. All den ytlighet som ofta följer i kölvattnet på drömfabrikens storproduktioner har gjort sitt avtryck inte bara på det moderna USA, utan även på västerländska samhällen i allmänhet. Inte minst konstnärer som Lynch är utsatta, eftersom konsten i en allt högre utsträckning reduceras till en fråga om yta.

I likhet med hur Sovjetkommunismen, vilken paradoxalt nog är på tapeten i Inland Empire, omformade människor till tomma skal, riskerar dagens västerländska ytlighetsideologi att få motsvarande konsekvenser. Från ?lmindustrin sprids naiva idéer och ideal om obegränsad individuell frihet. Ideal som långsamt vinner mer och mer mark. Vart en sådan mentalitet i värsta fall kan leda har Lynch visat genom hela sitt konstnärskap. I såväl detta senaste verk som i många av hans målningar, kortfilmer och andra lång?lmer har han skildrat de mänskliga avarter och udda böjelser som kan springa ur avsaknaden av tyglande normer. Inte bara detta, utan även mycket annat ur Lynchs tidigare arbeten går igen i Inland Empire. Ja, den är praktiskt taget fylld till bristningsgränsen av referenser till äldre produktioner. Här ?nns exempelvis 50-talsvärlden ur Twin Peaks (1990-91) och den gryniga, svartvita estetiken ur genombrotts-?lmen Eraserhead (1977).

Lägg därtill Laura Dern själv, en hjältinna som ofta återkommer hos Lynch. Detta lämnar dörren öppen för ytterligare en tolkning av ?lmen. Den amerikanska författaren Paul Austers senaste roman, Resor i skriptoriet, är i grund och botten en rundvandring i hans litterära universum. Vi får på nytt stifta bekantskap med alla de karaktärer som har passerat revy i Austers tidigare böcker. På samma sätt skulle man kunna se Lynchs nya ?lm som en resa i hans egen värld eller, om man så vill, hans inre imperium, tillägnad alla dem som länge har följt hans karriär.

JOHAN WENNSTRÖM