År 2010 beslöt regeringen att godkänna Högskoleverkets förslag att sökande med utbildning från åländska gymnasier ska kunna konkurrera i samma urvalsgrupper och på likvärdiga villkor som sökande med betyg från gymnasieutbildningar i Sverige. Avsikten var att underlätta för dem att komma in på högskolor i Sverige.

Det innebar att ålänningar kom att ”räknas som svenskar och ingår i den svenska kvoten vid antagningen” som Sveriges Radio rapporterade beslutet (22/3 2010). Finländska medborgare som inte permanent residerar i Sverige kom alltså att få samma rättigheter och räknas i samma kategori som medborgare och i Sverige permanent residerande utlänningar som gått gymnasieutbildningar i Sverige.

I samma nyhetsinslag berättade Ålands dåvarande kulturminister Britt Lundberg att det inte hade varit lätt att övertyga svenska ämbetsmän och politiker om att ”Åland borde ingå i den svenska kvoten”:

”Man fick ta fram den så kallade Ålandsöverenskommelsen från 1921 då Finland fick behålla ögruppen, men Sverige åtog sig vissa förpliktelser, säger hon.

– Det krävdes en viss pedagogisk talang tror jag att övertyga Sverige om att man sedan Ålandsöverenskommelsen i början av förra seklet, där man tog på sig ett särskilt ansvar för Åland, för att bevara det svenska språket och den svenska kulturen.”

I beslutet framskymtar ett sätt att se på ålänningarna, utländska medborgare men etniska svenskar, som del av en gemenskap som inte går att fånga i en enkel juridisk term. Så som en svensk minoritet i Finland (kvar inom Finlands gränser av historiska skäl och på grundval av en överenskommelse mellan de två staterna) ses de ändå som en del av den svenska nationen på etnisk grund.

En annan syn på vilken grundval man kan anses tillhöra den svenska nationen återfinns i dessa två lagtexter, den första från Lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd och den andra från Utlänningslagen.

I lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd (2003:491), för svenska medborgare som hamnat i ekonomiska trångmål i utlandet, hittar man också ett par bestämmelser om att även utlänningar som är bosatta i Sverige kan få sådant bistånd från svenska staten:

3 § Konsulärt ekonomiskt bistånd kan lämnas till

1.svenska medborgare som är bosatta i Sverige, och

2.flyktingar och statslösa personer som är bosatta i Sverige.

4 § Om det finns särskilda skäl för det kan konsulärt ekonomiskt bistånd även lämnas till

1.en svensk medborgare som inte är bosatt i Sverige, och

2.en annan i Sverige bosatt utlänning än som avses i 3 § 2.

Det mest intressanta i detta sammanhang är den kategori som anges i paragraf 4.2.

Det är naturligt att Sverige kan ekonomiskt bistå svenska medborgare och flyktingar och statslösa bosatta i Sverige, eftersom statsmakten kan anses ha ett ansvar för dem – de är antingen medborgare i landet eller saknar möjlighet att få hjälp av något annat land på grundval av sin status som flyktingar (från en statsmakt som förföljer dem) eller som statslösa.

Det är värt att notera att statsmaktens åtaganden är vagare när det kommer till att bistå svenska medborgare bosatta utomlands. I propositionen som föregick lagen motiveras detta med den så kallade ”bosättningsprincipen” – att man är bosatt i Sverige och skattskyldig i Sverige. ”Bosättningsprincipen innebär att svenskar som har flyttat från Sverige i princip är avskurna från rätten till konsulärt ekonomiskt bistånd.” (Prop. 2002/03:69, s. 37)

Samma princip tillämpas å sin sida på utländska medborgare som är bosatta i Sverige, men med ett motsatt utfall. Dessa kan, om särskilda omständigheter föreligger, också få konsulärt ekonomiskt bistånd av den svenska staten, när de är utomlands och formellt den statsmakt som de är medborgare i, egentligen borde ta det ansvaret. Här fungerar ”bosättningsprincipen” till deras fördel, och utlänningar bosatta i Sverige får sålunda samma rättigheter som svenska medborgare bosatta utomlands.

Det folkrättsliga begreppet jus protectionis, rätten för varje land att tillvarata sina egna medborgares rättigheter utomlands, talar sålunda för att bistånd inte lämnas till medborgare i andra länder även om de är bosatta i Sverige. Men i lagens förarbeten menade regeringen att detta ändå kunde låta sig göras, inte minst med hänvisningen till principen att dessa personer hade sin ”egentliga hemvist” i Sverige (Prop. 2002/03:69, s 38).

Än tydligare framgår detta i ett annat förarbete till lagen, den utredning som föregick propositionen: ”Det bör finnas en möjlighet att, om det finns särskilda skäl, även lämna tillfälligt ekonomiskt bistånd för hemresa m m till en annan utländsk medborgare som är bosatt i Sverige, än den som är flykting eller statslös. Det kan t ex gälla en person som har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige på grund av familjeanknytning till en svensk medborgare eller en flykting eller statslös som är bosatt här. Hänsyn bör även tas till vederbörandes mer eller mindre långa hemvisttid i Sverige.” (SOU 2001:70, s 211.)

Sommaren 2006, kom Sverige mycket riktigt att evakuera 8 400 personer från Libanon ”med hemvist i Sverige”, då strider utbröt mellan Israel och Hizbollah – alltså såväl svenska medborgare som utländska medborgare bosatta i Sverige.

När man tillämpar bosättningsprincipen och tar hänsyn till utlänningars familjeanknytning till svenska medborgare eller hemvisttid i Sverige, tillämpar man uppenbart en principiell hållning som trumfar den om det juridiska medborgarskapet. Trots att personen ifråga inte är svensk medborgare, ses han som en del av Sverige, alltså samhörig med landet inom ramen för en nationell gemenskap.

Denna hållning blir än tydligare när man tittar på vad Utlänningslagen säger om utvisning från Sverige av utländska medborgare som begått brott och om vilka undantag som det finns från denna bestämmelse.

Av Utlänningslagen (2005:716, kap. 8, §1) framgår att en utländsk medborgare som dömts till ett brott som föranlett svårare påföljd än böter och med ytterligare några uppfyllda rekvisit, ”får utvisas” ur Sverige. Det finns dock ett tydligt stipulerat undantag: ”En utlänning får inte utvisas enligt 1 § om utlänningen kom till Sverige innan han eller hon fyllde 15 år och hade vistats här sedan minst fem år när åtal väcktes.”

Notera sålunda här att en utländsk medborgare som kom till Sverige före 15 års ålder och som hunnit vistas i landet i minst fem år när åtal väcktes, oavsett brottets karaktär eller utlänningens ålder, aldrig kan utvisas ur Sverige.

Denna bestämmelse infördes i Utlänningslagen för mer än 30 år sedan, vid de justeringar som företogs 1984 i lagens dåvarande version. Den då ansvariga invandrarministern, Anita Gradin, motiverade det så här: ”Vid tillkomsten av nuvarande UtlL [Utlänningslag] framhölls av föredragande statsrådet (prop.1979/80:96) samt av justitie- och arbetsmarknadsutskotten, att den som har kommit hit som barn eller som har fått större delen av sitt liv präglat av förhållanden i Sverige, inte bör avlägsnas härifrån på grund av brott. Uttalandena godtogs av riksdagen. En sådan tillämpning ansåg de bägge utskotten inrymmas i de lagregler som föreslogs och som sedermera antogs av riksdagen. IPOK [Invandrarpolitiska kommittén] har i sitt betänkande anfört, att det är angeläget att klarlägga att denna tolkningsregel är avsedd att gälla oberoende av vilket brott det är fråga om samt att det bör vara tillräckligt att den det gäller har vistats här sedan ungdomsåren. Även jag har bedömt det som angeläget med ytterligare preciseringar i form av uttryckliga lagbestämmelser[…] När förutsättningarna enligt paragrafen är uppfyllda föreligger ett absolut utvisningsförbud. Situationen är i praktiken densamma som om utlänningen hade erhållit svenskt medborgarskap. Även i andra fall bör stor restriktivitet iakttas i fråga om utvisning av den som har kommit hit som mycket ung och fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i vårt land.” (Proposition 1983/84:144, s. 115f)

Nyckelresonemangen ovan är att utlänningen i fråga ”fått större delen av sitt liv präglat av förhållandena i vårt land”, vilket ger honom eller henne en rättighet, rätten att aldrig kunna bli utvisad, som ”är i praktiken densamma som om utlänningen hade erhållit svenskt medborgarskap”. Här står vi alltså inför en princip som trumfar den om det juridiska medborgarskapet, principen om hemvisten.

Utlänningen är, enligt lagstiftarens uppfattning, en så given eller självklar del av en gemenskap som präglar Sverige, att han i realiteten är svensk medborgare i detta avseende. Alltså en del av den svenska nationen – visserligen på andra grunder, alltså inte på etniska, än de ålänningar som fick räknas in i den svenska kvoten i det första exemplet, men likväl.

I det första exemplet med de åländska studenterna stöter vi på en nationell samhörighetsuppfattning och ödesgemenskap som grundar sig på etnicitet. Ålänningarna ses som svenskar i nationell bemärkelse, därför att de också är etniska svenskar. I de två senare exemplen stöter vi istället på en nationell samhörighetsuppfattning och ödesgemenskap som bygger på boende i och prägling av ”förhållandena i vårt land”. Utlänningar residerande sedan längre tid eller, som i exemplet från Utlänningslagen, uppvuxna eller till och med födda i Sverige, ses som en del av den svenska gemenskapen, nationen, utan att vara medborgare i riket.

I det senare fallet har vi att göra med en syn på nationell gemenskap som är grundad på en civil eller territoriell nationell identitet, där en stat söker bygga samhörigheten mellan sina invånare på likabehandling av medborgarna och icke-medborgare, utlänningar, som delar samma ödesgemenskap. I det förra fallet står vi inför en syn på nationell gemenskap där samhörigheten bygger på en delad etnicitet, även med andra länders medborgare.

De två typerna sammanfaller med Walker Connors distinktion mellan civil (”civic”) respektive etnisk nationalism. Anthony D Smith förklarar å sin sida att de två typerna av nationalism i sin tur grundar sig på tidiga uppfattningar om hur en etnisk gemenskap (ethnie) definieras. Den första på en elits eller en aristokratis självuppfattning och kulturella/språkliga identitet inom ramen för det territorium som den behärskar och vars styrka härrör från dess geografiska kontroll genom statsmakten, än dess sociala förankring. Och i det andra fallet på en demotiskt baserad etnicitet som går genom många sociala lager och som ofta sammanbinds av ett gemensamt kulturellt kitt så som religion eller språk.

I svensk historia har den förhärskande nationalitetsuppfattningen pendlat mellan en nationell identitet baserad på etnisk svenskhet å ena sidan och en territoriell och medborgarskapsbaserad nationell identitet å den andra. Eftersom majoritetsbefolkningen till absolut övervägande del varit etniska svenskar, har också den svenska etniciteten kommit att prägla den nationella identiteten och kulturen. Men det är värt att notera att adeln och de högre tjänstemännen runt hovet från 1500-talet och framåt historiskt haft ett stort inslag medlemmar av utländska ätter och att det inte funnits ett krav på ens språklig assimilation från statsmaktens sida visavi dessa grupper i den första generationen, där det räckte med tro- och huldhetseden – alltså vara av lutheransk trosbekännelse och huld mot konungen. Deras barn å sin sida kom, på grundval av hjärtlandets etniska homogenitet, att ändå undantagslöst assimileras.

Den försvenskning som den centrala statsmakten företog i de av Danmark (och Norge) erövrade provinserna, Skåne, Blekinge, Härjedalen, Jämtland, under det sena 1600-talet, var således inte heller etnisk till sin karaktär, utan gällde krav på en administrativ och språklig anpassning till centralmakten, till Stockholm. Det nationella enhetliggörandet av Sverige, försvenskningen av Sverige som den omnämns som ibland, från 1800-talets mitt och framåt, var inte heller etniskt grundat, även om det ägde rum i ett mycket homogent etniskt samhälle. Ty det var också samtidigt som de svenska judarna och kristna dissenter fick medborgerliga rättigheter från 1870 och framåt, fram till den nya dissenterlagen 1951. (En uppfattning om i vilken starkt homogen etnisk samhällsmiljö som denna utveckling sker får man, när man beaktar att 1868 utgjorde judarnas antal 1 328 och katolikernas 382).

Tanken, efter förlusten av Finland 1809, att forma en svensk nationell identitet och gemenskap på svensk etnisk grund, kulminerade i den så kallade Allsvenska rörelsen och dess ledande ideolog och förkunnare, den konservativa professorn i klassiska språk, Vilhelm Lundström, riksdagsledamot och tillika en av grundarna av studentföreningen Heimdal i Uppsala.

Enligt Lundström hade svenskarna två fosterländer – det politiska fosterlandet var Sverige. Det andra fosterlandet var det svenska språkområde som inbegrep alla svenskar var de än fanns i världen – det var den svenska nationaliteten i etniskt och språkligt avseende. Svenskarna i världen utgjorde omkring nio miljoner själar och av dessa bodde tre miljoner utanför Sverige. Den övergripande uppgiften för den allsvenska rörelsen var att andligt, språkligt och om möjligt ekonomiskt föra samman svenskarna – en allsvensk samling.

Men den allsvenska rörelsens mål mötte ingen politisk resonansbotten vare sig i Sverige eller i Finland och Estland. Delvis mötte den motstånd i och med framväxten av en finsk och estnisk nationalism, som såg med misstanke på rikssvenska försök att få ett inflytande i den nya republikerna genom de svenska minoriteterna inom respektive land. Dessutom var Finlands tvåspråkighet inskriven i grundlagen, som talade om jämställdhet och inte om minoritet kontra majoritet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men framförallt var den svenska statsmakten mycket avogt inställd till att efter Ålandsfrågans lösning understödja strömningar som kunde försvaga Finland eller störa de politiska förbindelserna mellan Helsingfors och Stockholm. Finland utgjorde en buffertzon mot Sovjetunionen och den svenska nedrustningen från 1925 var avhängigt ett starkt och sammanhållet Finland. Ett bejakande av svensk irredentism i Finland skulle också riskera att den finska minoriteten i Sverige kunde få en liknande roll.

Allsvenskheten fick aldrig politisk uppackning av något parti i Sverige. Dess idéer bemöttes med likgiltighet eller öppet avståndstagande från socialdemokratin och av liberalerna. Även den svenska högern tog avstånd från en etnisk definierad nationalism som skulle omfatta svenska minoriteter utomlands som inte var svenska medborgare.

Försöket att mobilisera kring en etnisk svensk nationalism som gick bortom landets gränser föll sålunda på hälleberget. Svensk nationell identitet och nationalkänsla kom i sin samtida och fortsatta tappning att grundas på en tanke om en ödesgemenskap som delades av dem som befann sig inom territoriets/rikets gränser. Det är denna inställning som återkommer i lagbestämmelserna ovan från Utlänningslagen och Lagen om konsulärt bistånd. Den etniskt definierade svenskheten, som återfinns i diskussionen och slutligen i avgörandet av Ålandsfrågan, är en underströmning, men så svag, att, som framgår av det återgivande uttalandet, det krävdes pedagogisk talang att övertala politiker och ämbetsmän om att ålänningarna skulle inräknas i svenskkvoten vid ansökan till högskolor i Sverige.

En signifikant egenhet är att den svenska idén om en civil nationell identitet som utgår från medborgarskapstanken men som utsträcks även till icke-medborgare bosatta i landet, utvecklas i ett så pass etniskt homogent samhälle som det svenska. Detta är också en av förklaringarna till varför nationell identitet och nationalism i svensk tappning, nästan alltid (och felaktigt) antas vara grundad på (en exkluderande) etnisk svensk identitet.

Det är så paradoxalt att svenska språket som har termer för att i beskrivningen av förhållanden i Finland skilja mellan etnicitet och nationalitet/medborgarskap, ”finne” respektive ”finländare”, ”finskt” respektive ”finländskt” (jämför också ”est” och ”estländare”, ”estniskt” och ”estländskt”) saknar det för samma slags förhållanden i Sverige.

Begreppet ”svensk” kan således i detta sammanhang beteckna tre olika kategorier: a) etniska svenskar, som ju utgör den absoluta majoriteten av befolkningen, b) medborgare i Sverige, som inte alla är etniska svenskar och c) tillhöriga den svenska nationen, utan att nödvändigtvis ens vara svensk medborgare, så som framgått av de lagtexter jag återgivit.

En stor del av förvirringen i den svenska diskussionen kring etnicitet, medborgarskap och nationalitet härrör från att det inte finns tydliga språkliga särskiljande begrepp för de tre arterna av ”svenskhet”.

Är då den sistnämnda kategorin, en nationell svenskhet som går bortom både etnicitet och medborgarskap, bara en intellektuell exercis utan större betydelse? Svaret är nej.

Cornelis Vreeswijk var en av Sveriges och det svenska språkets absolut största trubadurer, i klass med Bellman och Taube. Han föddes i Nederländerna 1937, invandrade till Sverige med sin familj 1950. Han behöll sin nederländska och hade också en artistkarriär i sitt födelseland. Han blev aldrig svensk medborgare. Han var inte svensk vare sig till etnicitet eller medborgarskap.

Men Vreeswijk var svensk till nationaliteten. En framstående företrädare för den svenska nationen.

Thomas Gür är företagare och skribent. Han ingår i Axess redaktionsråd.