I en klass för sig
TORSDAGEN den 15 december 2011 somnade författaren Christopher Hitchens in för gott. Samma strupcancer som några decennier tidigare hade tagit hans fars liv hade nu – påhejad av stora mängder cigaretter och whisky – tystat en av vår tids mest kraftfulla och briljanta debattröster. Hitchens död har hittills gett upphov till ett internationellt, publicistiskt sorgetåg av ett slag som är få kungligheter och påvar förunnat – för att inte tala om enkla skribenter och författare.
Jag var själv under flera år en närmast fanatisk läsare av Hitchens böcker och artiklar, och hade också äran att få träffa honom en gång. Under en vistelse i USA för några år sedan lyckades jag av ren tur bli hembjuden till familjen Hitchens på middag. Att en ung skandinav visade en sådant intensivt intresse för hans skriverier var skäl nog för Hitchens att offra en eftermiddag och den andra halvan av en flaska Johnnie Walker Black Label. (Att bjuda hem godtyckliga främlingar på alkohol och konversation tycks ha varit en av Hitchens favorithobbies.) Han hade tidigare samma morgon slutfört det sista kapitlet av God is Not Great, en bok som inom kort skulle göra honom till den starkast lysande stjärnan på det nyateistiska himlavalvet.
CHRISTOPHER HITCHENS anlände från Storbritannien till USA i början av 1980-talet som politisk kolumnist för vänstertidskriften The Nation. Med sin gåtfulla förmåga att kombinera hårt festande och ändlös, nattlig konversation med en massiv journalistisk produktivitet blev han snart något av ett fenomen i det intellektuella Washington. Hans kolumner satte en ny högstanivå för skarpsinne och som debattör var han oöverträffad.
I pingisrummet på min gamla fritidsgård var det kutym för den bästa spelaren att hålla racketen i sin vänstra hand för att jämna ut oddsen. Ibland fick man intrycket att Hitchens använde sig av liknande metoder för att hans överlägsenhet på debattscenen inte skulle bli alltför uppenbar. Han var inte främmande för att debattera berusad. Ibland verkade det som om han valde att förfäkta särskilt impopulära ståndpunkter, bara för att ge sina motståndare en chans. Det hjälpte inte. I en serie offentliga debatter om Irakkriget sopade han golvet med New Yorker-skribenten Mark Danner, detta trots att den senare hade många av de bästa argumenten på sin sida. När Hitchens på senare år lanserade sig själv som nyateist var det nästan som att han gick ned en viktklass; att se honom verbalt massakrera rader av nervöst stammande kyrkomän var som att se Hulk Hogan göra upp med en skock kattungar.
Som socialist fick Hitchens ofta utstå kritik för sin kärlek till fin sprit, dyra cigarrer och bekväma fåtöljer, men att fördenskull kategorisera honom som ett försoffat salongslejon vore att missta sig. Bland västerländska journalister var Hitchens den förste att besöka den kurdiska staden Halabja, vars befolkning Saddam Hussein hade utplånat med kemiska stridsmedel. Hans ivriga missionerande för kurders rättigheter har sedan dess gett honom många anhängare bland detta förtryckta folk. (Jag har själv träffat åtminstone två kurdiska taxichaufförer i Stockholmsregionen som uttryckt sin uppskattning för Christopher Hitchens.) Det var i början av 1990-talet, när Hitchens noterade att en ung kurdisk motståndsman hade ett foto av George Bush den äldre i sin jeep, som han fick skäl att omvärdera sin syn på det ”imperialistiska väst”.
REDAN NÅGRA år dessförinnan, när ayatolla Khomeini uttalade sin berömda fatwa mot kamraten Salman Rushdie, hade Hitchens insett att många av de aspekter av den liberala världsordningen som han faktiskt tyckte om – såsom yttrandefrihet och frihet från religiöst förtryck – inte längre gick att ta för givna. När han senare under 90-talet ställde sig bakom Natos intervention på Balkan förfärades han över hur hans kamrater på vänsterkanten aktivt ignorerade det pågående folkmordet till förmån för konspirationsteorier om amerikansk ”militär expansionism”. Att Hitchens nu plötsligt befann sig på samma sida som kontroversiella neokonservativa tänkare som Paul Wolfowitz och Jeanne Kirkpatrick gav honom en rejäl tankeställare. Den slutgiltiga vändpunkten kom i samband med terrorattentaten mot New York och Washington den 11 september 2001. När Hitchens såg sina kamrater vid The Nation och The New Left Review ivrigt publicera ursäkter för Usama bin Ladin och mana till solidaritet med islamistiska organisationer såsom Hamas och Hizbollah stod det klart att den moderna vänstern hade blivit honom intellektuellt ovärdig.
EFTER FEM timmar av – åtminstone för min egen del – extatisk konversation (och ungefär dubbelt så många glas Johnnie Walker Black Label) kunde jag inte låta bli att notera att min värd verkade en smula uttråkad. Detta var ingen ovanlig upplevelse för personer i Hitchens närvaro. I självbiografin Hitch-22 medgav Hitchens att hans herkuliska alkoholkonsumtion delvis bottnade i ett behov av att få andra människor att verka roligare. Att ständigt vara den smartaste och mest underhållande personen i rummet – vilket Hitchens nästan alltid var – kan vara en förbannelse såväl som en gåva. (I slutändan var det bara Hitchens äldsta vän, den hutlöst välartikulerade författaren Martin Amis, som höll måttet i denna bemärkelse.) Det var inte bara människor som tråkade ut Christopher Hitchens; även politik, i dess mer vardagliga mening, verkade bereda honom föga nöje.
Som ung trotskist visade han aldrig särskilt mycket intresse för praktiska frågor om fördelningspolitik och ekonomisk planering. Hans sentida iver för regimskifte i Irak fick många att klassificera honom som neokonservativ – själv såg sig Hitchens dock alltid som betydligt mer ”neo” än ”konservativ”. Snarare än att driva högerut gick han från ett slags nyckfull, hemmabryggd marxism till vad han själv beskrev som ett ”post-politiskt” tillstånd. Det värsta man kan säga om Christopher Hitchens som tänkare var att han – i likhet med idolen Leo Trotskij – ibland kunde låta sin egen intellektuella och retoriska briljans löpa amok, på bekostnad av logik och ideologisk konsekvens. Med Hitchens bortgång gick världen inte miste om någon stor politisk teoretiker – vad vi förlorade var istället den vassaste, mest underhållande och mest briljante försvararen av yttrandefrihet, individens rättigheter och det öppna samhället sedan Voltaire.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Nu är han borta, och hans bortgång gör vår värld till en tristare och gråare plats. Som inbiten ateist hyste Hitchens förstås aldrig några förhoppningar om ett liv efter detta.
Om det trots allt finns en himmel, och Christopher Hitchens befinner sig där just nu, så får vi hoppas att där finns gott om intressanta typer att konversera med. Och att baren är välfylld, förstås.
Läkare och frilansskribent.