Att börja betrakta en favoritförfattare som en god vän är lätt hänt. Alla de timmar man tillbringar tillsammans, i ett förvisso ensidigt förhållande, gör snart att man upplever att personen bakom verket är någon man känner, att man rentav förstår hans eller hennes mest fundamentala känslor. Det finns till och med ett begrepp inom psykologin för fenomenet: parasocial interaktion, det att uppleva en relation till en människa trots att en relation i någon egentlig mening inte existerar.

Av det skälet kan det vara riskfyllt att ta del av till exempel en intervju eller ett tv-framträdande med någon vars litterära arbete man länge beundrat. Vad sker om personen inte lever upp till den fantasibild man länge närt? Förändras då också synen på verket?

I Through the Window (Vintage Books 2012) utvecklar Julian Barnes i sjutton essäer sin syn på litteratur och konsten att berätta. För någon, som jag själv, som just utvecklat en parasocial relation till Barnes samt en närmast pubertal entusiasm för hans skönlitterära författarskap är det inte utan en viss bävan jag tar mig an hans uppsatser. Att en författare har en betydande skönlitterär färdighet betyder inte nödvändigtvis att samma författare också är en god essäist – eller att mötet med hans eller hennes mer profana syn på världen kommer att vara angenäm.

Men Barnes gör inte i Through the Window sina beundrare besvikna. Det är en personlig samling texter kring författarskap som Ford Madox Ford, John Updike och George Orwell, berättare som tydligt präglat den brittiska generation av Oxfordskolade skribenter som den nyligen hädangångne Christopher Hitchens också tillhörde.

Och likt Hitchens har Barnes en bildning som kanske bäst kan beskrivas som smidig, som friktionsfritt låter stora perspektiv uppstå ur vardagens episoder. Det är kvaliteter man söker hos en verkligt god samtalspartner, en vän det är lätt att komma överens med.