De tre besökarna och Jürgen Ponto står i matsalen då Ignes Ponto hör sin man utropa: ”Ni är galna”. Den unge mannen har just sagt att de har kommit för att kidnappa Ponto. Därefter avfyras ett skott som går ut genom rutan till terrassen och därefter avfyras ytterligare 4–5 skott från den unga kvinnan. Ignes Ponto ser sin man sjunka ihop och de tre besökarna fly ut genom terrassdörren. Jürgen Ponto, chef för Dresdner Bank har skjutits i huvudet; han lever men är medvetslös. En helikopter tar honom till universitetskliniken i Frankfurt/Main. Där dör han ett par timmar senare.

Mordet på Ponto är det andra terrordådet som inleder den ”tyska hösten 1977”. Med kidnappningen avsåg Röda armé-fraktionens andra generation att tvinga de styrande att släppa den första generationens tre överlevande terrorister i Stammheim. Men regeringen håller stånd även om läget i Västtyskland skärps dag för dag.

Idag är dessa händelser historia, något som skedde under förra årtusendet. Men för de två familjerna Ponto och Albrecht är det en händelse som har präglat och ändrat deras liv, som de måste leva med tills de själva dör. Efter begravningen av Jürgen Ponto och ännu ett attentat mot en utbyggnad på familjen Pontos tomt ”flyr” Ignes Ponto med sin son och sin 20-åriga musikstuderande dotter Corinna till USA.

För Hans-Christian Albrecht, en ansedd jurist för sjörätt, finns däremot inget annat val än att stanna kvar i Hamburg. Skulden ligger tung över Susannes föräldrar, och lidandet som hon har åsamkat sin äldre syster och bror och sin lillasyster Julia, 13 år, är obeskrivligt. Medan de två mördarna Christian Klar och Brigitte Mohnhaupt tillfångatas och 1982 döms till fem gånger livstids fängelse, är Susanne som uppslukad av jorden. Jag kommer själv ihåg ryktena och de små tidningsnotiserna under 1980-talet om att hon hade setts än i Palestina, än i Jugoslavien, än i DDR.

På efterlysningsplakaten såg vi henne längst upp i vänstra hörnet med mörkt kort hår och och kisande ögon. Överallt hängde plakaten: på posten, på järnvägsstationer, på anslagstavlor och på annonspelare. Det fanns alltså många tillfällen att rista in terroristerna i sitt minne.

För Susannes lillasyster Julia, idag 47 år, själv jurist, gift och mamma, var de följande sex skolåren en mardröm. Hon hade beundrat Susanne över allt annat och kunde inte fatta att hennes syster hade gjort sig skyldig till något så fasansfullt. Själv förlorade hon sin identitet. Hon blev syster till systern. Hon var som förlamad, som om hon inte existerade själv.

Susanne var överallt. (…) Föräldrarna såg sin dotter och vi såg vår syster. Plakaten hade en dubbel verkan. Samtidigt som jag ville gå närmare och stryka Susanne över håret och intala henne mod fruktade jag hennes bild. (…) En dag var enbart Susanne avbildad i A4-format på en annonspelare på vägen till skolan. Jag ville gå dit på natten och bränna ned det. (…) Det var först då någon i släkten började hälsa på Susanne varje gång han gick förbi som jag också gjorde det. Jag sa – hej min syster och då blev det lättare.

Detta skriver Julia i ett brev till Pontos dotter Corinna i en bok som heter Patentöchter – Fadderdöttrar. Julia var fadderdotter till Jürgen Ponto och Corinna var fadderdotter till Hans-Christian Albrecht. Medan familjerna försökte stödja varandra direkt efter dådet, så upphörde förbindelsen något år senare på Ignes Pontos önskan. Hon orkade inte längre.

Först år 2007 – 30 år efter dådet, skriver Julia, bosatt i Berlin, ett första brev till Corinna, som är operasångerska. Anledningen är att Corinna i en intervju hade undrat om Susanne Albrechts föräldrar vetat om hur djupt involverad Susanne hade varit i RAF, och om de vetat detta: hur kunde då Susannes mamma ringa till Pontos och avisera dotterns besök?

Julias första brev är mycket försiktigt, men Corinna svarar genast och de stämmer möte på Pariser Platz i Berlin. Där beslutar de att inleda en brevväxling om sina familjer, deras historia, om sina uppväxtår fram till attentatet och om hur man kan leva med minnena av det fasansfulla som hade hänt.

Deras brev till varandra är skakande; själv kunde jag inte släppa boken. Den ger för första gången en förnimmelse av att man ser skeendena inifrån. Mot den bakgrunden framstår alla andra skildringar som ytliga. Dit hör filmen Der Baader Meinhof Komplex, som bygger på Stefan Austs bok med samma titel.

Corinna skriver om hur filmen förfalskar verkligheten: ”Chauffören framställs som ett slags betjänt och min mamma satt inte ladylike och drack te på terrassen. Hon satt i ett rum med neddragna persienner med en telefonlur i handen – förstenad. (…) Ungefär samtidigt som filmen fick det tyska filmpriset 2008 läste vi om välkomstfester för Christian Klar (som hade frigivits) i Berlin. Det var smärtsamma och sårande veckor för oss.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För Corinna var RAF ett system i ett större system som styrdes av Stasi och DDR. Hon forskar vidare om detta. Såväl Corinna som Julia hoppas att en ny generation historiker ska hitta en sanning om den dödsbringande ideologin, när alla dokument blir tillgängliga.

1990 hittas Susanne under namnet Ingrid Jäger i DDR, översättare, gift med en atomfysiker och mor till en son. Båda har varit Stasispioner. Då Julia för första gången träffar henne säger Susanne att hon har glömt bort att hon har en lillasyster: ”Det var som ett slag i magen.” Julia följer rättegången där Susanne är kronvittne. Domen på tolv år kortas och 1996 släpps hon fri. Sedan dess arbetar hon som lärarinna i en friskola i Bremenregionen. Under rättegången förstår Julia att det inte finns några ursäkter för Susannes handlande:

”Susanne var inte på något oförklarligt sätt eller av misstag involverad i RAF – Susanne var RAF.”