för att förstå ryssland krävs i många fall att man gräver i den historiska erfarenheten. Målet med denna Dossier är att skärskåda tre medialt uppmärksammade områden: ett svårbegripligt rättsväsende, en politiskt inflytelserik undergroundkultur samt det historiska minnet av andra världskriget. Alla tre har sin grund i en kamp mellan den individuella och kollektiva upplevelsen av Ryssland.

Den ryska kollektivismens rötter går att följa långt tillbaka i tiden. Den ryska nationalismen är nära förbunden med den ortodoxa kyrkan och känslan av utvaldhet. Moskva har kallats för romarrikets direkta arvtagare till Konstantinopel, och stormaktsanspråken har alltid varit närvarande. Kanske kan det förklara varför många ryssar än idag håller vissa av kommunismens ledare högt. Få försvarar idag Stalins utrensningar men den sovjetiska tiden symboliserar för många ändå en tid när landet var mäktigt och fruktat.

I den här berättelsen om Ryssland är det som man kallar för det stora fosterländska kriget, konflikten med Tyskland under andra världskriget, helt central. Nästan alla i dagens ryska samhälle har en relation till andra världskriget. Sovjetunionen förlorade fler medborgare än alla övriga krigförande länder tillsammans, vilket innebär att det inom nästan varje rysk familj finns en historia av lidande och offer. Det finns därför en närmare, mer plågsam och känslomässig koppling till 1900-talshistorien i dagens Ryssland än i de andra krigsförande länderna, vilket avspeglas i nutidens politiska och kulturella skeenden.

samtidigt finns hela tiden hos makthavarna en vilja att inlemma krigen, tsarerna och religionen i ett historiskt narrativ, en berättelse om Ryssland som fyller vissa funktioner och behov. Agnes Arpi har intervjuat Johanna Dahlin, vars avhandling om de ryska ”sökförbanden”, som fortfarande letar efter krigens offer utanför Sankt Petersburg, ger det historiska ryska traumat en individuell dimension. Det är ett perspektiv som saknas i den ryska historieskrivningen som länge har varit instrumentell och främst legat i de styrandes händer.

men även om rysk historia är fylld av starka nationella myter och berättelser har under perioder motrörelser vuxit fram. De ryska nihilisterna på 1860-talet utvecklades som en reaktion på kyrkans och tsarens makt. Men man ska också komma ihåg att förutsättningen för deras verksamhet var den urbana borgerlighetens etablering i Ryssland. Till saken hör att Ryssland sent fick ett urbant borgerskap och livegenskapen avskaffades först 1861. Ryska medborgare har kanske mer än i andra länder uppfattats som statens ägodelar. Spåren efter detta är tydliga även under 1900-talet med dess kollektivistiskt baserade ideologi. Det är i ljuset av detta man kan förstå etableringen av fria konstgrupper och en oberoende press. De har inte haft det lätt. Men en stark makt kan också framkalla radikal och subversiv konst.

Möjligen bör man se den fria konstgruppen Vojnas aktivism mot den bakgrunden. Anna-Lena Laurén beskriver i sin artikel den ryska undergroundkulturen runt Pussy Riot. Det är en välkommen skildring eftersom Pussy Riot i europeiska medier ofta reduceras till att vara en Putinkritisk punkgrupp och inget mer.

Statsvetaren Richard Sakwa, som skrev Putinbiografin Putin. Russia’s Choice hävdade, något kontroversiellt, att Putins valseger 2000 var folkets seger mot oligarkerna. Han syftade möjligen på ett återkommande fenomen i rysk historia, Kremls maktuppvisning inför självständiga maktpoler. Traditionellt har adeln i Ryssland inte haft en stark position i förhållande till tsaren. Jeltsins kaotiska 1990-tal upplevdes av många i Ryssland som ett tillstånd av permanent revolution, vilket under Putin ersattes av stabilitet. De efterföljande rättegångarna mot politiska opponenter och affärsledare bör förstås mot bakgrund av Jeltsins årtionde. Domstolarna må inte varit rättvisa i en västerländsk juridisk mening, men de var rättvisai många medborgares ögon. Det är denna paradox Elena Namli beskriver i sin artikel om rättvisebegreppet i rysk historia och kopplingarna till 1800-talets litteratur.

med samuel huntingtons ord har Ryssland moderniserats, men inte ”västerniserats”. Det är en viktig distinktion. Även om Ryssland i alla avseenden är ett modernt och högteknologiskt land så är historien ständigt närvarande, till och med i popkulturen och i samtidskonsten. Man talar i Ryssland om rättsstat, demokrati och yttrandefrihet, men dessa termer passerar i högre grad än i andra länder genom nationens historiska filter. Att beakta detta förhållande är nödvändigt för den som vill förstå Ryssland av idag.