”Jag var snygg, proper, rakad och nykter och jag kände mig ovanligt styv i korken. Jag var precis allting som en välklädd privatdeckare bör vara. Jag skulle hälsa på hos fyra miljoner dollar.” Det är en rejält charmerande presentation, den Raymond Chandlers privatdetektiv Philip Marlowe ger av sig själv i Den stora sömnen. Så har den buttre men stilige Marlowe också blivit en av kriminallitteraturens mest populära figurer. Nu återutger Modernista Raymond Chandlers roman, dock inte i nyöversättning utan i Mårten Edlunds visserligen mycket trivsamma och skarpa version från 1947. Det hade onekligen varit trevligt med en modern tolkning av denna klassiker, men man får vara glad för det lilla. Chandler är ju alltid Chandler.

Den stora sömnen är berättelsen om familjen Sternwood: den åldrade invaliden, general Sternwood och hans vackra men bångstyriga döttrar Carmen och Vivien. Vivien har varit gift med den irländske spritsmugglaren Regan; Carmen rumlar runt tillsammans med Los Angeles mer ljusskygga element. Hon har dessutom en olycklig bekantskap med den sjaskige pornografen Geiger, vilken nu utpressar generalen med komprometterande fotografier av yngsta dottern. Det är denna utpressning som gör att Sternwood anlitar Marlowe en regnig oktobereftermiddag i Hollywood.

Den stora sömnen utspelar sig i 1930-talets Los Angeles, i sviterna av den stora depressionen. Cynismen är utpräglad: nästan samtliga inblandade är på dekis, märkta av livet men utan någon direkt revanschlusta. Man roffar istället åt sig vad man kan. Kärleken är så förtunnad att den endast består av sexuell fernissa. Kvinnor ramlar i knäet på Marlowe, till exempel Carmen, som suger på tummen och blinkar som en blunddocka. Skurkarnas motiv är varierande och ibland banala. Folk dör på grund av misstagna identiteter, sörjda av ingen.

Romanen brukar sorteras in i den hårdkokta genren. Den anses allmänt ha fått sitt genomslag med Dashiell Hammets och Mickey Spillanes pulpromaner, pulp fiction – så kallad på grund av den billiga papperskvaliteten i de tidskrifter där denna typ av litteratur trycktes. Utmärkande för den hårdkokta deckaren är just den rappa stilen, svartsyntheten och de barnförbjudna våldsamheterna. Fokus ligger på mänsklig svaghet och korruption som letar sig långt upp i leden. Sentimentala skildringar göre sig icke besvär. Den skiljer sig markant mot deckargenrens föregångare såsom Arthur Conan Doyles kluriga Sherlock Holmes-mysterier eller Agatha Christies pusseldeckare.

Den stora sömnen är ökänd för sin komplicerade intrig (Vem var det egentligen som sköt chauffören?), men man läser inte nödvändigtvis Chandler för intrigen, utan för att ta del av den dystra stämning han så noggrant målar upp. Prosan är extremt detaljerad: ”Från östra delen av hallen gick en fristående trappa belagd med tegelplattor upp till ett galleri med räcke av smidesjärn och en glasmålad riddarroman till.” Chandler skriver ibland som om han specificerar interiören för ett filmmanus.

Filmisk, ja, det är den här romanen. Den hårdkokta romanens motsvarighet på vita duken är film noir. I filmatiseringen av The Big Sleep från 1946 spelar Humphrey Bogart Philip Marlowe och Lauren Bacall den bortskämda Vivian Sternwood. Manuset skrevs av bland andra William Faulkner. Filmversionen är en noirklassiker: regnet faller ständigt över ett Los Angeles sänkt i dystert mörker, Marlowe sitter nedsjunken i sin bil med en cigarrettfimp mellan tummen och pekfingret, undersköna kvinnor i åtsittande kläder dricker whisky och spelar bort sina pengar. Bogarts knarrande röst och smala uppenbarelse ger sällsynt liv åt Marlowe: en man som trots allt försöker göra rätt för sig i det moraliska moras som är depressionens Amerika.

Litteraturen som publicerades under depressionen var ofta eskapistisk, men samhällskritik förekom naturligtvis, till exempel i John Steinbecks Vredens druvor. Även Den stora sömnen kan kallas samhällskritisk – det finns gott om korruption hos Chandler – men det är förstås ingen Sjöwall–Wahlöö vi har att göra med. Chandler har inga förslag på förbättringar. Marlowe sveper med blicken över den tåredal som är det förmögna Hollywood och tar en drink till. Den stora sömnen är förstås ganska duktigt sexistisk på ett sätt som säkert kan reta någon. Hysteriska kvinnor får en smäll för att lugna ner sig; det daskas i rumpor och kommenteras om långa ben. Marlowe glider runt och muttrar åt donnorna som förtjust klipper med ögonfransarna. Men så ser det ut på fåfängans marknad.

Ja, det finns något outsägligt sorgligt över Den stora sömnen. Den enda verkliga trösten, den enda utvägen, är ”den stora sömnen”, som alla väntar på. ”Vad spelade det för roll var man en gång låg när man var död? I en smutsig göl eller i ett marmortorn på toppen av ett högt berg?” frågar sig Marlowe. ”Man var död, man sov den stora sömnen, man oroades inte av såna saker.” I denna förstämning rör sig Chandlers figurer. De vassa replikskiftena döljer en avgrundsdjup meningslöshet. Livet är i allmänhet fattigt; de som likt familjen Sternwood inte behöver slita för brödfödan lider ändå andlig nöd. Marlowe plockar ”fram kontorsflaskan” och låter ”självaktningen gå sina egna vägar”. Efter avslutat fall ”stannade jag vid en bar och fick ett par stadiga whisky. Det hjälpte mig ingenting.”

Det kan kännas paradoxalt upplyftande att läsa något så deprimerande; här finns ingen framåtanda, inga politiska program eller presidentlöften, inga populistiska lögner. Ska människan lyftas upp ur detta mörker krävs något större och gudomligare. Vi har en del att lära av depressionens litteratur.