Infekterad integration
ÅTMINSTONE SEDAN valet 2006 har Sverigedemokraterna stått i centrum för integrationsdebatten i Sverige. I båda de senaste valrörelserna har det varit omöjligt för de etablerade partierna att diskutera invandrings- och integrationsfrågor utan att explicit förhålla sig till SD. Den mediala rapporteringen av så gott som varje enskilt förslag har dominerats av en SD-vinkel: ”Hur gynnas SD av Björklunds utspel om burkaförbud?”, ”Kan SD vinna på Reepalus förslag om temporära medborgarskap?” och så vidare.
Men frågan är om inte detta destruktiva mönster redan nu är på väg att brytas. Rent sakpolitiskt har SD helt saknat inflytande över de frågor som förde partiet in i riksdagen. Utan chans att påverka blir det också mindre intressant vad partiet tycker. Ett annat exempel är vinterns stora kulturdebatt om vänstern och integrationen. Utmärkande för denna debatt är att vänstern angrips från två håll – dels från dem som bekymrar sig över invandringsrestriktiva tendenser inom delar av socialdemokratin, dels från dem som menar att vänstern, i detta fall brett definierad, gått bort sig i en sörja av kulturrelativism och identitetspolitik. Gemensamt för kritikerna är svårigheten att nagla fast vad vänstern, eller ens socialdemokratin, faktiskt står för på integrationsområdet.Medan den förstnämnda kritikergruppen åtminstone har ett tacksamt exempel att anföra – Ilmar Reepalu – är anklagelserna om det identitetspolitiska vurmandet bedrägligt svepande och substanslösa.
Den stora bilden är snarare att varken Håkan Juholt eller Stefan Löfven, så här långt, har gjort något som helst avtryck i integrationsfrågorna. I Juholts fall var detta i sig skäl för ifrågasättande från de kretsar som saknade Mona Sahlin, men då bör man komma ihåg att inte heller Sahlin höll någon särskilt hög profil i dessa frågor under sin tid som partiordförande (till skillnad från då hon var integrationsminister i början av 2000-talet).
Under tiden, till stor del i debattens skugga, har den borgerliga regeringen delvis med stöd av Miljöpartiet drivit igenom en rad reformer som är på väg att förändra svensk invandrings- och migrationspolitik i grunden: fri arbetskraftsinvandring efter 40 års stängda gränser, stora reformer inom mottagandet av nyanlända, samt ett aktivt val att inte följa med utvecklingen i resten av Europa mot skärpta krav för integration. Detta har alltså genomförts utan särskilt mycket motstånd eller debatt.
DEN KÄNSLOLADDADE debatten om vänsterns förhållningssätt till integrationen, och bristen på ett tydligt formulerat vänsteralternativ till regeringens integrationspolitik, bör ses mot bakgrund av att uppdelningen mellan vänster och höger överhuvudtaget inte har varit särskilt användbara begrepp för att förstå framväxten av svensk invandrings- och integrationspolitik. Blickar vi bakåt ser vi en socialdemokrati som konsekvent talat sig varm för en generös flyktingpolitik och ett inkluderande mångkulturellt samhälle. Men vi ser också, vilket statsvetarna Andrea Spehar och Jonas Hinnfors har påpekat, en socialdemokrati som i regeringsställning tagit de avgörande besluten om att begränsa invandringen till Sverige (framförallt stoppet för arbetskraftsinvandring 1968 och Luciabeslutet om flyktingpolitiken 1989) medan det är borgerliga regeringar som tagit de stora besluten om att öppna upp gränserna. Det var bland annat Bildtregeringen som upphävde Luciabeslutet och gav de permanenta uppehållstillstånden till bosniska flyktingar, och den sittande regeringen som fattade beslutet att införa fri arbetskraftsinvandring.
Till detta bör adderas en sedan 1970-talet anmärkningsvärd, blocköverskridande samsyn vad gäller ambitionen att göra Sverige mer mångkulturellt, i första hand genom att inte ställa krav på invandrares kulturella anpassning. Lika eniga som man har varit om detta i riksdagen, lika övertygade har man också varit om att inte konfrontera väljarna med denna politik. Den som betvivlar den låga takhöjden kan bara begrunda vad som hände i valrörelsen 2002 då Folkpartiet, som första etablerade riksdagsparti någonsin i Sverige, gick till val på att åtminstone delvis vilja skärpa kraven för invandrare i Sverige. Trots en direkt belöning från väljarna blev partiet så illa åtgånget i debatten att man ännu inte har återvunnit självförtroendet.
Integrationsfrågorna har länge primärt rört sig längs en kulturell axel där nationalism stått emot mångkulturalism. Här har Sverigedemokraterna, väl medvetna om att de har en stark opinion i ryggen, haft lätt att vinna politiska poäng på de etablerade partiernas svårigheter att ta avstånd från förtryck i mångkulturens namn. För vänstern har det varit mycket svårt att försvara slöjor, omskärelse och halalkött utan att samtidigt bekräfta Sverigedemokraternas världsbild av att det faktiskt är detta som integrationsdebatten bör handla om.
Detta illustrerades kärnfullt när Magnus Linton, i ett svar till Fredrik Ekelund i vinterns utdragna debatt om vänstern och integrationen, skrev om vikten av att kunna ”avgöra i vilka sammanhang kraven på förbud mot [halalslakt, manlig omskärelse, heltäckande slöjor] är ett utslag av en uppriktig ambition till moralisk och politisk utveckling och när de bara är gammal vanlig främlingsfientlighet”.
Det bör kanske förtydligas att Linton inte alls är ironisk eller raljant, utan helt enkelt driver tesen att det inte alls är fel att vilja förbjuda ungefär de företeelser som Sverigedemokraterna är motståndare till. Felet är att det är just Sverigedemokraterna som föreslår förbuden, till skillnad från om en vänster, med goda avsikter, gjorde samma sak.
MÅNGA RÖSTER HÖJS för att vänstern istället borde försöka föra över debatten till att mer kretsa kring den socioekonomiska dimensionen. Problemet är att Sverigedemokraterna redan har utnyttjat tomrummet till att lära sig att spela rollen som välfärdsstatens försvarare gentemot en ansvarslös borgerlig invandringspolitik. Här är det istället högern som bekräftar SD:s världsbild, genom att erkänna att invandringen rimligen har konsekvenser för arbetsmarknaden och välfärden, men att detta är en utveckling som man välkomnar.
Det vore önskvärt om Sverige kunde få en mer ideologiskt mogen invandrings- och integrationsdebatt. En förutsättning för det är att de etablerade partierna frigör sig från den mentala SD-spärren och istället söker svaren på nya frågor i sina respektive ideologier. Det är inte alls givet att invandringen bäst kan hanteras i termer av vänster och höger.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
I detta nummers Dossier tar vi oss an integrationsfrågorna i Sverige och i Europa. Ett genomgående tema är att en djupare analys förutsätter att vi kan se bortom uppdelningen i vänster och höger. De nationella identiteterna i Europa är i långsam förändring. Den stora förändringen över tid är att värderingar blir alltmer centrala. Dagens nationer är mer än tidigare värdegemenskaper. Detta sker framförallt på bekostnad av idéer om ett gemensamt ursprung (grundat i biologi, arv, historia). Utvecklingen är naturlig, som ett svar på de senaste decenniernas omfattande migrationsvågor. Med ökad rörlighet blir det svårare att hålla fast vid idéer om gemensam stamtavla, samtidigt som det upplevs som viktigare att slå vakt om de värden som upplevs skydda gemenskapen. I sitt bidrag skriver Ivar Arpi om hur en liberal nationalism alltmer framstår som en nödvändighet för att garantera sammanhållning och solidaritet i alltmer splittrade samhällen.
Philip Lerulf, som studerat radikala antiinvandringspartier i Europa, menar dels att det ungerska partiet Jobbik varken är höger eller vänster, dels att många av Jobbiks idéer inte är unika för Europas antiinvandringspartier. Denna insikt är helt nödvändig för att på sikt kunna hantera inte i första hand antiinvandringspartierna, vars styrka vi konsekvent tenderar att överskatta, utan argumenten mot invandringen, som vi snarare tenderar att underskatta.
Avslutningsvis rekommenderas den som vill få en snabb introduktion till kärnan i de nya europeiska värdegemenskaperna en titt på Dansk folkepartis reklamfilm I AmDenmark (finns på Youtube) som, på engelska symboliskt nog, summerar vad som nu håller på att bli den övergripande bilden av alla europeiska nationer. De bärs upp av människor som ser olika ut och har olika bakgrund, men de skiljs åt, i DF:s tappning med en mycket skarp gräns, från dem som inte respekterar arvet från upplysningen. I sitt bidrag visar Gina Gustavsson hur intellektuella, både till vänster och höger, faller tillbaka på ett romantiskt ideal, till stora delar fjärran från det upplysningsideal båda sidor säger sig vilja försvara.
Förlagschef på Timbro förlag.