En truism som samhällsdebattörer och politiker anammat är att entreprenörskap är av stor vikt för samhället. Under de senaste två valrörelserna har politiker som Maud Olofsson, Mona Sahlin och Gudrun Schyman, gjort anspråk på att tala för småföretagaren. När jag själv pratar om entreprenörskap brukar jag dock hellre vilja använda ordet företagande. Dels för att jag inte finner någon anledning att via engelskan låna in ett franskt ord där vi redan har ett utmärkt svenskt begrepp. Dels för att min farfar tror att jag pratar om byggnadsarbetare när jag nämner min forskning om entreprenörer.

Om man skrapar lite på ytan i samhällsdebatten framstår den till synes rådande enigheten om vikten av företagande som något av ett bländvärk: Förra våren lanserade Institutet för Tillväxtpolitiska Studier (ITPS) en uppmärksammad rapport som tvärtemot gängse forskning hävdade att då produktiviteten i etablerade företag ofta är högre än i nya så är fokuseringen på nyföretagande onödig – eller till och med kontraproduktiv – för landets ekonomiska utveckling. I DN påstod ITPS-ekonomerna Andersson och Scocco att ”Nyföretagande kan vara farligt” Flertalet forskare protesterade mot att ITPS slutsatser var tendentiösa och bortsåg från att ett ökande företagande snarare kan bero på skatteplaneringsskäl, samt att jämfört med andra EU-länder har relativt få svenskar sin huvudsakliga inkomst från företagande Motargumentet som erbjöds av ITPS-ekonomerna var att ”entreprenörer i Sverige är mer målinriktade, det vill säga att de som börjar fundera på att starta eget i större utsträckning än andra också blir företagare”.

Vad säger då forskningen om en sådan förklaring? Ekonomisk teori brukar framhålla att institutioner och incitament formar människors ekonomiska beteende – inklusive deras vilja och ambitionsnivåer att starta företag. Sociologisk teori brukar på ett liknande sätt framhålla att samhällets normer styr människors ekonomiska beteende

I denna artikel, som bygger på en unik studie av samtliga 220 000 svenskar med högskoleutbildning inom naturvetenskap, medicin eller teknik, ställs frågan om svenska företagare är specifikt målinriktade eller ej. Att valet föll på just denna grupp är ingen slump. Här förväntas Sveriges framtida konkurrenskraft utvecklas i formen av nya tillväxtbolag baserade på viktig kunskap.

Frågan vi ställde oss: startar denna elit företag? Och om så är fallet, vilket värde genererar dessa företag över tiden? Vi fann dock att under de elva åren 1990 till 2000 så startade denna stora grupp endast 7,716 nya företag på heltidsbasis. Det är alltså bara 3,5 procent i undersökningsgruppen som satsat på företagande som huvudsysselsättning. Däremot hade över 20 procent någon gång under perioden registrerat ett företag som bisyssla. Studien pekar på att företagande inte är en särskilt attraktiv möjlighet för högutbildade i Sverige.

De markanta skillnaderna mellan att ha företag som bisyssla eller som huvudsysselsättning indikerar att den trygghet som en fast anställning innebär är för värdefull för att högutbildade vill riskera den mot en högst osäker inkomst som företagare.

Trots att undersökningen inte gav något starkt stöd för att högutbildade svenskar skapar speciellt värdefulla företag så visar de på att det är vanligt att kombinera företagande och anställning i Sverige. Vi frågade oss därför vilka som driver företag samtidigt med en anställning, och varför? I en andra studie undersökte vi en större grupp svenskar, över tre miljoner individer mellan 1991 och 2002, och fann att flertalet av dem som i statistiken framställs som företagare i verkligheten är ”kombinatörer” med inkomst från både företag och anställning.

Hälften av alla kombinatörer hade dock endast en mycket liten inkomst från företagande, med andra ord finns det många löneanställda som ibland använder sina kunskaper ”vid sidan” i rollen som företagare. Denna upptäckt står i kontrast till ITPS påstående att inga problem existerar då nyföretagandet ökar i Sverige. I nyföretagandet döljer sig nämligen till största delen just kombinatörer. I början av vårt forskningsprojekt försökte vi förklara kombinatörskap som en riskminimerande strategi. Vi fann att visst stöd för detta – men bara bland en minoritet av Sverige kombinatörer.

Minst lika vanligt är att människor kombinerar företagande och lönearbete som en livsstil -utan ambitioner att engagera sig på heltid i företagandet. Detta får ses som ett underbetyg för såväl den förutvarande som den nuvarande regeringens strävan efter att stimulera expansionsvilja bland ”soloföretagare” eller ”mikroföretag” som de också kallas. Vår forskning indikerar snarare att en mycket stor andel av dessa soloföretagare utgörs av kombinatörer – av vilka endast en minoritet använder kombinerandet som ett sätt att komma igång med heltidsföretagande. Dessa mönster är inte heller förenliga med ITPS tes att företagare i Sverige är specifikt målinriktade. Snarare är det stora flertalet flertalet företagare ganska nöjda med att driva ett litet företag.

En förklaring till denna brist på expansionsvilja är att trots en hög grad av osäkerhet och risk förknippad med att avsluta sin anställning och starta ett företag verkar inte detta uppvägas av en potentiellt hög ekonomisk ersättning bland de företagare som lyckas. Medelföretagaren i vår studie tjänar 80 – 90 procent av en jämförbar anställd inom samma bransch – liknande den lönediskrepans som återfinns mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden.

Liksom man i jämlikhetsdebatter brukar poängtera det faktum att kvinnors lönearbete bör uppvärderas om arbetslivet skall bli mer jämställt ser vi skillnaderna i inkomst mellan företagare och anställda som en ekonomiskt diskriminerande faktor i Sverige: företagare lever en betydligt osäkrare tillvaro, ofta utan möjligheter att vara sjukskriven, ha en arbetsskadeförsäkring eller en inkomstförsäkring från samhället. Vår studie pekar på att denna osäkerhet inte heller uppvägs av högre inkomstmöjligheter: de allra flesta företagare tjänar mindre än anställda, och endast ett mycket litet antal företagare kan ses som höginkomsttagare.

På senare tid har det framkommit förslag från politiker och andra beslutsfattare om att många av välfärdssamhällets system såsom sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen bör anpassas med övergångsregler för företagare. Frågan är om detta är rätt väg att gå? Det är svårt att se framför sig den företagare som helt sonika stänger butiken vid en förkylning, eller avhåller sig för att arbeta med orderboken eller bokslutet trots att han eller hon har en bebis därhemma.

Ur ett forskningsteoretiskt perspektiv framstår det också som problematiskt att försöka eliminera den roll som risk spelar i ekvationen om entreprenörskap. Många av de grundläggande teorierna om företagarens roll i samhällsekonomin som beskrivits av österrikaren Joseph Schumpeter, amerikanen Frank Knight eller vår egen Erik Dahmén, framhåller tvärtom att samhället behöver företagare just för att dessa är villiga att ta de riskfyllda besluten som många andra inte är villiga att ta. Även litterärare studier och biografier av kända företagare – tillrättalagda som de må vara – tenderar att beskriva företagaren inte som riskminimerande utan snarare som en våghalsig individ som iscensätter allehanda projekt vilka många i omgivningen skakar på huvudet åt.

Den risk som dessa individer tar är deras eget fria val och inte en piska som de önskar att förhandla bort – snarare är det drömmen om framgång och belöningen för de som lyckas med sina projekt som är moroten för den riskvillige företagaren. Att människan behöver försäkras mot allehanda risker är dock ett populärt tema i det moderna välfärdssamhället. Den norska antropologen Thomas Hylland Eriksen har studerat det paradoxala förhållandet att trots att vi aldrig levt längre, haft bättre hälsa eller mer utbildning växer känslan att ”samhället har blivit hårdare”. Statistiskt sett är förhållandet det motsatta.

Det är snarare riskmedvetandet som ökar – och därmed människans känsla av otrygghet. Eriksens slutsats är att den moderna människan är upptagen med att minimera alla slags risker eftersom vi har en överdriven tro på vår förmåga att kontrollera oförutsedda händelser. I sin bok hävdar han att ”Det skulle vara väldigt frigörande om vi kunde inse att det är väldigt mycket vi inte kan göra något åt”.

Vi har i flera forskningsartiklar presenterat evidens som pekar på att svenska företagares målsättning ofta är mycket begränsad, de flesta företag är små deltidsverksamheter startade av individer som kombinerar företagande och anställning. Mycket få av dessa har någon större tillväxtvilja, och även bland dem som försöker växa är utslagningen hög. Där de ekonomiska teorierna pekar på vikten hos företagaren att acceptera risktagande och vikten för samhället att uppmuntra de människor som känner sig dragna till företagande, har många politiska förslag som väckts för att uppmuntra företagande snarare handlat om att anpassa välfärdssamhällets system för ett företagarliv.

Med utgångspunkt i våra forskningsupptäcker framstår detta som att hälla olja på gåsen – eller snarare på de små gässlingarna – för att få dem att växa till sig. Problemet är inte att få folk att starta företag. Problemet är att vår samhällsstruktur inte uppmuntrar ambitiöst företagande med tillväxt i sikte. Detta löser vi inte med försäkringar av allehanda slag, utan genom att uppmuntra människor att våga. Endast genom att våga kan man lyckas. Ofta kommer det inte att lyckas, och det måste också vara okej. Men när jag berättar för farfar om företag jag lagt ned vill jag inte säga att jag redan från början valde lägsta möjliga ambitionsnivå. Jag vill kunna säga att jag verkligen försökte förverkliga något jag trodde på.