Ganska slumpmässigt väljer jag ett fotografi i Mitt hjärtas Malmö. Minnen från en stad, bokversionen av ett i min hemstad populärt nostalgiprojekt, gamla arkivfilmer samlade på dvd.

Fotot jag tittar på är taget någon gång i skiftet mellan 60-talet och 70-talet. Färgerna är bleka och smutsiga. Motivet är Carolikvarteren, en gyttrig och småskalig stadsdel med ett något solkigt rykte. Caroli skulle nu rivas för att ge plats åt ett modernt köpcentrum och moderna bostadsmoduler. Det är en historia för sig. Men det som fångar mitt intresse i bilden är de två äldre kvinnorna på trottoaren. Det är en gråblöt dag. De har sökt skydd under ett paraply. Åtminstone en av damerna har dessutom täckt hatten med plast. Båda har väskor att bära på. De har gått ut för att uträtta ärenden, kan man tänka, och har råkat stöta på varandra i gathörnet. Kanske är de grannar? Kanske gamla arbetskamrater?

På en husvägg bakom de två damerna siter en reklamaffisch. Tre sparbössor i form av mamma, pappa, barn. Alla bössorna är glada och försedda med hatt och en gemensam paroll: ”Familjeklok med sparbanksbok”.

Vilka ärenden kan de två kvinnorna ha haft denna dag?

Kanske har någon av dem varit just på sparbanken, gjort ett uttag på bankboken och samtidigt växlat några ord om det bedrövliga vädret med den trevliga damen i kassan. Den andra damen kan ha varit på posten. Förfärliga köer. Men en ung och glad postfröken höll kunderna på gott humör. Efter besöket på banken passade den första damen på att hämta några broschyrer på resebyrån innan hon gick vidare till Centralen för att höra sig för om tågtider. Var det köer där också? Naturligtvis. Och nu måste båda verkligen skynda vidare om de ska hinna med bageriet, snabbköpet, köttbutiken och kanske också en sväng in på NK eller Domus.

En dag på stan innebar för inte så länge sedan en lång rad möten med expediter, kassörskor, tjänstemän av olika sorter. Det var människor man kanske inte kände men ofta kände igen och det var heller inte ovanligt att man själv blev igenkänd.

Idag kan man klara av de flesta av sina ”ärenden” utan att tala med en enda människa. Banktransaktionerna görs på internet. Postkontor finns knappt längre. Semesterhotell och flygbiljetter bokar man själv på nätet. Tågbiljetterna ligger i mobilen. När man ska veckohandla tar man bilen till stormarknaden, drar kortet i p-automaten, självscannar sina inköp, betalar med kort i automaten vid utgången och sedan kör man hem för att kolla nya böcker på Adlibris.

”All the lonely people. Where do they all come from?”

Från modernitetens maskinrum, lyder ett slitet men inte nödvändigtvis helt galet svar.

”Att vara modern är att befinna sig i en miljö som utlovar äventyr, makt, glädje, växt, förvandling av oss själva och världen – och som samtidigt hotar att förstöra allt vi har, allt vi känner till, allt som vi är.”

Det är den grundläggande iakttagelsen i den amerikanske kulturkritikern Marshall Bermans klassiker från 1980-talet, Allt som är fast förflyktigas. Modernism och modernitet. I det sista kapitlet skriver Berman in denna modernitetens inneboende motsägelsefullhet i sin egen biografi. Han växte upp i Bronx på 1950-talet, som på den tiden var en mosaik av ”solida, väletablerade, tätt befolkade bostadsområden”, judiska, italienska, irländska och svarta. Typiska communities. De slogs sönder av utvecklingen. Motorvägen Cross-Bronx Expressway drevs som ett spett rakt igenom Bermans Bullerby.

”Jag kan minnas hur jag stod ovanför byggplatsen för Cross-Bronx Expressway och grät över min stadsdel”, skriver han. Utkiksplatsen var Grand Concourse, det närmaste Bronx kom ”en parisisk boulevard” med rader av trettiotalshus i art déco-stil. De var ”moderna”, men inte ”moderna” nog:

”När jag såg ett av de vackraste av dessa hus rivas för vägens skull kände jag en sorg som, vilket jag nu inser, är inbyggd i det moderna livet. Hur ofta är inte priset för en fortsatt och expanderande modernitet en förstörelse av inte bara ’traditionella’ och ’förmoderna’ institutioner och miljöer utan även – och häri ligger den verkliga tragedin – av allt det mest vitala och vackra i själva den moderna världen.”

Berman gör sig här till tolk för modernitetens melankoli. Alla dessa hus, restauranger, konditorier, affärer som man alltid gillat. Plötsligt en dag är de bara borta.

Moderniteten kan beskrivas som en fortgående dubbel rörelse: Å ena sidan tilltagande storskalighet. Verkstaden blir fabrik. Fabriken blir koncern. Koncernen blir ett globaliserad oöverskådlig makrostruktur. Å andra sidan fragmentarisering. Människan slits successivt loss från sina givna gemenskaper: stammen, klanen, släkten, familjen. Fragmentariseringen kan sedan antingen framställas som en emancipationsprocess, en berättelse om den moderna fria individens födelse. Eller också ställs vi inför en dystopisk utvecklingshistoria, berättelsen om den accelererande alienationen. Till sist är människan ensam. En främling i och inför världen, en främling för sig själv. Detta främlingskap, denna hemlöshet i världen, är ett bärande tema i den moderna litteraturen: Musils Mannen utan egenskaper, Främlingen av Camus, Stig Larssons Autisterna…

I populärkulturen har ”storstaden ofta fått tjäna som sinnebild för modernitetetens janusansikte. Frihet är dess lockvara. Ensamhet dess pris. Den myllrande storstadsgatan är också en isoleringscell. I countrysång efter countrysång berättas om den unge mannen eller kvinnan som lämnat barndomshemmet på landet för att söka lyckan i Den Stora Staden, men nu ensam och olycklig längtar tillbaka till det förlorade paradiset.

Men en av poängerna med en stor stad är att den är så stor att den kan rymma både Gesellschaft och Gemeinschaft, 1800-talssociologen Ferdinand Tönnies ständigt åberopade begreppspar. Storstaden kan härbärgera både det nära och det avlägsna, det privata och det offentliga, det bekanta och det främmande, det intima och det formella, den lilla världen och den stora.

När man växlar några ord med kassörskan i det lokala snabbköpet, eller nickar åt en man som man då och då brukar stöta på i kvarteret, bekräftar man en samhörighet man inte behöver kvalificera sig för. Det är inte byns ”alla-vet-allt-om-alla”-gemenskap, men inte heller countrysångernas tröstlösa ensamhet på den neonblänkande trottoaren. Man är istället bejakad både som autonom individ och som andelsägare i något gemensamt: den här gatan, de här kvarteren, den här stan…

Detta dubbla erkännande – att man får vara både anonym och sedd, att man tillerkänns rätten att vara både ensam och delaktig – tror jag är viktigare än man kanske först tänker sig. Det är både ett uttryck, och en förutsättning, för den liberala demokratin. Där är vi inte alla en enda stor familj (som populister av alla schatteringar vill få oss att tro). Där är vi istället privatpersoner (många av oss rotade i familjegemenskaper) och medborgare.

Vad händer då med ett samhälle som i allt högre grad präglas av självscanningsbeteenden, bokstavligt och bildligt?

Sverige är ett land där invånarna sedan länge hyst en fäbless för innovationer och apparater och affärsmodeller som eliminerat tvånget att träffa, och tala med, andra människor. Personlig service har ratats till förmån för brickluncher, obemannade bensinmackar och, på senare tid, taxibolagens beställningsappar.

Och nu tycks utvecklingen ta ännu ett språng mot den full ut förverkligade rationaliteten. Självscanningen på Ica är bara ett av många förebud om nästa socio-teknologiska revolution.

Den förra, ännu pågående, har gjort människan allt mer onödig som producent. Först försvann fabriksarbetarna. Sedan vaktmästarna, lönekontoristerna, kanslisterna, växeltelefonisterna, personalassistenterna. Nu sägs det att ”mellancheferna” snart kommer att vara ersatta av robotar (somliga kanske skulle säga att det redan skett). Kvar i produktionen blir ett antal entreprenörer/projektledare och en handfull specialister på korttidskontrakt. Det är det som brukar kallas gig economy, knäckekonomin eller påhuggsekonomin eller statarekonomin på gammaldags svenska.

Vad är nästa steg? Att människan görs onödig också i rollen som konsument?

Våra skärmar ger oss dagligen tips på böcker, hotell och randsydda skor som vi ”kanske är intresserade av”. Kanske? Skärmarna hycklar. De vet vad vi vill ha. Snart kommer de också att själva se till att vi gör slag i saken. Varför ska vi själva ränna runt i livsmedelshallen när scannern redan vet att vi alltid köper två paket tropisk juice, en liter ekoyoghurt, två mozzarellaförpackningar och så vidare… Robotar plockar samman varorna. En förarlös bil sköter leveranserna.

Drömmar, och mardrömmar, om en framtid där maskinerna/robotarna befriat alternativt förslavat människan är å andra sidan dussinvara i kulturhistorien. De flesta av spådomarna har dessutom lyckligtvis visat sig vara felaktiga.

Den som vill protestera mot påståendet att vi utvecklas i riktning mot ett vardagsliv med allt färre tillfällen till möten med andra människor behöver inte leta länge efter motexempel. Kafélivet blomstrar som kanske aldrig förr. Träningsvilliga i alla åldrar trängs på gym och i yogalokaler. Också det mysiga stadslivet tycks ha högkonjunktur. Aldrig har det väl funnits så många surdegsbagerier, syateljéer och roliga specialbutiker som nu.

I Dagens Nyheters Stockholmssektion visar Alexandra Pascalidou upp ”sina kvarter” kring Mariatorget på Södermalm (DN 8/12 -16). Det är en idyll som får Kamomilla stad att framstå som ett iskallt Metropolis. Pascalidou sveper en spenat- och avokadojuice på kafé Rival, småsnackar med receptionisten på Saga motion, donar med skyltningen i den lokala bokhandeln, tittar in hos Björnens kemtvätt, äter vietnamesisk nudelsallad på Ka’s Café och hejar på Orup i dörren till Ali Darakhans tobaksaffär.

”Jag vill bo i en stadsdel som rymmer mångfald och pluralism”, förklarar hon. Cynikern kan då svara att i så fall är ju Söder perfekt. Där bor det både journalister och popmusiker.

Men så orättvis behöver man inte vara. Den småskaliga urbanitet Alexandra Pascalidou lyfter fram representerar på många vis det bästa av alla världar. Och när hon berättar att Ali Darakhan sagt ”god morgon” till henne ”ända sedan hon gick förbi hans affär första gången” illustrerar hon just det jag försökt säga med den här artikeln: det omistliga värdet av opretentiösa mänskliga vardagskontakter. Eller som Alexandra Pascalidou själv uttrycker det: ”Det är så enkelt, men det får mig att känna mig hemma i kvarteret.”

Och så har vi de ”sociala medierna”. Facebook finns. Vad betyder då ett nedlagt postkontor, en bank som helst vill slippa träffa sina kunder, en livsmedelshall där man inte längre behöver se någon anställd i ögonen, en avgångshall på flygplatsen där man efter att ha checkat in vid automaterna själv scannar sitt bagage och placerar det på rullbandet?

Kanske inte så mycket. Fast kanske en del, ändå.

I början av 2000-talet väckte den amerikanske statsvetare Robert D Putnam uppståndelse med sin bok Bowling Alone. Putnams tes var att det sociala kittet i USA riskerade att lösas upp när amerikanerna övergav en institutionaliserad gemenskapskultur, det traditionella förenings- och församlingslivet, till förmån för en individualiserad konsumtionskultur. Förr bowlade amerikanen tillsammans med andra, i grupp. Nu bowlar han ensam.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Jag skulle påstå att i dagens svenska samhälle är hotet det omvända. Allt fler lever nu sitt liv i avgränsade grupper som man aktivt måste söka sig till, inte sällan också kvalificera sig för, om inte annat genom val av livsstil och identitet.

Det kan handla om allt från den breda joggargemenskapen till den slutna Facebookgruppen, allt från medeltidslajvet till den härligt urbana samhörigheten i bostadsrätternas gated communities med sina trivsamt osynliga sociala och kulturella murar.

Nätet och den fysiska världen blir alltmer lika varandra. Där finns något för var och en. Men finns det också en plats/en sajt/ett sammanhang för ”alla”?

Om vi inte längre behöver, eller kan, möta också människor vi inte känner, i vardagliga och rutinmässiga sammanhang (posten, banken, snabbköpskassan, på tidningssidorna) så kommer det rimligen att påverka oss, på det ena eller det andra sättet. Man kan, med Putnam, tänka sig att det sociala kittet mjukas upp eller nöts bort. Man kan tänka sig att det uppstår ett långsamt växande tomrum i samhällsbyggets kärna.

Kanske är det att dra för stora växlar på automatiseringen av livsmedelshallarnas kassasystem. Men det finns ändå en dimension av den utveckling som förtjänar en smula uppmärksamhet.

Självscanningen bygger på ackumulerat förtroendekapital. Butiken genomför stickprovskontroller. Ju fler gånger kunden har gjort fel, exempelvis har glömt att scanna in en vara, ju oftare kommer systemet att tvinga henne att visa upp innehållet i kassarna. Klarar hon kontrollerna blir de i gengäld färre. Enkelt och logiskt.

Men det intressanta här är att de få anställda som i framtiden bemannar kassorna i första hand kommer att ha just en kontrollerande funktion. Det är som på flygplatsen. Resenären får själv ta hand om incheckning och bagagehantering, men måste sedan forcera en mur av säkerhetspersonal som letar efter för stora tandkrämstuber i handbagaget. Och när jag under den gångna vintern har varit på teater eller opera i Köpenhamn har jag efter att ha köpt biljett i en automat och tagit den förarlösa Metron från Kongens Nytorv till Kastrup tvingats visa upp mitt nationella id-kort för de säkerhetsvakter som bildat kedja på Öresundstågens perrong (varefter tågen sedan bordats av svensk polis i Hyllie för en repetition av den nyss genomförda id-kontrollen).

Man kan kanske tala om en pågående samhällelig förskjutning från ”service” till ”kontroll”. Och då tänker jag inte bara på snabbköp och flygplatser.

Nätet är ju inte minst en gigantisk apparat för registrering och övervakning, ett slags självscanningskulturens Stasi.

Per Svensson är författare och senior editor i Sydsvenskan.