Något är ändå sig likt; hela höger-USA har uppenbarligen inte tappat förståndet. Det finns hopp för supermakten, trots alla tecken på motsatsen.

Som om de haft förmågan att kunna blicka ett år framåt i tiden och i förväg insett hur mycket alla vi som delar deras konservativa värderingar just nu behöver deras texter, utkom de förra året med var sin samlingsvolym där de plockat ihop sina bästa, mest uppskattade – av dem själva och av de många tusentals läsarna – och mest uppmärksammade artiklar av olika slag. 25 år av krönikor, längre artiklar, några tal och essäer för Peggy Noonans del, tre decenniers utvalda texter för Krauthammers.

En klar fördel med att de valde just 2015 för att ge ut ett urval av sina texter är att namnet Donald Trump inte förekommer någonstans. För ett år sedan var han fortfarande bara en av kandidaterna på podiet, den som de andra republikanska kandidaterna oklokt nog lät komma undan med sina banaliteter, och som nu är den ende som är kvar i den tidigare otänkbara rollen som det republikanska partiets officielle presidentkandidat 2016.

Om honom har de – givetvis – skrivit mycket sedan böckerna kommit ut, men här handlar det inte bara om politik, eller ens alltid i första hand om politik. Faktiskt hade Charles Krauthammer först tänkt sig en bok som skulle handla om allt möjligt annat än politik; arbetsnamnet för den var ”There’s more to life than politics”.

Men den idén gav han upp efter ett tag, för politiken är ju det som lägger grunden för allt det andra här i livet. Ett land kan ha världens mest avancerade kultur, men om politiken havererar går det åt skogen med allt det andra också: det är läxan från Tyskland 1933, eller från Afghanistan, där talibanerna sprängde 1 700-åriga Buddhastatyer.

Krauthammer citerar president John Adams, som förklarade att han själv var tvungen att studera politik och krig för att hans söner (varav en skulle bli president John Quincy Adams) skulle kunna ägna sig åt matematik och filosofi, och för att deras barn i sin tur skulle ha möjlighet att syssla med poesi, musik och arkitektur.

Politik går med andra ord inte att undvika, inte heller i en volym som denna, även om Krauthammer har sorterat bort texter av alltför begränsat dagsaktuellt slag. Själv tog Charles en lång omväg till dagens krönikörsskrivande; den som inleddes med att han kallades in för att rädda studenttidningen på kanadensiska McGill University från den undergång som dess maoistiska redaktion beslutsamt styrde mot.

Efter några år av det och därefter studier i politisk filosofi i Oxford bytte han emellertid tvärt spår i karriären, och ägnade därefter sju år åt medicinska studier och forskning i psykiatri vid Harvard Medical School. När en professor där fick i uppdrag att leda president Jimmy Carters nyupprättade National Institute of Mental Health, NIHM, hakade Krauthammer på. I boken återfinns en lång populärvetenskaplig text om ”the ethics of embryonic research” som har sitt ursprung i arbetet vid NIMH.

Väl i Washington började Krauthammer skriva artiklar vid sidan om i tidskriften The New Republic, vilket ledde till att vicepresident Mondale gav honom jobb som talskrivare – och när president Carter sex månader senare förlorade presidentvalet med dunder och brak fick Krauthammer istället fast jobb som skribent och redaktör på The New Republic. Det nya jobbet började han samma dag som Ronald Reagan svors in som USA:s president den 20 januari 1981.

”Börja med att studera medicin”, är därför Krauthammers litet udda råd till studenter som vill veta hur de ska göra för att liksom han bli en ”syndicated columnist” – som han är i 400 tidningar världen runt. Sina närmast socialdemokratiska åsikter lämnade han någonstans på vägen, liksom det demokratiska parti som rörde sig många steg vänsterut i utrikespolitiken på 1980-talet.

I Reagans stab av talskrivare ingick ju Krauthammers blivande krönikörskollega, Peggy Noonan. Hennes väg till kolumnistjobbet är mindre kringelikrokig än hans. Den börjar i en brokig, irländsk arbetarfamilj och med kvällsstudier vid Fairleigh Dickinson University, fortsätter vid en lokal radiostation i Boston och vidare till CBS News i New York, där karriären tar full fart och hon bland annat skriver tv-legenden Dan Rathers dagliga kommentarer i rutan. Och så vidare till Washington och drömjobbet i Reagans Vita hus, som hon beskriver i mästerverket What I Saw at the Revolution. A Political Life in the Reagan Era, den första i en rad böcker.

År 2000 får Noonan erbjudandet att bli kolumnist i Wall Street Journal, men de första sex åren publiceras hennes krönikor enbart online. Det gör henne till något av en pionjär i branschen och ger henne dessutom utrymme att skriva i stort sett hur långt som helst, med veckokrönikor på upp mot 5 000 ord (det är väldigt långt i sammanhanget) som resultat. Samtidigt tillhör hon – liksom Krauthammer – den sista generation som helt har kunnat försörja sig på sina krönikor, vilket, konstaterar Noonan, samtidigt gjorde henne till både pionjär och den siste mohikanen när hon började på WSJ.

I sina böcker flyttar sig Noonan och Krauthammer obehindrat mellan den stora och den lilla världen, som när Noonan minns ”snow days” då skolorna stänger på grund av snöoväder, förr och nu i Brooklyn, eller sonens konfirmation – med tankar kring människans behov av att ingå i gemenskaper – och Krauthammers funderingar kring bordercollierhundarnas fortlevnad, eller den stora fäbless för baseboll som de verkar dela med hela det amerikanska kolumnistskrået.

Allt här i livet är ju inte blodigt allvar, påpekar Peggy Noonan i inledningen till kapitlet ”Having Fun”.

Därifrån beger de sig smidigt över till den stora, rentav världspolitiska scenen. Det är många texter om 11 september; ”det som förändrade vårt liv”, som Noonan upplevde på plats i New York. En god vän till henne kunde se passagerarnas ansikten i ett av de kapade planen på väg in mellan skyskraporna från sitt kontorsfönster, en annan såg dem som hoppade från de brinnande kontoren.

Tre år dessförinnan hade Peggy Noonan på ett nästan profetiskt vis förutspått utvecklingen i en lång artikel skriven för tidskriften Forbes; ”obehaglig”, var redaktörens betyg på den artikeln. Aldrig hade amerikanerna haft det så bra, noterade Noonan i sin artikel – som har rubriken ”There is no time, there will be time” i boken – där hon oroar sig över att bekymmerslösheten snart skulle få ett plötsligt och dramatiskt slut: ”if someone does the big, terrible thing to New York or Washington…”

Femton år senare är det USA:s trovärdighet som bekymrar henne, och en president som talar om ”röda linjer” utan att agera när dessa sedan överträds. ”In a world full of bad guys the indispensable nation must show it’s serious”, framhåller Noonan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Att så inte har skett under de senaste åren har lett till frågetecken kring USA:s – ”the indispensable nation” – fortsatta ledarroll i världen; om vi nalkar oss, eller kanske redan har passerat, slutet på ”the unipolar moment” som Krauthammer skrev om i en omtalad essä i Foreign Affairs 1990, och därmed myntade ett nytt begrepp.

När artikeln, som finns återgiven i samlingsvolymen, ursprungligen skrevs var det populärt att hävda att världen var på väg in i inte ett unipolärt skede utan ett multipolärt, med flera olika ”poler” som skulle dela på makten efter att kalla krigets bipolära system hade kollapsat. Tyskland och Japan var på den tiden huvudkandidater i dessa spekulationer, men som Charles Krauthammer så riktigt förklarade i sin artikel räcker det inte med enbart ekonomisk makt för att inta rollen som (väst)världens ledare.

Både Noonan och Krauthammer har med andra ord ofta legat ett antal steg före sin tid med sin analys. Deras skarpa hållningar – och lika skarpa språkbehandling – har ofta rört upp läsekretsens känslor, och framförallt såklart bland dem som inte delar deras konservativa utgångsläge.

Peggy Noonan berättar i – den 30 sidor långa – inledningen till boken om en upprörd läsare som skrev till henne gång på gång, alltid med samma slutkläm: Jag tänker aldrig mer läsa dina krönikor! Efter ett tag kom det ett nytt brev med samma besked: Aldrig mer! Och sen snart igen, och igen. Till slut svarade Noonan att det nog var bäst att läsaren verkligen gjorde slag i saken och slutade upp med att läsa hennes krönikor, för det kunde ju inte vara hälsosamt att hela tiden bli så uppjagad.

När man läser The Times of Our Lives är det lätt att förstå läsaren som inte klarar av att hålla sig borta från Noonans texter. Med sina vassa formuleringar, ofta uttryckta i okonventionell jagform, skapar hon ett behagligt beroende som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Charles Krauthammer är mer direkt i sitt språk men också mindre personlig, eller kanske snarare mindre privat; hans bok gör sig bäst i mindre portioner, litet åt gången. Titeln på hans bok fångar vad det hela handlar om för både honom och Noonan: det väsentliga här i livet, Things That Matter. Och det gäller även i Trump- och Hillaryland.