På Världskulturmuseet i Göteborg pågår sedan lite över ett år utställningen En stulen värld med Paracassamlingen i centrum. Utställningen består av cirka tvåtusen år gamla textilier från en högkultur på Perus södra kust. I presentationen är man tydlig med att dessa antikviteter stulits av gravplundrare och kommit till vårt land via smugglare på 1930-talet.

Man vill skapa en ”spännande upplevelse för hela familjen”, precis som vilket museum som helst. Samtidigt tar man upp det faktum att Peru vill ha tillbaka Paracastextilierna. Men om inte föremålen hade plundrats skulle man inte ha upptäckt att Paracaskulturen existerat, eftersom föremålen låg till grund för att det arkeologiska intresset väcktes. Och det är just detta som är stötestenen: bland dagens museer, och på Världskulturmuseet, trängs två motsatta uppfattningar om vad historia är och vem den tillhör.

Det är en kamp mellan två synsätt. På den ena sidan står en universalistisk upplysning som ser kulturer och historia som något som tillhör hela mänskligheten och vill att museer verkar för detta. På andra sidan står en postkolonial relativism som i Johann Gottfried Herders anda ser varje kultur som en unik ö. Anhängare av den senare uppfattningen anser att återlämningar kan läka den genuina pre-koloniala kulturen som de menar att kolonialismen förstörde.

Inom Unesco, som har som uppgift att bevara världsarv, trängs båda synerna, men den senare har länge haft mer inflytande. I rapporten Our Creative Diversity (1995) understryks det grundläggande i att kulturella grupper behöver åtnjuta skydd för att individernas rättigheter ska främjas.

Det är tydligt att museer runtom i västvärlden har drabbats av en självförtroendekris som hänger samman med avkolonialiseringen under 1900-talets andra hälft. De stora anrika museerna i London, Paris och Wien är fyllda med skatter från de gamla imperiernas alla kanter.

I samband med att postkoloniala idéer fått allt starkare fäste har även återlämnandet av föremål ökat. Unesco menar att kulturella artefakter hör hemma där de en gång skapades, oavsett hur längesedan det var. En ny typ av identitetsmuseer har börjat framträda i polemik mot de äldre universella. Det nationella museet för den amerikanska indianen i Washington är ett tydligt exempel. Där har man kastat ut västerländsk vetenskap och forskning och upprättat en egen historieskrivning. En stam berättar till exempel följande om tidernas begynnelse: ”Fåglar lärde människor att kalla på regn.” En berättelse som fyller en mytologisk funktion men inte ersätter evolutionen och Big Bang.

Den här typen av konflikter dyker nu upp på många håll i världen. För några år sedan hittade amerikanska armén ett gammalt människoskelett, kallat Kennewickmannen, på en bas i delstaten Washington. Först trodde man att man hittat en europeisk nybyggare från 1800-talet med tanke på hur proportionerna såg ut, men i höften satt en nio tusen år gammal spjutspets. Antropologer såg en ovärderlig chans att lära sig mer om de ursprungliga invandrarna till den Nya världen och var ifrån de kom. Antropologerna ville undersöka benen för att lära sig mer om den förindustriella människans hälsa och sjukdomar, vilket kunde utveckla dagens medicin.

Men indianstammarna som hade reservat i närheten krävde att lämningarna skulle överlämnas till dem, med motiveringen att deras muntliga traditioner gick tillbaka 10 000 år och att de därför visste att det var en av deras förfäder som hittats. Ingen forskning fick ske.

Vetenskapsmännen protesterade och menade att fyndet var en del av mänsklighetens historia och att det inte var säkert att skelettet var en förfader till de nordamerikanska indianerna. Därför vore det bra att säkerställa ursprunget.

Indianernas representanter svarade att vetenskapen var rasistisk och syftade till att underminera indiansk kultur. Att det bara var en logisk fortsättning på det förtryck indianerna utsatts för under de vitas erövring av kontinenten.

Här stod alltså upplysningssynen att kunskap tillhör hela mänskligheten mot en partikulär uppfattning, där varje kulturell gruppering ska ha rätt att diktera villkoren för historia, kunskap och sanning. De amerikanska indianerna har förvisso lidit mycket, men det innebär inte att den herderska kultursynen är rätt.

Västeuropa försöker nu göra upp med sitt koloniala arv och museer har blivit ett av de viktigaste slagfälten. När ”hottentottkvinnan Venus” togs till Paris 1815 var hon kedjad som ett djur och visades upp på scen för betalande åskådare som med skräckblandad förtjusning såg på denna ”halvtama neger”. När hon dog ställde man ut hennes ben, genitalier och hjärna på Musée de l’Homme (vilka togs bort efter protester 1972). Enligt tidens syn hörde ursprungsfolk naturen till och skulle alltså ställas ut på naturhistoriska museer. Själva termen ”naturfolk” uppkom just för att man ville avgränsa dem från den gamla världens kulturfolk. Fram till andra världskrigets slut var det en självklarhet att dela in människor enligt raser som även ansågs hänga samman med olika beteenden och attribut. I denna kontext fanns bilden av ”övermänniskan” som levde helt och hållet i naturen och evolutionen.

Av förklarliga skäl gjorde man efter krigsslutet upp med den rasindelande synen på människan och ersatte ras med kultur – Unesco gick i täten för detta. Med rätta utmanades den koloniala hybris och den evolutionära rasism som hade lett till behandlingen av Venus. Variationer människor emellan kom att tolkas som ett uttryck för olika uppväxtmiljöer samt seder och bruk, snarare än skillnader i ras. Den så kallade Unesco-människan var biologiskt likadan som alla andra. Ändå är de ursprungsbefolkningar Unesco värnar om identiska med de gamla naturfolken och man håller på att, bit för bit, återinföra den gamla herderska synen på etniska grupper som öar av stabila kulturer. Dessa kallas även autentiska kulturer, som enligt Unesco måste skyddas från att förorenas av andra kulturer som globaliseringen sammanför dem med.

Samtidigt vinner nationalistiska partier insteg i europeiska parlament med en retorik om att bevara och förstärka majoritetsbefolkningens kultur, med udden mot en pågående immigration. Här på hemmaplan har Sverigedemokraterna mötts med hård kritik för sin uppfattning att det finns en ursvenskhet som opåverkad av andra uppstått just här. Unesco-människan tycks alltså bo även här. Många kritiska röster har påvisat den svenska kulturens föränderlighet genom att visa hur många maträtter, högtider och traditioner som har sitt ursprung i andra länder. Vi uppfattar oss själva som en civilisation där en mångfald av uttryck får plats medan andra anses styrda av sin mycket mer ”genuina” och ”äkta” kultur. En tanke som ärvt sin logik från en tid då vi delade in människor i raser.

Museikonflikten återspeglar en djup motsättning. Ursprungskulturer finner sin motsvarighet i dagens europeiska minoritetskulturer som anses vara i behov av bevarande. Unesco har föreslagit att varje ursprungsbefolkning ska ha permanent kontroll över alla beståndsdelar i sitt arv, vilket innefattar sånger, bildkonst, historier, vetenskaplig kunskap. Man menar vidare att mångfald av kulturer är något positivt i sig. Vad säger detta om en upplysningsinstitution som museet? Kanske bör varje etnisk grupp ha sitt eget museum, sin egen historia, sitt eget Skansen? I denna nya historieskrivning kan Sverige förslagsvis visas upp som Atlantis eftersom det var en vanlig tanke under 1800-talet. Kanske ska Sverige begära copyrightavgift när någon i världen spelar Abba, äter köttbullar eller läser Astrid Lindgren?

Det är givetvis en befängd idé, men inte långt ifrån tongångarna när Kennewick-mannen debatterades i USA. Romantisk relativism undergräver vetenskapens position eftersom varje grupp anses ha sin egen sanning.

Det finns en poäng med ägarskap av kulturella objekt som man själv har tillverkat, formgivit eller köpt. Men att hävda ägandeskap på grund av ett påstått släktskap till personer i ett avlägset förflutet är bisarrt. Då har man glömt hur mycket lidande kulturella renhetsideal orsakade under förra seklet. Man kan stödja bevarandet av historiska byggnader och lokal konst utan att mystifiera det till något slags ”autentisk folkkultur”. De senaste trettio åren har antalet utställningar om kultur ökat drastiskt men främst kommit den rika delen av världen till del. Universella museer med ambitionen att visa upp mänsklighetens historia borde öppnas även i andra delar av världen.

Det är ett problem att så mycket av världens kulturarv finns i europeiska museer. För att fler ska kunna ta del av det gemensamma arvet krävs satsningar i fler länder för att minska risken för förstörelse av unika kulturobjekt. Men kultur i sig tillhör hela mänskligheten. Den är inte privat egendom – vare sig för enskilda individer eller kulturella grupper.