Så är det kanske i alla länder. Möjligen är den stora skillnaden att israeler aldrig har tvivlat på att systemet här bygger på tillfälliga lösningar och kompromisser för att möta stora och ofta existentiella problem.

Det här fenomenet, vi kan kalla det för det vardagliga undantagstillståndet, är ett sätt att tänka väsensskilt från svensk debatt, där inga problem är för stora för att fullständigt lösa med lite social ingenjörskonst, en utredning och några satsningar, främst på utbildning, detta politikens svar på alla sociala problem. För vilken politiker skulle till exempel erkänna att jo, efter den enorma invandringen under de senaste åren kommer vi att se än större sociala slitningar, och det bästa vi kan göra är att skademinimera? Eller att klimatförändringarna sannolikt inte kommer att förhindras, och att vi behöver rusta istället för att prata? Det vardagliga undantagstillståndet som inställning säger istället att det bästa vi kan göra är att minimera konsekvenserna av ett problem i nuet. Planera för den långsiktiga framtiden får vi göra senare.

Ta något så grundläggande som Israels territorium, kanske det mest fundamentala för en modern stat. En vacker kväll i oktober åkte jag runt en och en halv mil från Jerusalem, till Efrat, en så kallad bosättning mellan de palestinska städerna Hebron och Betlehem. Även ett tränat öga skulle ha svårt att notera när man via motorvägen lämnar Israels officiella territorium bakom den så kallade ”gröna linjen”, landets gränser från tiden före sexdagarskriget 1967. Motorvägarna och vägskyltarna ser likadana ut. Längs dem ligger palestinska byar och städer, som enligt den svenska regeringen utgör en självständig palestinsk stat. Det enda som skvallrar om att något är annorlunda är den säkerhetsbarriär som Israel byggt sedan början av 2000-talet för att hålla palestinska självmordsbombare ute.

Den vän som körde gav mig ett enkelt råd: försök inte att förstå hur det hänger ihop, för det gör det inte. Och det spelar ingen roll. Tanken på en permanent lösning på Israels säkerhetsproblem och territorium har de flesta gett upp sedan länge. Det bästa man kan göra är att skydda sig bäst det går, och eventuellt försöka dämpa utfallet från konflikten med palestinierna snarare än att lösa den.

Även Israels sociala modell är på många sätt ett permanent lapptäcke. År 1947 slöt Israels blivande premiärminister David Ben-Gurion en kompromiss med det harediska (även kallat judiskt ultraortodoxa) partiet Agudat Yisrael. Bland annat lovade Ben Gurion att religiös judisk lag skulle utgöra grunden för äktenskapslagstiftning och rutiner för judiska par, och att haredim skulle undantas från militärtjänstgöring.

Då såg nog detta ut som en rätt rimlig och begränsad kompromiss. Men snabbspola några decennier framåt, och den harediska gruppen växer tre gånger så snabbt som övriga befolkningen. Allt fler sekulära israeler, som fortfarande är den största befolkningsgruppen, är trötta på religiöst inflytande i lagstiftning och samhälle, och har svårt att se varför de och deras barn ska tjänstgöra i armén för att den harediska gruppen som slipper ska få studera Torah i säkerhet.

I backspegeln kan denna och andra kompromisser verka ologiska. Men för Israel har överlevnad aldrig varit någonting självklart. Långsiktighet i politiken är en lyx som ett samhälle har råd med när andra, mer basala behov som grundläggande säkerhet är uppfyllda.