Författarna gick så långt som att fråga sig om deras egna forskningsfält verkligen hade gjort ”mer nytta än skada” för samhället i stort.

Dagens akademiska värld präglas av en intensiv kamp om uppmärksamhet och offentliga medel, där alla ständigt försöker framhäva den egna forskningens förträfflighet och relevans. Därför framstår artikeln i Nature närmast som ett unikum. Dess skamsna budskap kan jämföras med om Kolmårdens djurpark hade börjat varna för rabiessmittade illrar i sina reklambroschyrer.

Likväl finns det goda skäl för psykologer och sociologer att stämma upp i ett gemensamt mea culpa. Under många år har de på mycket skör vetenskaplig grund salufört bedrägligt enkla lösningar – eller ”quick fixes” – på svåra samhällsproblem. Offentliga medel har sedan slösats på tjusiga sloganer och ineffektiva projekt, medan forskarna själva har tjänat storkovan på böcker och föredrag. Det är, med andra ord, hög tid att dränera träsket.

Detta är vetenskapsjournalisten Jesse Singals ärende i en ny bok, The Quick Fix. Why Fad Psychology Can’t Cure Our Social­ Ills. Utöver att kritisera dålig och tramsig forskning anklagar Singal akademins trendsättare för att lägga alltför stor vikt vid individens förmåga att ”fixa” sina problem. Vetenskapens mål borde istället vara att blottlägga och rätta till de strukturer som ligger till grund för sociala orättvisor, menar Singal.

Många av de påfund som kritiseras i The Quick Fix har faktiskt redan förpassats till vetenskapens skräphög. Singal ägnar exempelvis ett helt kapitel åt Harvardpsykologen Amy Cuddys vilseledande ”forskning” om så kal­lade maktposer. Hennes bedrift var att lura i miljontals Youtubetittare och tidningsläsare att de kunde öka sitt självförtroende – eller rentav sina testosteronnivåer – genom att posera som Stålmannen ett par minuter varje dag. Cuddy och hennes poser har vid det här laget hånats i skrift så många gånger att jag nästan fick dåligt samvete av att läsa Jesse Singals utförliga sågning. Jag frågar mig också i vilken mån Cuddys fans ens brydde sig om huruvida hennes idéer hade något vetenskapligt stöd. Många såg henne nog snarare som en käck, ung kvinna med ett inspirerande budskap. Om så är fallet kan man knappast klandra Dr Cuddy för att hon har givit sin publik vad den ville och möjligen fortfarande vill ha.

”Varför har den psykologiska forskningen blivit så dålig? En förklaring är den ökade förekomsten av rent fusk.”

Jesse Singal är som bäst när han beskriver hur trendiga idéer får fotfäste inom offentlig sektor. Denna process kännetecknas av vad Lundaprofessorn Mats Alvesson kallar för ”funktionell dumhet” – ett slags kollektiv enfald och brist på reflektion och kritik. Ett särskilt slående exempel hämtas från USA:s militär. I slutet av 00-talet förfärades arméstabschefen George Casey över att så många soldater utvecklade posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) efter att ha stridit i Irak och Afghanistan. Något behövde helt klart göras. I sin jakt på lösningar snubblade han över ”positiv psykologi” – en helt ny forskningsgren, utvecklad av psykiatern Martin Seligman. Positiv psykologi var i grunden en form av självhjälp, som betonade vikten av positivt tänkande för individens välmående. Dr Seligman lyckades dock övertyga general Casey om att hans egna metoder även kunde förebygga PTSD hos soldater som skulle ut i krig. Experter inom PTSD-forskning varnade militären för att anamma Seligmans patentlösning, som ju i allt väsentligt saknade stöd i vetenskapen. Den fyrstjärnige generalen Casey var dock helt såld på idén, och hans officerare ställde lydigt in sig i ledet. Under följande år ödslade militären hundratals miljoner dollar på webbkurser om att ”jaga glädjen” och workshoppar ämnade att optimera soldaternas ”andliga tillstånd”. Man får bara hoppas att militärens snöpliga reträtt ur Afghanistan inte lägger sordin på den positiva stämningen.

Jesse Singals exempel är amerikans­ka, men hans bok hade lika gärna kunnat handla om vårt eget land. Under läsningen påmindes jag särskilt om de ledarskapskurser vi läkare behöver genomgå för att få kalla oss specialister. Många av kurserna utgår från den så kallade DISA-modellen, enligt vilken männi­skor kan delas upp i fyra olika ”färger” beroende på personlighet och ledarstil. Denna helt ovetenskapliga modell populariserades i Sverige med hjälp av ledarskapscoachen Thomas Eriksons bästsäljare Omgiven av idioter från 2014. Man kan lätt föreställa sig hur någon kommunpamp råkat snubbla över Eriksons bok på Arlandas Pocket Shop, och fallit pladask för hans genialiskt enkla modell. Charmiga konsulter kallas in, kritiska röster ignoreras, och hux flux har DISA fått fäste överallt inom den offentliga sektorn. För att få slut på eländet måste någon aktivt sätta sig på tvären, vilket förstås ingen vill. För hur kan man vara emot ”ledarskap”?

The Quick Fix är först och främst en samhällskritisk bok. Istället för att saluföra billiga knep och vilseleda karriärkvinnor om ”maktposer”, bör den empiriska vetenskapen fokusera på att få bukt med exempelvis diskriminering, menar Singal. Hur ska då detta gå till? Jo, ett återkommande förslag i boken är att anställningsintervjuer avskaffas. Arbetssökandes namn, kön och etniska ursprung måste också hållas hemliga, och deras meritförteckningar kraftigt censureras. Om bara chefer kunde tvingas att anställa nya medarbetare utan att ha tillgång till denna information, så skulle diskrimineringen på arbetsmarknaden minska rejält – därom är alla empiriska studier eniga, menar Singal bestämt. I detta har han kanske rätt. Men vad händer efter den första arbetsdagen, när den anställdes kön och etnicitet har blivit uppenbara för chefen? Hur ska man då bära sig åt för att garantera likabehandling? Jesse Singal tar sig aldrig an denna fråga. Den enda lösning jag själv kan se framför mig är att arbetstagare iförs heltäckande overaller och tilltalar varandra med könsneutrala kodnamn såsom Kollega X45Z. En smula omständligt kanske, men onekligen jämställt.

Varför har den psykologiska forskningen blivit så dålig? En förklaring är den ökade förekomsten av rent fusk. Jesse Singal ägnar flera lärorika kapitel åt de statistiska knep som forskare tillämpar för att klämma fram positiva fynd ur sina data. Eller som författaren Gregg Easterbrook en gång uttryckte saken: ”Om man torterar siffror så erkänner de vad som helst.” Han förklarar också vår tids vurm för populärpsykologi och ”quick fixes” med att kollektiva institutioner urholkats och den ekonomiska osäkerheten tilltagit. Följaktligen har vetenskapen kommit att fokusera på individen snarare än på kollektivet, menar Singal. Vi är alla vilse i kapitalismens djungel och begär av forskarna att de ska guida oss.

Idetta har Singal måhända en poäng. Själv misstänker jag dock att den dåliga forskningens dominans snarare beror på det faktum att ingen längre vill veta av bra forskning – åtminstone inom psykologi. Medan socialpsykologer och beteende­vetare har ägnat årtionden åt tvivelaktiga studier som bekräftar deras politiska fördomar, så har intelligensforskare hållit fanan högt för vetenskaplig kvalitet. Inom detta område märks ingen ”replikationskris”, utan forskningens fynd förblir stabila över tid och rum. Som tack för detta är intelligensforskningen på god väg att avskaffas, till förmån för empiriskt mindre nogräknade discipliner inom psykologi och humaniora. Problemet med riktig vetenskap är nämligen att dess fynd inte nödvändigtvis gör alla till lags. Därför är det säkrare att ägna sig åt inspirerande trams.

The Quick Fix är på det hela taget en välskriven och läsvärd bok av en högst kompetent vetenskapsjournalist. Det enda som stör mig är författarens ovilja att ens kännas vid den ideologiska likriktning som präglar amerikanska universitet. Något nervöst och ursäktande hämmar Jesse Singals prosa, som om han själv vore på vippen att bli ”cancelled” för politiskt kätteri. Efter slutförd läsning och en stunds googlande noterar jag att så faktiskt är fallet. Singal hamnade nyligen i blåsväder för en artikel han skrev om barn med genusdysfori i tidskriften The Atlantic år 2018. Den texten var lika försiktigt formulerad som The Quick Fix, men den mediala åsiktspolisen visade ingen nåd. Jesse Singal har sedan dess blivit föremål för en häxjakt på internet, och riskerar nu att förlora sin försörjning som journalist. Detta är i sig skäl nog att köpa hans nya bok och slå ett slag för god vetenskapsjournalistik, så länge den fortfarande är tillåten.