Men Nikki Haley känner nog ändå de flesta som någotsånär uppmärksamt följer politik till. Det trots att hon faktiskt bara satt i två år på den vanligtvis rätt så anonyma posten i New York, från januari 2017 till dess att hon på eget initiativ, och utan minsta osämja med presidenten, lämnade FN-skrapan i början av 2019.

Som kvinna från en minoritetsgrupp framstod hon måhända som en lite udda, eller oväntad, representant för Trump-administrationen – Nikki Haleys föräldrar kom till USA från Indien och hon har som ”brun” upplevt diskriminering från alla håll, såväl från svarta som från vita.

Och att hon tillika är försedd med ett namn som lätt fastnar i minnet gjorde förstås inget i sammanhanget.

Dessutom ville det sig ju att Nikki Haleys tid i FN råkade sammanfalla med den av Löfvenregeringen så omhuldade platsen som icke-permanent medlem i säkerhetsrådet, med flitig exponering för de svenska tv-tittarna som följd. Några jättelika intryck verkar dock de svenska insatserna där inte ha gjort på den amerikanska ambassadören, i alla fall inte så att de har ansetts värda att omnämnas i hennes bok.

Inte heller noteras den gemensamma utfärd till skånska Backåkra som Sverige anordnade våren 2018 för ambassadörerna i säkerhetsrådet för att påminna sällskapet om landets storhetstid i FN under generalsekreterare Dag Hammarskjöld.

Nu delar varken Nikki Haley eller hennes supermakt, och definitivt inte hennes republikanska parti, den socialdemokratiska begeistringen för ”världssamfundet”, eller dess till synes obegränsade tillit till att FN:s stora och milt sagt blandade samling av länder ska kunna fixa världsfreden.

Man kan också lugnt konstatera att det fanns annat på agendan under de åren det handlar om, annat som kan anses av högre prioritet än hyllandet av Sveriges fornstora FN-dagar. Det räcker med att snabbt bläddra i Nikki Haleys politiska memoarbok With All Due Respect för att inse att det var mer än fulltecknat i kalendern med långt viktigare uppgifter.

Kriserna stod i kö och var i många eller rentav de flesta fall, då som nu, av det lätt överväldigande slaget. De olika kapitlen i boken vittnar om vidden av de frågeställningar som Haley och hennes kolleger hade att tampas med, om deras enorma konsekvenser och med ofta ofattbart mänskligt lidande. De allra flesta dras vi med än idag.

Ingenstans blir detta mer övertydligt än i Syrien, och ingenstans framkommer heller FN-systemets begränsningar så klart som just där. När slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, ännu en gång hade angripit sin egen civilbefolkning med kemiska vapen, visade Nikki Haley upp bilder för säkerhetsrådet på små syriska barn som dödats under attacken, flera av dem iförda blöja och med fradga skummande om munnen.

Medan den syriske ambassadören nervöst såg ner i sina papper, levererade hans ryska kollega oberört den ena fantasifulla förklaringen efter den andra till vad som hade inträffat, alltid redo att ännu en gång inlägga sitt veto för att skydda sina syriska vänner mot repressalier.

Kanske värst av allt, skriver Haley, var att även USA hade gjort sig skyldigt till att Assad hade kunnat fortsätta med sina barbariska krigsförbrytelser. Obamas berömda – eller snarare ökända – röda linje, som sedan inte visade sig vara någonting värd, hade skickat en ödesdiger signal inte bara till den syriska regimen utan världen runt. USA:s (brist på) agerande signalerade amerikansk undfallenhet och passivitet.

”Kanske värst av allt, skriver Haley, var att även USA hade gjort sig skyldigt till att Assad hade kunnat fortsätta med sina barbariska krigsförbrytelser.”

Det var just det som Nikki Haley såg som sin främsta uppgift i FN: att återupprätta amerikanskt ledarskap efter åtta år av Obamas motsägelsefulla doktrin om att ”lead from behind”. 48 timmar efter ett av Haleys tal i FN avfyrades således 59 kryssningsmissiler från amerikanska fartyg i Medelhavet mot den syriska flygbas varifrån den senaste attacken med kemiska vapen hade utgått.

Det ändlösa kriget i Syrien hade i sig räckt mer än väl för att hålla säkerhetsrådet fullt sysselsatt. Men Assad är långt ifrån den ende diktator som sätter skräck i sin omgivning: Präststyret i Iran, Nordkoreas ”lille raketman”, Kina och Ryssland försåg alla i säkerhetsrådet med ständigt ny huvudvärk. Och de båda sistnämnda var mestadels lika ständigt beredda att ta till det stormaktsveto som gör FN till den tandlösa organisation den är.

Arbetsrelationen med president Trump var betydligt mindre komplicerad för Nikki Haley än för många andra i hans omgivning, trots att hon faktiskt hade haft Floridasenatorn Marco Rubio och inte Trump som sin kandidat i presidentvalskampanjen 2016.

Så väl gick det nu inte. Men Donald Trump hade uppenbarligen hållit ett öga på Nikki Haleys karriär under hennes år som framgångsrik guvernör i South Carolina (2011–2017). Det var en omvälvande tid för denna sydstat, när en rasistisk attack i en svart kyrka i Charleston resulterade i nio döda – men utan de kravaller och upplopp som ideligen ägde rum i andra städer. Problematisk var likaså den uppslitande konflikten om sydstatsflaggan, som guvernör Haley slutligen beordrade bort från flaggstången framför delstatsparlamentet.

Men det var också år när hennes stat genomgick en positiv utveckling inte minst för näringslivet och flera internationella storföretag med tillverkning där, som BMW och Mercedes, expanderade.

Ett av Nikki Haleys villkor för att acceptera erbjudandet som FN-ambassadör var att hon skulle ha full frihet att agera och säga vad hon tyckte, utan någon överrock eller kontroll ovanifrån.

Javisst, inga problem, sa Trump, som likaså godkände hennes önskemål om en plats i både regeringen och Nationella säkerhetsrådet.

Det hade presidenten inga som helst invändningar mot, till skillnad från en del av Haleys kolleger. Utrikesminister Rex Tillerson – vars jobb Nikki Haley faktiskt först hade erbjudits, men tackat nej till – gjorde sitt bästa för att sätta krokben för sin kvinnliga kollega, ofta ivrigt assisterad av stabschefen John Kelly. När Tillerson, som bland annat hade krävt att Haleys tal först skulle godkännas av honom, fick lämna sin post och ersattes av Mike Pompeo blev FN-ambassadörens jobb avsevärt lättare.

Problemet med Tillerson och Kelly – och andra som i medierna ofta omtalas som de beundransvärt ”vuxna i rummet” – var, skriver Haley, att de inte förstod, eller ville förstå, att de var tillsatta för att genomföra presidentens politik, inte för att genomdriva sin egen agenda.

Att Trump understundom ändrar sig från en dag till en annan fick emellertid även Nikki Haley känna av. Bokens titel – With All Due Respect – är inledningen på hennes klassiska svar på tal när hon anklagades för att ha rört till det i frågan om nya sanktioner mot Ryssland.

Men, som hon förklarade, så var det inte hon som hade missuppfattat saken. Det har hon inte heller för vana att göra; ”I don’t get confused”, som hon påpekade. Däremot hade kollegerna inte brytt sig om – eller, i en mer välvillig tolkning, glömt – att meddela henne att nya påbud hade utgått från Ovala rummet.

Nej, Nikki Haley är inte den virriga typen, inte heller när hon skriver böcker. Det är ordning och reda på såväl bokens fakta som struktur, och den är rappt skriven, med samma passion och engagemang som Haley visar i sitt politiska arbete. Boken är som sin författarinna, direkt och rak på sak och med mycket sydstatscharm. Och, som boktiteln också förklarar, med såväl ”grace” som ”grit”, som väl närmast översätts med ord som driv och jäklar anamma. Integritet skulle man också kunna tillägga, och mycket av den varan.

Vad är då nästa steg i karriären? har det undrats. Någon Haleysk kandidatur inför presidentvalet 2020, som det har spekulerats om – och som många har tolkat boken som ett led i – blev det inte. Men det kommer fler val, och om Trump skulle återväljas i höst står säkerligen namnet Nikki Haley högt upp på presidentens önskelista över nygamla medarbetare.

Fortsättning följer, som det heter.