Valet av William Butler Yeats som 1923 års Nobelpristagare i litteratur räknas sedan länge som ett av de mest lyckade i prisets historia. Den 58-årige Yeats var redan då en mycket etablerad författare och hans betydelse har bara vuxit inte endast i hemlandet Irland, som ju inte fanns som självständig politisk enhet under större delen av hans liv, utan också internationellt. I ett land som värderar litteraturen mycket högt är han en samlande kraft som bidrar till den nationella självkänslan. I framställningar av det moderna Irlands historia är han ett av de flitigast citerade namnen.

Men trots att han har skrivit många rader som har blivit bevingade är han inte en oproblematisk gestalt. Det kommer sig inte minst av att Yeats inte var en person utan många. Han har skrivit mirakulöst vackra kärleksdikter men också – under en kort period – kampsånger för Irlands fascistiska blåskjortor. Framför allt hade han en märkvärdig förmåga att förnya sig: ”Myself must I remake”, lyder en av hans mest kända rader.

I Sverige väckte priset 1923 stor och välvillig uppmärksamhet. Men fastän Yeats sedan länge är känd även hos oss som en av 1900-talets stora litterära namn har det dröjt ända till 2010-talet innan han har synats mer ingående. År 2012 utkom Yeats kanske främsta diktsamling Tornet i översättning av Thomas Sjösvärd; samma år ett fylligt urval, Ett kristalliskt rop, i Ann-Kristin Åklints svenska version, och 2017 Carl-Johan Malmbergs stort upplagda monografi Var hemlig och gläds. Men lika litet som hans landsmän är vi färdiga med honom.

I oktober i år avhölls en internationell konferens i Stockholm med anledning av att det är 100 år sedan Yeats fick Nobelpriset. För egen del förberedde jag mig genom en djupdykning i arkiven och redovisar här mina intryck som har utökats med reflektioner kring vad några av Yeats främsta uttolkare hade att säga.

Den 9 december 1923 anlände Yeats till Stockholms centralstation. Hans ankomst slogs upp stort i rikstidningarna dagen efteråt, och i ett kort inslag i SF Veckorevy skildrades händelsen för resten av landet. I journalfilmen, som finns på Nobelmuseets hemsida, ses Yeats något osäkert blicka ut i det främmande landet genom en svart pincené. Den vane teaterdirektören tycks för en gångs skull själv behöva regi för att hitta rätt pose.

Att Yeats skulle komma till Stockholm var ingen självklarhet. Alla pristagare gjorde sig inte besväret att hämta priset i egen person. Yeats tvekade inte fast han fick betala resan ur egen ficka. Besöket blev dessbättre mycket lyckat. Vid prisutdelningen var Yeats enligt Svenska Dagbladet den stora attraktionen, en ”frapperande dandytyp i svart binocle” som ”hela tiden fängslat publikens uppmärksamhet”. Även Nobelföreläsningen om den moderna irländska dramatiken gick galant. Yeats var, ansåg pressen, en ”boren talare”, en ”skådespelare men en enkel och flärdfri skådespelare”; fast han talade utan manuskript tog han ”lekande lätt fatt i sitt ämne”. Att han som avslutning läste fyra dikter, bland andra den kända ”The Wild Swans at Coole”, gjorde inte saken sämre.

”Den 9 december 1923 anlände Yeats till Stockholms centralstation. Hans ankomst slogs upp stort i rikstidningarna dagen efteråt”

Trots att Yeats bara var representerad med en enda dikt på svenska, gjorde alla de stora tidningarna väl reda för hans författarskap. Att han var en ”äkta skald” var alla eniga om, liksom om att han hade fått priset främst för sin poetiska dramatik. Och att han var värd sin utmärkelse medgav alla fast Dagens Nyheter i en något snirklig artikel menade att Thomas Hardy med ålderns rätt borde ha fått gå före. Det ansåg även akademiledamöterna Anders Österling och Erik Axel Karlfeldt, som röstade för Hardy. I England blev den kände kritikern Edmund Gosse rasande för att Hardy fått stå tillbaka för Yeats. I Svenska Dagbladet fick kulturchefen och ledamoten i Svenska Akademien, Fredrik Böök, genmäla att en annan, mycket aktad engelsk kritiker, J C Squire, ansåg att priset hade gått till en stor men tyvärr oöversättbar ordkonstnär och att risken för avbrutna litteraturdiplomatiska kontakter med England, som tidskriften Idun hade befarat, var överdriven.

Att svenska kritiker var förtrogna med Yeats kan naturligtvis bero på genuin beläsenhet men också på att de hade fått tid på sig att förbereda sina artiklar. Stockholms-­Tidningen hade nämligen redan två veckor innan pristagarens namn kungjordes omtalat att man från säkra källor inhämtat att Yeats var årets man. Det fanns också en annan källa att tillgå. I tidskriften Edda hade Per Hallström, Akademiens specialist på poesi, redan 1916 publicerat en lång essä om Yeats. Den var, konstaterar man nu när sekretessen har lyfts, i stora stycken en lätt omarbetning av det utlåtande han hade lagt fram för Nobelpriskommittén 1914.

Av Edda-essän framgår det att Hallström har en hög tanke om Yeats lyriska fantasi och versbehandling, som han betecknar som ”sömngångarsäker”. En sak stör honom emellertid: Yeats poesi har en tendens till dunkelhet som gör den ”svårtydd”. Det blir för mycket ”gåtotydning”. Denna invändning gäller inte i samma grad dramatiken, som till stor del var avfattad på vers. Här kommer Yeats rytmiska mästerskap och hans fallenhet för poetiskt välljud till sin rätt och bidrar effektfullt till att blåsa liv i gamla keltiska sagogestalter. Resultatet är en rad verk som kraftfullt gestaltar den förtryckta irländska nationens storhet och särart. Även som pro­saist är Yeats en mästare, menar Hallström, som dock inte för fram Yeats som riktigt trovärdig Nobelpriskandidat förrän 1922, då han blivit ordförande för Nobelkommittén.

Det året bedöms Yeats vara jämbördig med den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benavente får priset eftersom Akademien inte vill låta det naturliga kulturella släktskap man kände med den anglosaxiskt präglade Yeats bli till nackdel för den mer exotiske sydeuropén Benavente. Yeats fick stå kvar som huvudkandidat till 1923 då det emellertid dök upp en ny rival, den redan omnämnde Thomas Hardy. Hardy hade varit på tal långt tidigare men avvisats på grund av bristande idealism – ”avoghet mot Gud”, som det litterära Nobelprisets huvudarkitekt Carl David af Wirsén formulerat saken. År 1923 röstade, som nämnts, Österling och Karlfeldt för Hardy, ”såsom varande den äldre diktaren”, men blev på upploppet besegrade av en konkurrerande falang som förutom Hallström också innehöll den nytillträdde akademiledamoten Böök, litteraturprofessorn Henrik Schück och Selma Lagerlöf.

”Trots att han har skrivit många rader som har blivit bevingade är han inte en oproblematisk gestalt.”

Yeats fick priset för sin ”alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck åt ett folks anda”. Det sista var en viktig markering. Irland hade – med undantag för de sex nordliga grevskap som ännu idag är en del av Storbritannien – blivit Irländska fristaten 1922. Av Akademiens beslutsunderlag framgår det att Yeats trots sin skolning i den engelska litterära traditionen sågs som den främsta företrädaren för ett nytillskott till den europeiska litterära gemenskapen: den anglo-iriska litteraturen.

Det framgår också att man tyckte att Yeats verk stod i tydlig samklang med den ”idealiska riktning” som Alfred Nobel talade om i sitt testamente. Allra tydligast kom dessa egenskaper till uttryck i hans dramatik, till exempel i pjäsen om Cathleen Ní Hoolihan, en mytisk kvinnogestalt som tillika är en sinnebild för Irland. Påpassligt nog hade Dramaten premiär på just den pjäsen i regi av Olof Molander när Yeats var i Stockholm – man hade faktiskt skrivit kontrakt redan hösten 1922. Lika påpassligt gav Norstedts på Bööks förslag ut en volym med Yeats dramatik hösten 1923. Det skulle komma ytterligare tre volymer med dramatik och prosa av Yeats under det påföljande året – men ingen separat diktbok. Det enda som fanns var en dikt i antologin Vers från väster från 1922. När den kom en ny upplaga 1924 ingick ytterligare tre dikter av Yeats.

Det var alltså tydligt att det var dramatikern Yeats som lagerkröntes, inte den durkdrivne men dunkle poeten. Yeats själv tycks inte ha haft något problem att godta denna bedömning. I den lilla skrift som han författade kort efter hemkoms­ten och som han gav den generösa titeln The Bounty of Sweden, ”Sveriges givmildhet”, presenterade han sig som främst dramatiker. Sin poesi nämnde han bara i nästan nedsättande ordalag, vilket ter sig märkligt, inte minst eftersom han redan då hade ett mycket vägande lyriskt författarskap bakom sig.

För det första hade han skrivit en rad mästerverk i de romantiska, symbolistiska och dekadenta genrer som hade dominerat engelsk poesi från 1890-talet fram till första världskriget. Och för det andra: i december 1923 hade kommit en bra bit på väg med en märklig poetisk förnyel­se. Han hade nyligen skrivit och i tidskrifter publicerat två stora diktsviter i vilka han mediterar över utvecklingen i den nya staten Irland, som ju hade drabbats av inbördeskrig nästan omedelbart efter att den hade utropats. Och i en samling från 1920, Michael Robartes and the Dancer, hade han tryckt den numera berömda dikt som han skrivit efter påskupproret 1916 och som innehåller hans kanske mest berömda enskilda rad: ”A terrible beauty is born.” I samma samling ingår också en mörkt apokalyptisk dikt, ”The Second Coming”, som siar om en våldsam, skrämmande omvälvning av hela civilisationen och väl närmast föranletts av bolsjevikernas revolution i Ryssland. Alldeles färsk – den hade skrivits den 18 september 1923 – var sonetten ”Leda and the Swan” som utgår från Zeus våldtäkt på Leda. Av alla dessa dikter framgår att Yeats inte förespråkade en revolutionär hållning, något som Svenska Akademien för övrigt också hade slutit sig till av sin Yeatslektyr.

Om allt detta säger Yeats inte ett knyst i sin tackskrift till Svenska Akademien och heller ingenting om inbördeskriget, som hade pågått till maj 1923 och som hade kommit Yeats mycket nära. Det hade varit strider nära hans hem i Dublin, och från sitt berömda torn i Galway – det minst sagt originella sommarviste han hade skaffat sig några år tidigare – hade han bevittnat hur en soldat hade förts förbi hans bostad. Som senator i det nyinrättade parlamentet i Dublin var Yeats en offentlig person och kunde som sådan inte räkna med att gå säker i den eldfängda situation som rådde.

Att Yeats undvek att ta upp konkreta politiska omständigheter i sitt tal kan naturligtvis på ett sätt tyckas anmärkningsvärt – Roy Foster, som har skrivit en magistral biografi över Yeats, framhöll just detta i sin föreläsning på den nyligen avhållna konferensen – men kan nog förklaras med att Yeats bland mycket annat också var realpolitiker. Han såg uppenbarligen Nobelpriset som ett medel att skapa större enighet i det ännu mycket delade hemlandet. Priset var en fredlig välkomstgåva till en nykomling i det krigssargade Europa där det ännu fem år efter världskrigets slut fanns starka slitningar och det på sina håll fortfarande pågick stridigheter.

Litet svårare är det att förklara att Svenska Akademien i sina överläggningar inte tydligare – nästan inte alls – berörde de politiska dimensionerna i Yeats lyriska författarskap. Det är egendomligt att Hallström som i tidigare utlåtanden ytterst samvetsgrant tagit upp allt som hade utkommit av Yeats penna under det gångna året hade så litet att säga om Yeats poesi under åren strax före priset. Han nämner visserligen diktsamlingen The Wild Swans at Coole i sitt utlåtande men tiger helt om Michael Robartes and the Dancer.

Akademien var alltså omedveten om – eller valde att bortse från – att Yeats nu var mer poet än dramatiker och att han nyligen hade genomfört en betydelsefull omvandling av sin motivsfär och sina uttrycksmedel. Han var inte bara författare till de mästerliga men svåra romantiska dikter han hade gjort sig känd för under de första tre decennierna av sin diktarbana, utan även en poet kring vilken eftervärlden har tyckt sig förnimma en närmast modernistisk aura. Det betyder också att de tidningsartiklar som hälsade den nye Nobelpristagaren utelämnade en viktig aspekt av det verk han kunde blicka tillbaka på när han kom till Stockholm för att hämta sitt pris.

Yeats tonade alltså ner sina insatser som poet för att istället framhålla sina bidrag till kollektiva verksamheter som den keltiska renässansen och en irländsk teater på the Abbey Theatre. Men läser man The Bounty of Sweden noga, märker man att det är en text där många röster och tonfall gör sig gällande. Skildringen av det svenska hovet som innehöll aktiva konstnärer i form av prinsarna Wilhelm och Eugen är exempelvis än lätt ironisk, än drömskt hänförd. Än raljerar Yeats över att uniformerna får honom att tänka på en teateruppsättning av Fången på Zenda, än känner han sig förflyttad till hovet i renässansens Urbino. När han därtill förbinder dessa fantasier med Gyllene salens skönhet är det lätt att se en förbindelse mellan Stockholmsbesöket och en av hans stora sena dikter, ”Sailing to Byzantium”. Där kontrasterar han det sinnliga vardagsliv som de unga hänger sig åt i Dublin och som nu inte längre är hans med den stora konstens odödliga skönhet, representerad av mosaikerna i Bysans – och Gyllene salen.

Vad Yeats gör i ”Sailing to Byzantium” är att dramatisera sin individuella erfarenhet i en virtuost behärskad men ändå ledig språklig form och ge den allmän giltighet. Ofta påbörjade han sina dikter genom att rafsa ner några till synes triviala tankar för att sedan förvandla dem till rytmiskt välavvägda, utsökt modulerade meningar som i färdigt skick framstår som lika självklara som formellt fulländade. ”Sailing to Byzantium” består av fyra metriskt likformade strofer som fördelar sig på två par som ställs mot varand­ra: mönstret markeras av att strof 2 och 4 slutar med samma rimord fast i omkastad ordning andra gången. ”And therefore I have sailed the seas and come / To the holy city of Byzantium” omvandlas i sista strofen till poetens önskan att dikta för ” lords and ladies of Byzantium / Of what is past, or passing, or to come”.

Man skulle kunna ge många exempel på hur virtuost Yeats leker med och varierar sina formella mönster i dessa sena dikter. Lika slående är hans förmåga att ge spänstig och minnesvärd form åt tankeinnehållet. Det som upptar den åldrande Yeats är inte oväntat det historiska skeende som han fann sig delaktig i. När kampen för självständighet plötsligt kulminerade påsken 1916 var det inte ett uppror som Yeats hade förespråkat men likt många andra kunde han inte annat än motvilligt beundra det mod och den de­sperata offervilja som upprorsmakarna visade: situationen hade i grunden förändrats. ”Easter 1916” är ännu en formellt briljant dikt där strofernas radantal – 16 respektive 24 – påminner om årtalet och dagen, den 24 april, då upproret ägde rum. Och med sin korthuggna trestaviga rytm inskärper den på ett överväldigande sätt den skrämmande skönhet som det våldsamma händelseförloppet förkroppsligar.

Samma hypnotiska och ända sakliga ton finner man i många av Yeats sena dikter. Ibland är det en i grunden idiosynkratisk, smått bisarr historieuppfattning Yeats uttrycker men formuleringarnas kraft och perfektion gör det svårt för läsaren att värja sig. ”The Second Coming” är ett bra exempel. Här får läsaren möta Yeats cykliska historiesyn och begreppet gyre, ”virvlande kon”, som är ett fast inslag i hans tankevärld. I dikten håller en ”gyre” på att vidga sig och i det epokskifte som förestår är ett monster på väg till Betlehem för att födas in i den mänskliga historien.

Det är inte alltid Yeats dikter har så olycksbådande ämnen att avhandla. På konferensen i Stockholm påminde Roy Foster om att en annan irländsk Nobelpristagare, Seamus Heaney, i sin Nobelföreläsning förde fram en av de dikter Yeats redan hade skrivit när han kom till Stockholm: den stora sviten ”Meditations in Times of Civil War”. I ett av de mest kända avsnitten låter Yeats den blodspillan som det nyss avslutade inbördeskriget hade medfört kontrastera mot den livsbejakelse som honungsbina står för när de bygger bo i hans torn: ”Come build in the empty house of the stare”, lyder diktens omkväde. Som Heaney framhåller, rymmer Yeats dikt både ömsinthet och realism i en kombination som har gjort den till ett älskat och ofta citerat existentiellt vittnesbörd på Irland.

Yeats komplicerade personlighet och verk rymmer motstridiga inslag. Som senator verkade han för ett modernt, demokratiskt samhälle men utvecklades mot slutet av sitt liv alltmer till en förespråkare för ”the Ascendancy”, den protestantiska överklass som definitivt förlorade sin makt i och med frigörelsen och inbördeskriget. Hela sitt liv var han lidelsefullt intresserad av teosofi, ockultism och magi men var samtidigt en erotiskt frispråkig motståndare till kyrkans maktanspråk. Och fast han i ”Sailing to Byzantium” karakteriserade sig som ”a dying animal” fortsatte han att i sin dikt och sitt liv agera som vad en kritiker har kallat ”a wicked old man”. Av detta känslo- och tankematerial skapade han ett formsäkert, fantasieggande, motsägelsefullt verk som mer än väl hade motiverat ett andra Nobelpris. Inte att undra på att beslutet att tilldela honom 1923 års pris brukar ses som ett ovanligt lyckat val.