Sverige kanaliserade under några årtionden flera miljarder kronor till olika organisationer som verkade för avskaffandet av apartheid i Sydafrika, Namibia och Rhodesia – senare Zimbabwe – och Portugals kvardröjande kolonialvälde. Summorna och detaljerna i verksamheten var hemliga, men det politiska engagemanget var öppet redovisat. Allt detta fortgick oförändrat även under de borgerliga regeringarna 1976–1981.

Bengt G Nilsson frågar i boken varför Sverige med detta engagemang valde att stödja samma organisationer och samma sida som Sovjetunionen, och han frågar varför svenska skattebetalare, utan att informeras, direkt eller indirekt stödde omfattande krigsoperationer med många civila dödsoffer i dessa länder.

Under ledning av Sovjetunionen hölls 1969 en internationell konferens i Khartoum, där det bestämdes vilka befrielserörelser som kunde betraktas som legitima, bland annat MPLA i Angola och Frelimo i Moçambique och ANC i Sydafrika.

Svenska pengar fick dock inte gå till militära insatser. Den arbetsfördelning som inofficiellt kom att gälla var att Sovjet exporterade vapen, medan Sverige och andra biståndsländer gav medel för utbildning och andra insatser.

En komplicerande faktor var att Sverige officiellt hela tiden hade formella diplomatiska förbindelser med Sydafrika och Portugal, samtidigt som man stödde organisationer som verkade för att underminera dessa staters regeringar. En annan var att ju mer hemligt stödet blev och ju mindre kraven var på redovisning, desto större blev risken att det hamnade i fel händer – vilket också skedde.

Politiken blev framgångsrik i så motto att flertalet av de organisationer som stöddes fick makten och apartheid avskaffades, men de nya regimerna blev så gott som alla enpartistater med omfattande korruption. Undantaget är Sydafrika. Med tiden har emellertid ANC genom sin dominans och långvariga maktställning kommit att behäftas med liknande problem.

Nilsson är en skarpsynt observatör. Förvecklingarna kring den sydafrikanske spionen Craig Williamson, som skickligt infiltrerade de organisationer som arbetade mot apartheid internationellt och socialdemokratin i Sverige, är fascinerande läsning. Williamson var stationerad i Sverige vid tiden för bombattentatet mot ANC:s kontor i Stockholm och mordet på Olof Palme 1986.

Nilsson intervjuar bland annat Ingvar Carlsson om dessa händelser, men får bara vaga svar, och konstaterar att Pierre Schori i sina memoarer nära nog helt förbigår dessa mer intrikata delar av det internationella solidaritetsarbetet.