Den amerikanske teknikskribenten Ben Tarnoff inleder sin Internet for the People med en grundlig historik. Svårast av allt är att skriva om sin egen samtid; den distans som är nödvändig för att man ska kunna greppa det fenomen man skriver om, och tänka några icke-triviala­ tankar om det, har ännu inte uppstått. I det läget är Tarnoffs historik nyttig, framförallt eftersom han fokuserar på bortglömda eller mindre kända detaljer – det gör att nätet blir en liten aning främmande, och bara när det vardagliga har blivit just främmande kan vi urskilja vad som är på gång.

Det är utmärkt att han påminner sina läsare om att ”internet har en kropp”. Nätet är ingen abstraktion, det är inte virtuellt – det är kablar och serverhallar. Ändå låter det nästan oanständigt att säga att nätet är lika fysiskt som all annan teknologi, exempelvis ångmaskinen. Jag glömmer aldrig när den kanadensiske teknikbloggaren Tom Slee visade upp ett populärt videoklipp och förklarade: det här är inte Youtube. Sedan visade han en bild som jag aldrig hade sett förut, en gigantisk serverhall bakom taggtråd, som fick den att likna ett högsäkerhetsfängelse i någon amerikansk öken: det här är Youtube. För att distribuera söta kattvideor till ett par miljarder människor krävs en enorm infrastruktur. Av någon anledning ska detta döljas för oss.

Genom Tarnoff får vi följa internet från 1970-talets militära infrastrukturprojekt, via 1980-talets nät för akademiker och entusiaster, till den stora kommersialiseringsvågen som inleddes på 1990-talet. Idag liknar internet en galleria med övervakningskameror i varje hörn, dominerad av ett fåtal globala monopolföretag – och med en mörk källarvåning där vilka olagliga verksamheter som helst går att hitta. På vägen får vi också lära oss galleriornas historia; det är sådana utvikningar jag gillar. Amerikas första shopping mall konstruerades 1956 av Victor Gruen, en judisk socialist från Wien, som ville återskapa det urbana livet i en central­europeisk storstad. Galleriorna blev populära, men muterade snart till något helt annat än vad Gruen hade tänkt sig – ungefär som internet.

”Det är inte intäkterna från taxiverksamheten som får investerarna att fortsätta pumpa in pengar i Uber, utan förväntningarna på de datamängder som samlas in – från både förare och kunder.”

Al Gore var en tidig internetpionjär, skriver Tarnoff, men han svek den ursprungliga visionen om att privata nätleverantörer skulle operera under federal kontroll. Regeringen lämnade över kablarna till en handfull storföretag utan några krav på motprestationer, och kort därpå fick Demokraterna 120 000 dollar i kampanjbidrag från fyra tacksamma telebolag.

Trots att internet utvecklades i USA betalar amerikanerna nu världens högsta avgifter för en genomsnittlig surfhastighet som ligger snäppet under Rumäniens – så fungerar en marknad som inte är tillräckligt reglerad. 160 miljoner amerikaner saknar snabbt bredband, och när skolorna var stängda under pandemin kunde en av fem studenter inte jobba hemifrån för att de saknade dator eller uppkoppling. Telebolagen får miljoner i bidrag för att förbättra sin service, men stoppar pengarna i fickan utan att göra något.

Det är inte bara data som samlas i molnet, skriver Tarnoff i en tänkvärd iakttagelse. Också arbetskraften håller på att förvandlas till ett moln av liknande slag. Facebook skulle inte fungera utan moderatorer, men modereringen är outsourcad till en arkipelag av lågbetalda underleverantörer över hela världen, sammankopplade genom fiberoptiska kablar. ”Målet”, skriver Tarnoff, ”är en värld där arbetskraft kan frambesvärjas lika bekvämt som datakraft, skalas upp för att möta efterfrågan, och sedan kastas bort – ett mänskligt moln av virtuella maskiner, där de virtuella maskinerna är människor.”

Ett företag han tittar närmare på är Uber. Inget techbolag har någonsin förlorat så mycket pengar, skriver Tarnoff, ändå värderas det till tiotals miljoner dollar. Det är inte intäkterna från taxiverksamheten som får investerarna att fortsätta pumpa in pengar i Uber, utan förväntningarna på de datamängder som samlas in – från både förare och kunder. Övervakningen är grejen, körningarna är en bisak. Oavsett vad ditt företag sysslar med: när du har kopplat upp dig befinner du dig i underrättelsebranschen.

Om ”Internet for the people” hade kommit för femton år sedan skulle den ha varit dynamit, och om den hade kommit ännu tidigare, när det fanns chans att påverka internets utveckling, skulle den ha varit så långt före sin tid att ingen lyssnade på den. Vad har den att ge oss idag?

När Tarnoff i slutet övergår till vad-borde-­göras-fasen blir boken, trots goda förutsättningar, litet väl tunn. Några djärva visioner bjuder han inte på. Han föreslår att de som vill reformera internet ska inspireras av defund the police-rörelsen, och av den svarta aktivisten och DDR-kramaren Angela Davis. 1972 besökte hon Sovjet och Östtyskland, och skakade hand med Erich Honecker. Hennes aktivism har till stor del handlat om att fängelserna borde avskaffas, men när det gällde dissidenterna i Sovjet ansåg Davis att de förtjänade att stanna bakom galler: ”De är sionistiska fascister och motståndare till socialismen.” En väns­terintellektuell som Tarnoff borde inte ha svårt att hitta bättre förebilder.

Att bryta sönder Google och Facebook med antitrustlagstiftning räcker inte, menar Tarnoff. Mer konkurrens kommer inte nödvändigtvis att ge oss ett männi­skovärdigare internet. Konkurrensen kan lika gärna leda till ett ännu mer hänsynslöst krig om vår uppmärksamhet, och till ännu mer oetiska sätt att samla in åtråvärda data.

Tarnoff önskar sig avprivatisering och offentligt finansierade tjänster, men det är ganska oklart hur det ska se ut i praktiken. Han har också ett gott öga till lokala initiativ. Som reaktion på de stora telebolagens dåliga service har ett litet offentligägt elbolag i Tennessee börjat erbjuda USA:s bästa bredband – 200 gånger snabbare än genomsnittet. 18 delstater begränsar eller förbjuder lokala bredbandsleverantörer av detta slag, kommenterar Tarnoff.

En del av lösningen, skulle jag vilja invända, är att göra nätet till en riktig marknad. Släpp gratisfantasierna. På en mogen, fungerande marknad betalar du för det du vill ha, och får betalt för det du bidrar med. Om din personliga information är kommersiellt värdefull – och det är den tydligen, eftersom monopolföretag kan tjäna miljarder på den – borde du äga den, och den som vill utnyttja den måste göra det på dina villkor. Villkor som fortfarande återstår att förhandla fram – som när fackföreningarna steg för steg förbättrade lönearbetarnas villkor. Det är dags att informationsboskapen får en folkrörelse som tillvaratar dess intressen.

Det visade sig inte vara särskilt svårt att få folk att betala en månatlig summa för Netflix och Spotify – varför inte också för e-post, sökningar och en reklamfri motsvarighet till Facebook? Först när du betalar kan du kalla dig kund, och kan ställa vissa krav på den tjänst du använder; hos gratistjänsterna kommer du aldrig att bli något annat än råmaterial för datautvinning.

Men även om vi ersätter gratistjänsterna med reklamfria alternativ har vi inte löst de problem som nätets övervakningsteknologi har fört med sig. Även en betaltjänst kommer att ha starka incitament att övervaka sina kunder, exempelvis för att kunna servera material som är relevant och intressant för dem.

Det är absurt att det enda sättet att navigera i vår nya offentlighet är att göra det genom ett reklamfinansierat monopol­företag. Internet är oanvändbart utan Google. Vem skulle kunna utmana dem? Jag kan tänka mig ett alternativ. Om ett antal universitet och nationalbibliotek samarbetade, förslagsvis inom EU, skulle dessa ha tillräckliga resurser för att indexera internet i realtid, och de skulle kunna erbjuda sökresultat som inte drevs av vinstmotiv. Börjar folk föredra en annan sökmotor skulle det vara ett grundskott mot Googles verksamhet.

Men, återigen, även en söktjänst av det slag jag har skisserat kommer att ställas inför de djupare problem som Google har tvingats erkänna på senare år. En sökmotor kan inte bara vara sökmotor. Den är tvungen att fungera som en global redaktör, och det är en omöjlig roll. När är det relevant att ge folk vad de frågar efter, och när bör man försöka motverka rykten, konspirationsteorier, desinformation, fördomar och hat? Om du inte motverkar desinformationen bidrar du till att förstärka den – var på skalan mellan att ge folk vad de vill ha och ge folk vad de behöver ska en offentlig sökmotor lägga sig?

Antag att du driver en sökmotor. Vad svarar du den som söker efter bästa sättet att ta sitt liv? Vad svarar du den som söker efter belägg för att Förintelsen aldrig har hänt? Kanske kommer du att vilja samla data om dina användare, så att du vet att den som söker efter självmordsmetoder är en deprimerad fjortonåring som behöver få en länk till en hjälplinje överst bland sökresultaten, medan den som söker på Förintelsen är en etablerad specialist på högerextremism, som kan anförtros full tillgång till Förintelseförnekande material. För att veta sådant behöver du övervaka dina användare i detalj. Ingen sökmotor, offentlig eller reklamfinansierad, kan undvika sådana dilemman.

Den enda heltäckande lösning jag kan tänka mig är att vi behöver inse att nätet är ett samhälle – och som varje samhälle behöver det institutioner, traditioner, skrivna och oskrivna regler, rättigheter och skyldigheter, samt en balans mellan marknad och offentlighet. Den kaliforniska ideologin kan aldrig skapa ett samhälle. Det borde man ha förstått redan på papperet, men tydligen var det nödvändigt att göra ett experiment i full skala. John Perry Barlows pompösa manifest ”A Declaration of the Independence of Cyberspace” (1996) framstår idag som en fantasi om en liten pojkes trädkoja utanför samhället.

Är det inte självklarheter? Nej, det verkar inte så. Den gängse föreställningen om nätet hade kunnat vara en von Trier-film. Vid millennieskiftet krockade Jorden med den främmande planeten Internet, befolkad av änglar som kunde leva på luft och kärlek, och som fritt delade med sig av sin kreativitet utan behov av något så gammaldags som betalt för sitt arbete. Senare, när vi blivit lite klokare, visade det sig att planeten i själva verket var befolkad av rasistiska troll. Allt vi kan hoppas på är att våra nya, välvilliga herrar tar en hammare och bankar ner trollen i marken så fort de ser huvuden som sticker upp.

Sådana texter, som det finns alltför många av, får mig att vilja säga: Det finns inget internet! Allt som finns är en planet med 8 miljarder människor. Ibland är de på Whatsapp eller Facebook, ibland sitter de vid köksbordet eller på krogen. Det gör ingen större skillnad. Det är samma människor, med samma åsikter, och tillsammans bildar de samma samhälle.

Om jag försöker se framåt finns det ett ord som det är svårt att undvika – världsregering. När offentligheten befann sig inom nationalstatens gränser var lagar, myndigheter och institutioner nationella. Vi utvecklade tryckfrihet, upphovsrätt, förtalslagstiftning, journalistisk yrkesetik, informella regler för argumentation och debatt – ett helt ekosystem som gjorde den nationella offentligheten möjlig. När vi börjar se konturerna av en global offentlighet är det dags att vi utvecklar globala institutioner, eftersom inget samhälle kan existera utan institutioner.