Till och med i Shanghai tyckte jag snart att allt var samma-samma H&M-blink och Starbucksslurp som i London, New York och Paris. Men så skymtade jag en klunga skabbigare hus i slutet av kvarteret. Där fanns ett fik som var mer i min smak: stråtak, finurliga deviser på griffeltavlor, The Cure i högtalarna. Först när jag satt och drack mitt kaffe i mormorskopp insåg jag att även såna här minutiöst ”alternativa” fik finns i alla metropoler. Och är i stort sett lika utbytbara som Starbucks.

Jag har löst biljett till moderna museer i många städer, och bland besökarna finns vissa konstellationer som återkommer med en vemodig regelbundenhet.

Vi har skolklassen med elever i tolvårsåldern som vallas runt av sin tappra (och alltid kvinnliga) lärare. Barnen rör sig storögt mellan alla varianter på geten med bildäcket runt magen. Ett stråk av uppgivenhet kan anas i deras ansikten, som om de just insett att det här hör vuxenlivet till, och det är inte sista gången vi kommer att träda in i en spegellabyrint med lila strålkastare, eller stå framför ett hundratal pingisbollar i snören som arrangerats så att det ska forma planeten Jorden.

Läraren vill förmedla: det här är också konst, förstår ni.

Och hos barnen stiger paniken för varje get och pingisboll.

En annan hjärtskärande konstellation är tjugoplusparet som har kommit till stadiet när de kopulerat sig hyggligt mätta, och de har träffat varandras föräldrar och godkänts av dem och pratat lite löst om att flytta ihop.

Nu har hon överrumplat honom med förslaget att de ska gå på Moderna museet, och han är ännu inte tillräckligt trygg i relationen för att säga att han hellre stannar i soffan och ser sammandraget av gårdagens omgång i allturkiskan, och han kommer förmodligen aldrig att bli det heller. Men det vet han inte än. Så han lommar pliktskyldigt bredvid sin flickvän och dröjer exakt lika länge vid getterna och pingisbollarna som hon, och när jag ser hur desperat han famlar efter något ”djupt” att säga vill jag gå fram och omfamna honom och säga: välkommen till vuxenlivet, polarn.

Men så: på väg mot utgången skymtar jag några fotografier i en sal.

Fårade män drar kärror lastade med vattenmeloner. En gestalt balanserar på ett ankare som hänger från ett fartyg. Daglönare sitter hopsjunkna på trottoaren och väntar på påhugg. Två vänner vilar i gräset utanför en ruin, den ene knäpper på sin saz (långhalsad luta).

Bilderna är från femtio- och sextiotal. Jag känner igen miljöerna från mina strövtåg genom Istanbuls gränder, och det är samma slit nu som då, samma skiften mellan sol och regn, mellan arbete och fritid, mellan umgänge och ensamhet. Och när jag rör mig mellan bilderna vet jag att när jag lämnar museet och börjar knoga uppför backen mot hotellet, då kommer staden att ha ytterligare ett lager.

Fotografen heter Ara Güler. Han dog 2018, 90 år gammal. Han började som korrespondent för Time Life, hängde med Henri Cartier-­Bresson och Marc Riboud och kom att kallas ”Istanbuls öga”.

Alla länder har sin Ara Güler: skäggiga män med milda ögon som har världen som arbetsfält och tagit konstfulla porträtt av sin tids celebriteter.

Men det gör honom inte sämre.

På vägen ut möter jag nya tjugopluspar, men nu vill jag gå fram till de olyckliga unga männen och säga tappa inte modet – du kan bli glatt överraskad förr än du anar.