Jag är själv inte liberal, men jag har mycket att vinna på en liberal ordning och ännu mer att förlora på dess avskaffande. Min egoistiskt motiverade kluvenhet innebär möjligen att jag är ”liberalkonservativ”, även om jag avskyr detta kompromissträngda och fula begrepp. Kanske är jag bara konservativ med aningen för smutsigt mjöl i påsen för att ha råd att vara det fullt ut.

Likt prästen Tomas i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna försöker jag ändå klamra mig fast vid en tro jag aldrig haft. Jag vill så gärna ingå i den andliga samhörigheten! Tänk att få vakna en morgon och vara Birgitta Ohlsson, och redan till morgonkaffet börja flämta fram sentenser av odiskutabelt världsfrälsande kaliber; tänk att få brinna av så sannfärdiga övertygelser!