Jag är själv inte liberal, men jag har mycket att vinna på en liberal ordning och ännu mer att förlora på dess avskaffande. Min egoistiskt motiverade kluvenhet innebär möjligen att jag är ”liberalkonservativ”, även om jag avskyr detta kompromissträngda och fula begrepp. Kanske är jag bara konservativ med aningen för smutsigt mjöl i påsen för att ha råd att vara det fullt ut.

Likt prästen Tomas i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna försöker jag ändå klamra mig fast vid en tro jag aldrig haft. Jag vill så gärna ingå i den andliga samhörigheten! Tänk att få vakna en morgon och vara Birgitta Ohlsson, och redan till morgonkaffet börja flämta fram sentenser av odiskutabelt världsfrälsande kaliber; tänk att få brinna av så sannfärdiga övertygelser!

Men syndernas lockelser blir mig övermäktiga. En del av mig, förhoppningsvis den allra värsta, reagerar definitivt med ett stänk av skadeglädje på högerpopulisternas nya framgångar. Jag vill inte ha dem vid makten, för tydlighetens skull. Jag tänker aldrig rösta på dem. Men det är något visst med att se sådana självgodhetens överstepräster som David Cameron och Hillary Clinton falla. Det är inte för dessa klantarslens skull jag försöker hålla fast vid ett mått av anständighet, utan av hänsyn till just de grupper i samhället de säger sig vilja företräda.

Jag gillar tillräckligt många bögar, jag gillar tillräckligt många invandrare. Jag gillar tillräckligt många kvinnor, även om det inte är det allra enklaste i dessa tider av feministiskt ursinne. Och jag gillar till och med en och annan företrädare för det allra värsta vi har, de vita heterosexuella männen. Alltså är jag precis lagom tolerant, eller tillvand, för att föredra ett liberalt samhälle. Detsamma gäller de flesta av mina medmänniskor, om man bara petar lite på dem. Tydligare uttryckt: det amerikanska folket hatar inte lesbiska, svarta och latinos. Det amerikanska folket hatar Hillary Clinton.

Politik är prioriteringar. De politiker som ständigt tjatar om ”minoriteters” situation kommer förr eller senare – och inte utan fog – att misstänkas för att strunta hur majoriteten har det.

Hur kunde ett fullblodsproffs som Clinton undgå att fatta detta? Den enda förklaringen är att hon gick i den mest klassiska av fällor, och rustade sig för att på nytt utkämpa gårdagens krig – det hon just med nöd och näppe hade vunnit mot Bernie Sanders. Bill ska ha varnat henne för detta och påmint henne om den fortsatta existensen av vita väljare, men förgäves. Klart att man kan vinna genom att enbart vädja till trettio procent av befolkningen!

Eller inte, när man råkar ha ett majoritetsvalsystem. Men där har vi den igen, liberalernas religiösa tro. Vad annars kan förklaringen vara till denna blinda tillförsikt om att allt ordnar sig, bara evangeliet får spridas? Rad för rad i kyrkobänkarna ska församlingen smittas av pastorns monumentala godhet och upplysningsnivå! Vem bryr sig då om sådana futtigheter som den egna ekonomiska situationen? Här pratar vi om extasens mysterium – om den rena frälsningen, då stora majoriteter kan tänkas bildas för en politik som ska vara till nytta för precis alla andra än en själv! Paradiset!

Man tar en trippel whisky.

Till tröst läser jag The Spectators samling med essäer om och från Margaret Thatchers tid som partiledare. Damen hade principer, onekligen, men av ett slag som vann genklang i breda folklager. Hon var populist, ingen tvekan om den saken, men av en helt annan sort än de vulgära och destruktiva förmågor som nu väller fram över den demokratiska världen.

Framförallt hade hon karisma. Fenomenet har fallit ur modet att diskutera eftersom statsvetare inte begriper sig på det, men tro mig: det spelar roll. Om något demokratiskt sinnat, civiliserat parti vill prova på att vinna ett val framöver vill jag därför sammanfattningsvis ge följande råd. Skaffa en ledare med personlighet. Låt henne vända sig till folkflertalet. Skåda miraklet.