I vågen av tysk-judisk kulturell renässans kring sekelskiftet 1900 framstår Else Lasker-­Schülers författarskap som ett av de mest gränsöverskridande. Hon tillhörde den expressionistiska rörelsen och etablerade sig tidigt som poet – det är hennes dikter som framförallt gjort henne känd för eftervärlden – men skrev även dramatik, essäer och skönlitterär prosa. Lasker-Schülers många originella diktläsningar gav henne snabbt ett namn – fotografiet av poeten med lyft flöjt och kniv i bältet blev något av en signatur.

Ofta på svältgränsen hyrde hon under flera år pensionatsrum kring Nollendorfplatz i Berlin. I en prosatext finns en lakonisk presentation: ”Jag är poeten Else Lasker-­Schüler … jag lever på luft och kärlek, och även det är väldigt knappt.”

Hon sågs ofta på Café des Westerns på Kurfürstendamm i Berlin, där stadens expressionistiska och överhuvud­taget modernistiska grupperingar hade sin träffpunkt. Fram till första världskriget var detta Böhmens huvudkvarter, skrev Walter Benjamin; en värld väsensskild från massans, som tog vid utanför. Efter kriget förflyttade sig expressionisterna till det större, nedslitna Romanisches Café, som beskrivits som ett andra hem för författare dagtid.

”Inte förrän jag lärde känna Lasker-Schülers biografi blev hennes dikter levande för mig.”

Lasker-Schülers poesi behåller sin aktualitet, med nya utgåvor på originalspråket och en rad akademiska arbeten och biografier. Mer sparsamt har hon länge varit representerad i svenska sammanhang. Förutom en handfull diktöversättningar av Bertil Malmberg och Johannes Edfelt finns Peter Handbergs översättningsurval från 2009, Dikter och porträtt (Ersatz). Inte förrän jag lärde känna Lasker-Schülers biografi blev hennes dikter levande för mig. I ett försök att närma mig den liksom besatta rösten började jag tolka. Dikturvalet Pärlor ur min krona, som utkommer i vår på förlaget Lejd, samlar dessa översättningar.

Hos Lasker-Schüler blandas liv och dikt. Hon föddes den 11 februari 1869, men uppgav ofta sin ålder som ett tiotal år yngre. Hon var, påstod hon, född i Westfalen och Egypten samtidigt. Dikten blev rum för den personliga myten, här i min tolkning:

Född 1 maj 1883

och inte 11 februari

såg storken hur jag slingrade mig

i påskägget vid dammkanten:

inte ett ord fann jag

som rimmade på denna värld.

Familjen Schüler var ortodox judisk och bosatt i Wuppertal-Elberfeld i det industrialiserade Ruhrområdet. Else, yngst av sex syskon, favoriserade modern och brodern Paul, känslig och naturälskande, som dog när Else var tolv år. Kanske fick hans dragning till katolicismen (han planerade att konvertera, men dog innan det hann hända) betydelse för systerns öppna hållning gentemot andra religiösa traditioner. Modern dog när Else var i 20-årsåldern, en förlust som återklingar genom författarskapet i mörka stråk av saknad och moderslängtan.

Som 24-åring gifte sig Else 1894 med läkaren Berthold Lasker, bror till schackmästaren Emanuel Lasker, ett äktenskap som innebar en vändpunkt i hennes liv. Makens bildningsvurm kontrasterade mot hennes ortodoxa bakgrund. Med honom flyttade hon till Berlin och mötte expressionisternas groende missnöje med den borgerliga kulturen. Lasker-Schüler hyrde en ateljé, hon hade planer på att bli konstnär, men blev snart mer känd för sin poesi – och för de kontakter hon knöt bland konstnärer och politiska aktivister. Med till exempel Karl Kraus och Georg Trakl hade hon nära vänskaper. Många av dessa vänner tillägnade hon dikter, ofta under smeknamn: den anarkistiske författaren och aktivisten Johannes Holzmann blev Senna Hoy, poeten Gottfried Benn kal­lade hon Giselheer och journalisten Hans Adalbert von Maltzahn var Hertigen av Leipzig. Vänporträtten, i diktform eller prosastycken, publicerades till en början i tidskrifter.

Äktenskapet med Lasker upplöstes ett knappt decennium senare. Vem som egentligen var far till hennes son Paul hemlighöll hon. En av hennes senare biografer hävdar att det var Johannes Holzmann, vid tillfället 17 år. Holzmann, också av judiskt ursprung, var politisk aktivist och drev en i sin tidskrift Der Kampf en anarkistisk linje, särskilt engagerad i homosexuellas rättigheter. Han dog bara 31 år gammal av tyfus och undernäring på ett mentalsjukhus i Ryssland.

Några månader efter sin skilsmässa gifte Lasker-Schüler om sig med Herwarth Walden, författare och tonsättare och grundare av tidskriften Der Sturm, expressionisternas viktigaste pressorgan, där hon återkommande publicerade sig, inte sällan ackompanjerat av en stiliserad teckning eller skiss. En sommar reser Walden till Sverige och får en älskarinna, den svenska konstnären Nell Roslund, som han senare gifte sig med. Lasker-­Schüler skriver en serie halvt fiktiva brev till sin man och till vännen Karl Kraus, som rest med honom. Breven publicerar hon i Der Sturm och samlar dem senare i en volym som får titeln Mein Herz (1912).

Efter sin andra skilsmässa blev Lasker-Schüler allt mer isolerad från den konstnärliga eliten. Flera av hennes vänner dog under första världskriget. Tre gånger arresterades hon i München draperad i flaggor och behängd med medaljer – i försök till patriotiskt fredsmäkleri. Med den sjutton år yngre Gottfried Benn, som räknas bland Tysklands främsta modernistpoeter, upplevde hon en kort och intensiv förälskelse. Exempel finns där deras dikter går i dialog med varandra. Lasker-Schülers kärleksdikter till Benn har en direkthet i uttrycket, utan de vanliga orientaliseringarna, och sticker ut i hennes lyriska produktion. ”På nätterna stjäl jag din muns rosor/ så att ingen annan kvinna/ finner någon dryck”: så börjar den av dikterna som Benn ska ha värdesatt högst.

Deras förhållande avbröts på Benns initiativ – därefter återsågs de aldrig. Skilsmässan fördjupades av det faktum att Benn hade orienterat sig i riktning mot 1930-talets radikalkonservatism – dock blev han senare desillusionerad av nationalsocialisterna.

Else Lasker-Schüler blev framförallt känd för sina kärleksdikter, sitt accentue­rade främlingskap och det orientaliskt influerade bildspråket. Hennes verk kan ses som en reaktion på upplevd marginalisering; som judinna, frånskild kvinna, poet. Intresset för Orienten var dessutom utbrett i Tyskland, framförallt inom populärkulturen och särskilt i Berlin.

Det prosalyriska verket Die Nächte Tino von Bagdads presenterar en mytisk miljö med drag av både judendom, islam och kristendom. Ofta kallar hon sig ”prins Josef av Thebe” – en fiktiv egyptisk prins, modellerad efter den gammaltestamentlige Josef, som såldes som slav av sina bröder: en främling både bland andra folk och i sitt eget.

Det förlovade landet är en återkommande mytiskt laddad plats i hennes poesi. ”Min själ förgås i Jerusalems kvällsfärger”, diktade hon profetiskt på 1910-talet. Landet Palestina var platsen för en livslång önskan om att spränga tidens och rummets ramar; hon liknade det ur den aspekten vid himlen. Men på plats i Jerusalem på 1930-talet drabbas hon av en annan verklighet, och iakttar motsättningarna mellan den arabiska befolkningen och den växande judiska. Tonläget i breven är inte sällan desperat: ”Was soll ich hier?” – ”Vad ska jag göra här?”

”Else Lasker-Schüler bv framförallt känd för sina kärleksdikter, sitt accentuerade främlingskap och det orientaliskt influerade bildspråket.”

Lasker-Schüler flydde brådstörtat från Tyskland 1933, först till Zürich och därefter till Palestina. Så småningom fråntogs hon sitt tyska medborgarskap. Utfattig bodde hon de sista åren av sitt liv i ett ouppvärmt rum utan säng, med utsikt mot bergen i Moab. Hon initierade en litterär krets, kallad ”Der Kraal”, där hon läste sina dikter i stearinljus, ofta till ackompanjemang. Från Jerusalem bad hon sin förläggare Schocken, borta i Tyskland, om ekonomiskt bistånd – för att öppna en åsneuthyrning! Så att folk kan rida runt i Jerusalems gamla stadsdelar, förklarade hon. År 1939 ber hon förläggaren om pengar till ett tivoli, där araber och judar ska kunna mötas. ”Och ett glasstånd också. Vad tycker du? Annars flyger jag i väg – vad ska jag göra här – man är – liksom inlåst.”

År 1941 uppförs hennes drama Ichundich i Jerusalem. I pjäsen avspeglas Lasker-­Schülers besvikelse över sionismen. Hon låter Faust och Mefisto diskutera sitt inbördes förhållande. Också Hitler, Göring och Himmler med flera är med. Liksom regissören Max Reinhardt, i en pjäs i pjäsen. Inledningsvis framträder poeten själv, och det är också hon som avslutar dramat, bakom en fälld ridå.

Lasker-Schüler dog 1945 efter en hjärt­attack, 76 år gammal, och begravdes på Olivberget. Bland hennes efterlämnade opublicerade dikter finns en som börjar: ”Min frihet / ska ingen beröva mig.”