Diskussionen rör sig bort från banal kritik av religion som tro på en skäggig gubbe på ett moln – banal eftersom ingen människa tror på den guden – till sådant som tvingar till verklig eftertanke.

Den senaste i raden är den svenske litteraturprofessorn vid Yale, Martin Hägglund, vars bok This Life har debatterats livligt i amerikansk press under året. Medan Richard Dawkins menat att religiösa föreställningar är irrationella och Christoper Hitchens har argumenterat för att de är moraliskt degenererande, så hävdar Hägglund att religiös tro är existentiellt otillfredsställande. Skälet är, fortsätter han, att tron på ett evigt liv tömmer tillvaron här och nu på mening.

Religion tar inte, menar Hägglund, våra livsval och relationer på fullt allvar eftersom allt detta är underordnat den himmelska tillvaron. Men det han kallar för sekulär tro (secular faith) ställer däremot detta liv i fokus. Sekulära människor blickar inte mot en obegriplig evighet, utan fokuserar på de dagar vi har och vad vi gör med dem. Målet med ett sådant liv är inte att övervinna tiden och leva för evigt, utan att leva vidare och leva gott. Att förvalta vår tid, fundera över våra livsval och älska – trots vetskapen att förlust är oundvikligt.

Detta är något annat än den vanliga ateistiska invändningen mot religiös tro: ”Ja, det där låter kanske vackert och meningsfullt, men det är bara naivt önsketänkande.” Hägglund vänder på ordningen: livet blir verkligt vackert först när man avvisar alla drömmar om evighet. Den som längtar till himmelen har ju inga skäl att engagera sig för en bättre värld, eller ens sörja förlusten av någon man älskar.

I teorin, alltså. Hägglund medger att de religiösa i praktiken ofta älskar sin nästa och engagerar sig politiskt. Ja, de sörjer till och med sina kära när de dör, trots löften om ett himmelskt återseende. Men det beror, hävdar han, på att de inte är filosofiskt konsekventa. Hägglund arbetar, som James Wood noterar i sin recension i The New Yorker, i filosofen Jacques Derridas anda: Han dekonstruerar religiös tro och menar sig ha funnit en diskrepans mellan vad de religiösa gör och vad de påstår sig tro. När de sörjer, älskar och engagerar sig är de i själva verket i själ och hjärta sekulära.

Det skulle vara lätt att göra sig lustig över Hägglund: en litteraturprofessor som från sitt elfenbenstorn basunerar ut att alla världens religiösa har missförstått sin egen tro. Men för det första gör Hägglund ett gediget arbete med källorna. I bokens första del läser han teologer som Augustinus, C S Lewis och Søren Kierkegaard noga. För det andra finns något rimligt över invändningen: om livet är en vandring mot en högre evighet, vad är egentligen meningen med tillvaron här nere?

Frågan är inte ny i den kristna idéhistorien. Den dök upp redan när kyrkan försökte förstå sin identitet i relation till den platonism som var antikens filosofiska lingua franca, och särskilt gentemot de gnostiska grupper som förnekade värdet av livet här på jorden. Till skillnad från gnostikerna betonade kristna teologer att världen var Guds skapelse och därför god och värd att älska. Inkarnationen, att Gud blivit människa i Jesus, bekräftade denna skapelsens godhet. Som den tyske filosofen Josef Pieper formulerar det i nyutgåvan av hans Tolv föreläsningar (Veritas): ”Den som tror att Guds Logos i Kristus har förenats med den kroppsliga människonaturen kan omöjligen på samma gång tro att den materiella verkligheten inte skulle vara god.”

Om något är gott är det värt att älska, engagera sig i och sörja om det går förlorat. Detta är ju Bibelns röda tråd från skapelseorden ”Gud såg att det var gott”, via lagens ”älska din nästa” till evangeliernas ”så älskade Gud världen”. Men Hägglund menar att evighetstron omintetgör fromma utsagor av det här slaget. Den gör, skriver han, all religion världsfrånvänd: ”Den gemensamma nämnaren för vad jag kallar religiösa trosformer är nedvärderingen av våra ändliga liv, vilka betraktas som en lägre form av existens.”

Men i kristet tänkande är timligt och evigt inte två åtskilda existensformer, utan tätt förbundna. Tron på kroppens uppståndelse bekräftar bandet mellan livet här och det kommande. Det vi gör i livet ekar i evigheten – och evigheten finns mitt i tiden, som en bekräftelse av jordelivets värde. Detta samband hör till det mest grundläggande i det kristna språket: nåden utplånar inte naturen, utan fullkomnar den.

Det finns trossystem där evigheten helt trumfar tiden. Dalai lama, som Hägglund citerar, ger uttryck för en sådan syn när han säger att den ekologiska krisen ”inte spelar någon roll” ur ett buddistiskt perspektiv. Men jämför det med påve Franciskus ord i encyklikan Laudato Si: ”Miljöförstöringen är extremt allvarlig, inte bara för att Gud har anförtrott världen åt oss män och kvinnor, utan för att mänskligt liv som sådant är en gåva som måste försvaras mot olika former av förnedring.”

Livet är en gåva, därför är tacksamhet, inte indifferens, den kristna livshållningen. Det reflekteras i att nattvarden, som på det grekiska originalspråket heter ”eukaristi” (tacksägelse), är den centrala riten. Men det syns också i uppfattningen att livets helighet innebär att det inte får avslutas genom självmord eller dödshjälp. För Hägglund är det livets kvalitet som ger det värde, och han har inga egentliga invändningar mot att den vars liv saknar kvalitet – den som är sjuk, har förlorat sina älskade eller ”lider av obotlig tristess” – väljer att avsluta det. Men i kristen tro har livet ett inneboende värde som gör det värdefullt oavsett kvalitet. Detta är en avgörande skillnad mellan kristendom och Hägglunds sekulära tro.

Det har också bäring på resonemangen om kärlek, som Hägglund ägnar ett kapitel åt med särskilt fokus på Augustinus. Hägglund menar att om de religiösa var konsekventa skulle de inte sörja när de förlorade sina älskade, eftersom de döda bara har tagit klivet in i en högre verklighet. Det finns också resonemang av det här slaget i den kristna traditionen, till exempel när Augustinus reflekterar över sin kärlek till en död vän.

Men Augustinus sätter aldrig kärleken till Gud mot kärleken till världen. Han menar tvärtom att de hör samman – ja, att de måste hållas samman. Det Augustinus skriver om kärlek bottnar i att han är medveten om att den så lätt korrumperas och slår över i exploatering: kärleken är ingen lek, och inte heller någon sentimental känslodrift. Vänskapen har å ena sidan goda yttre former, som gemenskap och samtal, och de är värda att älska. Å andra sidan reduceras kärlek lätt till en uppskattning av en persons kvaliteter, det vill säga: vad hon ger oss. Men om kvaliteten är allt blir den älskade ett objekt som vi avnjuter – och sedan kanske överger när hon inte längre levererar: när hon går in i en depression eller förvandlas till en tröttsam energitjuv.

Det är den här typen av exploatering som Augustinus vill vakta emot. Givetvis är det värt att älska allt vad en vän betyder för oss, och sörja om det tas ifrån oss. Samtidigt är kärleken till en människa något annat än kärleken till vår favoriträtt: en människa får inte reduceras till ett medel för vår njutning. Därför kan, paradoxalt nog, ett visst mått av oberoende öppna för en större kärlek. Som en av Egyptens ökenmunkar svarade när hans lärjunge frågade ”Hur kan du älska mig så mycket?” – ”För att jag inte behöver dig.”

Det finns naturligtvis tillfällen när kristen hinsideslängtan har lett till ett nedvärderande av jordelivet. John Bunyans Kristens resa är kanske det mest berömda exemplet, även om det faktum att han skrev den i ett brittiskt 1600-talsfängelse gör det begripligt att han var en smula desillusionerad. Problemet med Hägglund är dock att han inte alls tar hänsyn till kärlekens mörkare sidor.

”Till och med att gå ut med soporna blir meningsfullt eftersom det relaterar till en större och vackrare helhet: Den Hägglundska utopin.”

För Hägglund är tillvarons innersta, existentiella kärna att livet kan gå förlorat: ”Omsorg bygger på att något kan gå fel eller kan gå förlorat; annars skulle vi inte bry oss.” Han menar att den sekulära tron just därför präglas av en livsbejakande och generös uppskattning av den tid och de relationer vi faktiskt har. Men vad hindrar att en sådan utgångspunkt istället leder till stressad lyckomaximering i kombination med en panisk fruktan för allt slags fara? Till Instagramskryt och gated communties. Om livets mål är att ”leva vidare”, som Hägglund menar, är det inte till och med troligare att de som har resurserna väljer ett liv bakom skyddande murar – möjligen kompletterat med en preppingbunker att fly till.

Givetvis finns det – bevisligen – andra sätt att leva ett sekulärt liv. Men om man använder samma strikta, dekonstruktiva analys på Hägglunds filosofi som han själv gör på religion är det ett rimligt utfall.

Hägglunds ägnar dock den andra delen av boken åt att argumentera för vad han menar är de politiska konsekvenserna av hans filosofi. Om tid är det viktigaste vi har, och en begränsad tillgång, borde vi göra detta, snarare än pengar, till ekonomins utgångspunkt. Målet måste vara att alla människor får tillbringa så mycket tid så möjligt i frihet, det vill säga: skapa, älska och dela gemenskap istället för att gneta, streta och producera för andras skull. Detta är basen för den demokratiska socialism han formulerar i Karl Marx efterföljd.

Hägglund kritiserar vänstertänkare som Naomi Klein och Thomas Piketty för bristande radikalitet, eftersom de nöjer sig med att finjustera kapitalismen, medan han vill avskaffa den helt. Det går naturligtvis att invända en hel del mot detta, och jag kan tänka mig att även de som delar Hägglunds vision gärna hade sett att han sa något om hur ett sådant systemskifte rent praktiskt skulle gå till. Men om vi för diskussionens skull håller oss innanför utopins ramar, uppstår några problem även här.

För att ett samhälle ska fungera behöver några göra uppgifter som är tråkiga och enahanda. Kapitalismen anser sig ha löst dilemmat genom utbud och efterfrågan – även om det finns något moraliskt stötande i att uppgifter av detta slag ofta betalas lågt. Men Hägglund menar att de otacksamma uppgifterna kommer att utföras också i hans demokratiska socialism, eftersom de betraktas i ljuset av det goda samhälle som de bidrar till att skapa. Till och med att gå ut med soporna – exemplet är hans – blir meningsfullt eftersom det relaterar till en större och vackrare helhet: Den Hägglundska utopin.

Strukturen på det här resonemanget liknar den kristna kärleksteologi som Hägglund tidigare har underkänt. Augustinus betonar ofta att allt som finns – till och med sådant som vi har svårt för – är värt att älska eftersom det har sitt ursprung i, och därför pekar mot, Gud: ”Ty var för sig är tingen goda, och sammantagna är de mycket goda, ty vår Gud har skapat allt, och det är mycket gott” (Bekännelser, bok 7).

I Hägglunds exempel är meningen instrumentell: att ta ut soporna är uthärdligt eftersom det är ett medel för ett högre mål. I kristen tro är den sakramental: skapelsen är helig eftersom den är förbunden med Gud. Hägglund skulle invända att det då inte är skapelsen man älskar, utan den Gud som ligger bakom skapelsen. Men poängen i båda resonemangen är att man inte kan skilja det ena från det andra. Guds närvaro konkurrerar inte med de skapade tingen, utan bekräftar deras värde. Det är som när solen lyser upp en glänta: solstrålarna utplånar inte de träd och blommor de faller på, utan skingrar mörkret och gör att vi ser skönheten klarare.

Vi befinner oss långt in i det kristna språket nu – men det är dit man förs när man som teolog läser Hägglund. This Life är en tour de force, bitvis något mångordig, men ett ambitiöst försök att formulera en sekulär spiritualitet med politisk sprängkraft. Det är en bok som tar sig an tillvarons existentiella centrum och tvingar läsaren, särskilt den som inte håller med, till skärskådan av sina egna djupaste övertygelser.

Hägglund är just det slags kritiker man önskar sig: en som gör att man lär känna sig själv bättre.