Överste Matthew Bogdanos, en välbyggd medelålders man klädd i fleecetröja och jeans, sitter lugnt i en hotellobby i Stockholm. ”Jag har just tagit världshistoriens snabbaste dusch”, konstaterar han med en tydlig New York-accent och halsar en flaska vatten. Han är inte mycket för underdrifter.

Bogdanos, en grek-amerikan med en bakgrund som boxare, marinkårsofficer och brottsadvokat, är på Sverigebesök. Han har närmast hjältestatus i museivärlden och bland världsarvsförsvarare efter sina framgångsrika insatser för att rädda Iraks nationalmuseum.

Ett par veckor efter den amerikanska invasionen av Irak 2003 förkunnade flera internationella medier­ att Nationalmuseet i Bagdad låg i ruiner och att över 170 000 föremål plundrats från samlingarna. Reaktionerna kom omedelbart. FN:s dåvarande generalsekreterare, Kofi Annan, fördömde förödelsen och Unesco ryckte ut för att få amerikanerna att ta sitt ansvar för skyddandet av Iraks ovärderliga kulturskatter. Matthew Bogdanos, vars förband då var förlagt till Basra, tog del av nyheterna. På eget initiativ samlade han ihop ett team med frivilliga för att göra en uppskattning av förstörelsen på Nationalmuseet under det kaos som följt på invasionen. Hans överordnade var emot det men gav honom ändå tillstånd att åka, bland annat på grund av den negativa nyhetsrapporteringen.

– Åk dit och gör det bara. Fixa problemet och få bort rubrikerna. sade de till mig. Rapporteringen i medierna var sådan att det blev allvar för oss. BBC och de andra kanalerna, alla gjorde en stor sak av plundringen.

Iraks nationalmuseum, med en av världens främsta mesopotamiska samlingar, grundades 1926 av den brittiska diplomaten, upptäcksresanden och arkeologen Gertrude Bell. Hon drev idén att antikviteter skulle stanna i sitt ursprungsland istället för att transporteras till europeiska lärosäten.

Museets unika samlingar sträcker sig mer än 5 000 år tillbaka och representerar sumeriska, akkadiska, assyriska, babyloniska och islamiska kulturer. Efter omfattande skador under Kuwaitkriget, åren 1990–91, höll Saddam Hussein museet stängt för allmänheten. Enligt Bogdanos var museet enbart tillgängligt för diktatorn själv och hans närmaste.

När Bogdanos och hans 14 marinkårssoldater kom fram till Nationalmuseet i centrala ­ Bagdad möttes de av museichefen, Nawala al-Mutwali och forskningschefen Adonia George Youkhanna, mer känd som Donny George.­ Museet såg ut som ett slagfält. Personalen hade utrymts någon vecka tidigare och irakiska armén hade använt byggnaden som skyttevärn. Samtidigt hade personer som visste vad som fanns inne i museet tagit tillfället i akt att roffa åt sig. Flera av världens mest betydande arkeologiska skatter hade försvunnit på ett par dygn.

Nu började arbetet med att ta reda på hur mycket som försvunnit, och hur man skulle få igen det. Under fem månader bodde och arbetade marinkårsgruppen inne i det krigsskadade museet.­ Tillsammans med museipersonalen lyckades Bogdanos få tillbaka över hälften av de stulna föremålen.

– Hur gjorde ni för att få tillbaka objekten? Hur gick det till?

– Målet var att få tillbaka det irakiska folkets nationalklenoder. Vi var inte ute efter att åtala någon utan det blev allmän amnesti. Inga frågor ställdes. Istället fick alla som kom en kopp te.

Utlovandet av allmän amnesti var en lyckad strategi. 90 procent av det som lämnades tillbaka kom direkt från den irakiska civil­befolkningen. Resten lyckades Bogdanos fånga in genom amerikansk och irakisk gränspolis och i samarbete med andra länder. Den 5 000-åriga sumeriska Warkavasen, Warkamasken, och den assyriska guldskatten från Nimrod återfanns inom några månader. Warkavasen återlämnades av tre unga män som en dag bromsade in på gårdsplanen framför museet i en smutsröd Toyota med den meterhöga vasen i bakluckan. Visserligen var vasen något skadad men inte värre än då den grävdes upp, i Uruk 1934. Männen försvann lika kvickt som de kommit. Ett anonymt tips ledde till att Warkamasken hittades nedgrävd bakom en bondgård strax norr om Bagdad. Den assyriska guldskatten däremot hittades gömd inne i den irakiska centralbankens kassavalv. På Saddams order hade den flyttats flera år tidigare. När lådorna påträffades stod de dränkta i kloak­vatten.

– Det tog tre veckor att pumpa ut vattnet! Men vilken lycka när vi äntligen kunde öppna lådorna och se att guldet och skatterna förblivit orörda! Stoltheten gick inte att ta miste på.

Hur många museiföremål plundrades egentligen?

– Det fanns 170 000 katalogiserade objekt, vart och ett med ett unikt så kallat IM(Iraqi Museum)-nummer. Men det finns en bra bit över en halv miljon objekt i museets hela samling. Sammantaget stals cirka 14 000 objekt från museet, möjligtvis 14 500. Det går dessvärre inte att vara exakt. Ett halsband av lapis lazuli med 62 stenar räknas som 62 unika objekt. Den jättelika Warkawasen räknas som ett. Du förstår, lek med siffrorna! Något färre än 6 000 föremål saknas fortfarande.

Men 170 000 förlorade föremål som medierna rapporterade om initialt, det var alltså fel?

– Det är helt åt skogen! Men pressen fastnade för den siffran. Problemet är att det kan finnas föremål som vi inte känner till, som aldrig dokumenterats. Jag är rädd att det finns mycket nedgrävt i öknen.

I utredningen pekar Bogdanos på att museet hade en bristfällig dokumentation av samlingarna och ett illa skött arkiv samt att arbetet med att återfinna antikviteterna till viss del hämmats av Baathpartiets tidigare inflytande över museipersonalen.

– Det måste vara svårt att spåra ickeidentifierade museiobjekt och omärkta arkeologiska fynd.

– Visst är det! Tänk dig att du har ett svartvitt fotografi av ett sigill. Hur ska du kunna veta exakt vad det är? Hur många männi­skor i världen kan känna igen ett 1500-talssigill från Iraks nationalmuseum? Kompetensen finns inte längre. Den är borta. Det verkliga problemet är – och många tänker inte på det – att ­människorna vi behöver är döda. Museets personal, för att inte tala om alla de som stulit, är alla döda.

Under ockupationen var den engelsktalande forskningschefen Donny George Nationalmuseets ansikte utåt. Hans djupa kännedom om irakisk arkeologi och engagemang var helt avgörande för återupprättandet av samlingen. Allvarliga hot från olika irakiska milisgrupper tvingade honom senare att flytta till USA. Han gick bort 2011.

– Donny och jag blev goda vänner, nästan bästa vänner. Han bodde senare i New York-området. Jag använde honom ofta. Han var mycket skicklig på att nagelfara auktionskataloger och meddela mig om något verkade misstänkt.

Efter mycket kritik öppnades Iraks nationalmuseum under en enda dag, i närvaro av USA:s chefsadministratör i Irak Paul Bremer.

– Det var den italienska ambassadören Pietro Cordones idé. Han var något slags ambassadör för kulturarv vid koalitionens övergångsmyndighet, som jag inte hade något att göra med. (Cardone var rådgivare till Iraks kulturministerium.) Jag gick inte alls ihop med dem och de gick inte ihop med mig. Det var tydligt när Paul Bremer kom på besök, att vi inte fungerade ihop. Jag hade ingenting med honom att göra.

– Men ambassadör Cordone var en riktigt trevlig och charmig man. En dag, en månad eller så efter det att han hade kommit till Bagdad kom han till oss och sa: ”Jag vill ha en invigning, en dags öppnande av museet.” Vi hade just då fått tillbaks Nimrodskatten, som var det mest värdefulla och vi hade också Warkavasen. Cordone sa: ”Vi har fått in några spektakulära saker. Vad säger ni om att öppna en dag?” Nawala al-Mutwali, pessimist som hon var, sa: ”Nej, det är helt omöjligt.” Donny George sa: ”Wow, låt oss se vad vi kan göra. Vi måste öppna det assyriska galleriet som är det bästa.” Naturligtvis sa han det eftersom Donny själv är assyrier. Chefen för Iraks riksantikvarieämbete, Jabir Khalil Ibrahim, satt bara tyst och nickade på ett icke förpliktande vis. Den mannen hade överlevt i 20 år under Saddam Hussein genom att aldrig säga något. ­Ambassadören ­frågade mig om jag kunde ta på mig ansvaret för säkerheten. Sedan föreslog han den 4 juli som invigningsdag. Det var ett fruktansvärt dåligt förslag. Jag trodde att han skämtade. Den 4 juli är ju den amerikanska självständighetsdagen! Han svarade: ”Hur så?” Uppenbarligen hade han ingen aning om vilket datum han föreslagit. Vi valde den 3 juli istället.

– Kan du berätta om hur invigningen gick till?

– Det var en galen dag. Först var vi tvungna att ha en specialvisning en timme före själva öppnandet eftersom varenda journalist i Irak ville komma. Diplomater från hela världen dök upp och Paul Bremer var där också förstås. Med sig hade han en hel stab som jag aldrig hade sett tidigare. Italien ville dessutom absolut ha en trupp carabinieripå museet. De dök upp på morgonen och radade upp sig framför musei­byggnaderna i sina uniformer och med kulsprutorna slängda över axlarna. Det gjorde italienarna glada. Sen köade folk runt hela kvarteret för att komma in!

Förstörelsen av världs- och kulturarv har inte avstannat i Irak. Moskéer, museer och arkeologiska platser i Nimrod, Nineve, Hatra och Mosul har hackats sönder eller sprängts i bitar av IS. Lyckligtvis var de flesta av museiobjekten kopior, försäkrar Bogdanos.

– Moskéstatyerna som man kan se bli sönderslagna på Youtubevideor – hör och häpna – var alla gipskopior, vilket i sig var en källa till irakiskt missnöje. Från 1990 var det ett av de stora klagomålen, att originalen aldrig återvände från Bagdad till de regionala museer­na. Alla klagade!

Under den här perioden var den kontroversielle och av USA uppbackade ledaren för partiet Irakiska nationalkongressen Ahmed Chalabi (senare vice premiärminister) mycket tongivande.

Involverade ditt arbete något samarbete med Ahmed Chalabi?

– Ja, jag kände honom mycket väl. Och här är vad jag vill säga om honom: Varje gång jag behövde hjälp i Irak fick jag det av honom. Oavsett vad jag behövde, fordon, extra säkerhet, vad det än gällde. Dörren till honom stod alltid öppen och hans personal visste att när jag behövde något var han tillgänglig. Vi brukade ha långa diskussioner om vilket verk som är bäst, Gilgamesheposet eller Iliaden. Vem uppfann brädspelet – grekerna eller irakierna? Sådan var vår relation. Han var nog mitt näst bästa stöd i fråga om resurser för mitt utredningsuppdrag. Främsta stödet kom från president Bush. Folk får säga vad de vill om honom. Två gånger blev jag inbjuden till Vita huset av president Bush med anledning av mitt arbete med antikviteter, och båda gångerna frågade han mig: ”Vad behöver du? Hur kan jag hjälpa dig?”

Under 2015 antog FN:s säkerhetsråd en resolution för att stärka lagskyddet för Iraks och Syriens kulturskatter. Det har emellertid inte stoppat IS från att ödelägga Palmyra eller andra världsarv. I februari förra året återinvigdes Nationalmuseet i Bagdad på riktigt med hjälp av Unesco, en viktig symbolisk handling. Idag fortsätter Bogda­nos arbetet med att bekämpa illegal handel med antikviteter, affärer som bland annat förser IS med stora inkomster.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

– För varje objekt IS säger sig ha förstört är jag övertygad om att de sålt 100. Idag gräver de dessutom själva och tar hem hela förtjänsten.

Hur går den olagliga handeln till idag, exempelvis med irakiska antikviteter?

– Då och då dyker ett objekt upp hos auktionsfirmorna Sotheby’s eller Christie’s. Det vet jag tack vare mina informatörer, gallerister och återförsäljare från hela världen. Handlaren lägger upp ett föremål på marknaden för att se om det avslöjas eller inte. Blir det inte upptäckt, drar de snabbt tillbaka antikviteten. Se, nu är objektet katalogiserat och fotograferat – och ingen klagade! Två eller tre år senare dyker samma objekt upp igen. När en köpare då frågar hur man kan vara säker på att föremålet är legitimt, så visar handlaren upp den förra auktionskatalogen. Så varje katalog i världen, inte bara Sotheby’s, Christie’s utan alla, överallt, varje utställning oavsett var den äger rum, oavsett om den är i Tyskland, Frankrike, USA, Storbritannien eller Japan kan bidra till legitimerandet av stöldgods. Vad handlarna med illegala antikviteter i själva verket säger är: Försök fånga oss om ni kan!

Vart tar antikviteterna sedan vägen?

– De flesta illegala affärer sker via Genève. Det beror på att de som har ett galleri i London, New York, Bonn eller Paris också har ett kontor i Genève. Där har de all infrastruktur som behövs samt goda kontakter med tullen. De har redan ett legitimt företag, och de kan vänta länge. De har förmodligen mest tålamod av alla – och inte minst stora lagerlokaler. Vi har stormat galleriers lager och hittat föremål som varit stulna i över 20 år. I ett fall fann vi över 2 600 indiska, afghanska och kambodjanska antikviteter i New York till ett värde av 115 miljoner dollar. Det var det största enskilda beslaget i amerikansk historia.

– Vad händer i det fallet du nämner?

– Jag försöker att få handlaren, Subash Kapoor, utlämnad från Indien. Jag har väckt offentligt åtal mot honom. I januari åker jag till Indien för att tillsammans med indiska myndigheter försöka få ut honom. I tre och ett halvt år har jag väntat på hans utlämnande, just nu han sitter i fängelse i Indien. Den avgörande faktorn är alltid tålamod.

Idag, snart 13 år efter plundringen, ser du föremål på auktionsmarknaden som kommer från Nationalmuseets samlingar?

– Det omedelbara svaret är: Inget objekt kommer att identifieras eller benämnas som en irakisk antikvitet. Det kallas alltid för mesopotamiskt, sumeriskt, babyloniskt eller liknande. Mitt uppdrag går ut på att bevisa att det tillhör Iraks museum och det irakiska folket.

Man önskar honom en rejäl dos tålamod.