Burke ville tvärtemot Rousseau framhålla osjälviskhetens och självbehärskningens dygder, vilka han såg inkarnerade i kristendomen och i det dåtida gentlemannaidealet. Först när individen formas via litteratur, konst, religion och etikettsregler, kan hon utveckla samhället i mildhetens och förnuftets anda. Via underförstådda regelverk baserade på epokers samlade förnuftskapital kan individen skolas till att undvika våld och tvång i relationer med andra människor. Burke kritiserade Rousseau för att denne ville skapa en individ som agerade impulsivt, var självömkande och berövad vanor, fördomar och ärvda principer.
   Och Anthony Daniels målar i sina böcker upp interiörer från den brittiska underklassen, där inte minst unga kvinnor är de stora förlorarna i en värld där alla tycks agera impulsivt, är självömkande och fullkomligt berövade de vanor, fördomar och ärvda principer som sannolikt skulle ha kunnat skapa struktur och mening i en tillvaro som nu är mer eller mindre kaotisk med våld, missbruk, kriminalitet, psykiskt lidande och ständigt kraschande relationer.
   Efter att för några år sedan ha dragit sig tillbaka från ett helt yrkesliv som läkare, delar Anthony Daniels nu sin tid mellan en gård i Sydfrankrike och den idylliska lilla staden Bridgnorth, dit han nyligen flyttat från Birmingham. Daniels – som tog sig pseudonymen Theodor Dalrymple eftersom han tyckte att namnet passade på en giktbruten, otidsenlig moralist som med bedrövelse tittar ut genom fönstret på sin Londonklubb och beklagar sig över tillståndet i världen. Han har dock tillbringat mer tid med den brittiska underklassen än de flesta andra engelska författare och krönikörer, och definitivt mer tid i den engelska slummen än på klubbar i London. Under de sista decennierna av sin yrkeskarriär arbetade han som läkare och psykiatriker bland Birminghams mest utsatta – på fängelser och i förslummade förortsområden.
   När jag några dagar före jul besöker Daniels i hans charmerande 1700-talshus, beläget bredvid den gamla kyrkan i Bridgnorth är det självklart att kommentera den totala bristen på moderna byggnader i staden, vilken framstår som den närbelägna industristadens Wolverhamptons direkta antites.
   Jo, visst är det ett medvetet val att flytta till ett samhälle som har lyckats överleva såväl Luftwaffes bombningar som de följande decenniernas moderniseringar. Det medger Daniels och faller ut en lång, affekterad betraktelse över efterkrigstidens förstörelse av stadskärnor, vilket även inbegriper Stockholm. Och han berättar att han hoppas få tid att ge ut en bok med endast fotografier på arkitektur. En bok där man helt utan vidare kommentarer kan visa det svart på vitt: Detta blev konsekvenserna av modernitetsivrarnas förstörelselusta!

Johan Lundberg (JL): Jag tycker ändå att det är svårt att förstå varför så många kulturskribenter och arkitekter blir så extremt provocerade, om man föreslår att man borde bygga på detta 1700-talsmässiga sätt även idag. Jag menar: Om det nu är så att folk bevisligen tycker om att bo så här och är beredda att betala för det…

Anthony Daniels (AD): Men problemet är att om man bygger så här, så ser dessa människor det som en form av kapitulation: Det visar att vi idag inte är bättre än vad man var förr. Och det är en alltför bitter sanning. Det innebär ett ifrågasättande av modernitetstanken som sådan.

JL: Du återkommer ofta till idén att det är den liberala intelligentians idéer som liksom sipprat ner till underklassen. Det är en snygg metafor. Men vilka är de här idéerna som medfört att underklassen förblivit orörlig? Och vilken roll spelar modernismen i den här processen?

AD: Ja, medelklass-intelligentians attacker på till exempel familjen, har, menar jag, fått djupt destruktiva följder, till exempel att det i slummen idag nästan inte lever några barn med både mammor och pappor. Och detta beror inte på några idéer och värderingar som har fötts hos de fattiga själva. De har aldrig tagit initiativ till eller ens gått i några demonstrationståg mot äktenskapet eller mot familjen, utan idéer som dessa härrör uteslutande från de välutbildade – från liberala intellektuella och deras fascination för utopiska samhällsmodeller.  Ja, alla reformer med denna sorts syften och bevekelsegrunder, menar jag, har på det hela taget gjort världen sämre.
 Jag skulle vilja påstå att den traditionellt religiösa synen på livet var mycket mer realistisk än dagens sekulariserade. Inom ramen för våra traditionella religiösa föreställningar och värderingar accepterade man att jordelivet var imperfekt; man såg tillvaron här och nu som kantad av problem. Och det gällde även för familjen och äktenskapet. Att förstå och att acceptera att livet inte är perfekt är nödvändigt för att utveckla både lycka och dygder.
   Om vi ser till frågan om modernitetens roll i detta så: Ja, det handlade tveklöst om ett aktivt hat mot det förflutna. Mot hur livet generellt sett gestaltade sig förr i tiden. Vilket fick konsekvenser även rent arkitektoniskt. Birmingham har förvisso aldrig varit någon vacker stad, men där fanns tidigare ett visst mått av storslagenhet. Den chefsarkitekt som bar det största ansvaret för stadens förändringar under 1970-talet hade dock som ambition att förstöra varje byggnad före 1950.

JL: Och vilka har konsekvenserna blivit?

AD: Ja, naturligtvis först och främst att folk lever i en värld av fulhet. Jag är verkligen ingen beundrare av graffiti, men så mycket ser jag ju som att man genomgående väljer ut de allra fulaste byggnaderna att klottra på. Det handlar om reaktioner mot fulhet och mot en ogästvänlig miljö, vars tillskyndare inte sett någon principiell skillnad mellan mänsklig gemenskap och myror i en stack.
   Det första problemet var att man helt enkelt överbetonade idén om en ständig progression och utveckling inom arkitekturen, tanken på att det nya alltid överträffar det gamla och att det förflutna därför aldrig är värt att kopiera. Det andra problemet var att man hade en instrumentell uppfattning om boendet – man förstod inte att det faktiskt spelar roll hur saker ser ut. När man till exempel insåg att folk kanske behövde ett socialt liv också, så trodde man att det kunde lösas enkelt med att man bara byggde ett nytt köpcentrum.

JL: För att återvända till resonemanget om den intellektuella medelklassen: Något som slår mig när jag läser det du skriver, är det här med normalitet. Det finns inte minst bland intellektuella en aversion mot de värderingar som traditionellt brukar förknippas med borgerskap och medelklass. Det normala anses förtryckande och ses politiskt som någonting som bör bekämpas. På vilket sätt har en sådan attityd kommit att bli destruktiv?

AD: Den idé som har dominerat har varit att det faktum att någonting uppfattas som normalt innebär ett underförstått krav, vilket tvingar folk att leva på ett visst sätt. Om vi ser på tidigare generationer engelsmän så var de konventionella, men detta uteslöt inte att det fanns en hel del excentriker. Det paradoxala är att vi genom att göra oss av med idén om normalitet, också har gjort oss av med excentrikerna. Det räcker med att se vad som händer om man ger uttryck för en i dagsläget excentrisk åsikt som att ogilla popmusik och sport. Då uppfattas man och utmålas som i det närmaste en avfälling från människosläktet.
   Vad vi fått är individualism utan individualitet. Vilket är fullkomligt i överensstämmelse med de kommersiella aktörernas behov, nämligen att vi blir individer genom att konsumera.
   Det är som med tatueringar. Den som uppfattar det som ett tecken på individualism att tatuera en fjäril på baken, är ju i själva verket bara osäker i sin individualitet. Det man visar är framförallt att man lider brist på fantasi och kvickhet – på samma sätt som de konstnärer och konstkritiker som ser originaliteten som ett överordnat estetiskt värde.

JL: Det finns också en idé om underklassen som mer autentisk och ärlig än medelklassen. Man ser till exempel brottslingen som en existentiell hjälte. Mördare anses stå närmare vissa existentiella kärnfrågor än en yrkesarbetare. Och kärnfamiljen beskrivs genomgående som ett helvete – och man påpekar ideligen att den farligaste platsen att befinna sig för en kvinna är familjen.

AD: Ja, det är förvisso sant att de flesta mord begås i hemmet och av männen i familjen. Men därav följer ju inte att bara för att man gör sig av med äktenskapet som institution så försvinner våldet i relationer.

JL: Ja, kärleken är inte enkel att hantera. Så fort det handlar om starka känslor så riskerar vi att hamna i våldsamma situationer. Camille Paglia har ju tagit upp detta, att minst lika mycket våld finns i homosexuella relatoner som i heterosexuella. 

AD: Ja, man kan inte blunda för att till exempel olika former av svartsjuka är en extremt vanlig orsak till mäns våld mot kvinnor. Och att svartsjuka är vanligare i promiskuösa relationer än i icke-promiskuösa.
   I stället för att uppfatta äktenskapet och de värden som traditionellt sett förbundits med äktenskapet som ett värn mot promiskuitet och svartsjuka, har man i stället med en till besatthet gränsande intensitet fortsatt att kritisera äktenskapet därför att det bygger på hyckleri.
    Hyckleri har blivit vår tids värsta skällsord. Men strävan efter att eliminera hyckleri från våra liv är just ett exempel på dessa utopiska ideal som gör större skada än nytta. Hyckleri går inte att eliminera med mindre än att man avskaffar alla regler överhuvudtaget. Jag skulle vilja påstå att vi alla måste vara mer eller mindre hycklande för att överhuvudtaget klara av att leva.
Men att säga något sådant som att äktenskapet och de värderingar som traditionellt varit förknippade med äktenskapet har fungerat som ett skydd mot våld, det går emot vår tids idéer om att ingen hämsko bör finnas för individen att utvecklas på precis det sätt som hon eller han finner lämpligast.

JL: Du påpekar ofta att de personer som du mött i din praktik aldrig fått några råd om hur de bör leva.

AD: Det är riktigt. Det kan vara så absurda situationer som den jag beskriver i min senaste bok, Not With a Bang But a Whimper, att en mycket ung kvinnlig mördare, till vars rättegång jag var inkallad som expertvittne, välkomnade tiden i häkte och fängelse just för att det var första gången i hennes liv som hon levt i en värld av strukturer och tydliga gränser, av ordning och reda.
   Tyvärr har dock rädslan för att kränka utsatta människor tagit sig uttryck i att ingen vill ge unga kvinnliga mammor i slummen olika råd för att försöka ta sig bort från en i grunden destruktiv miljö, till exempel rådet inte gå ner på den lokala puben och träffa ytterligare en kille av exakt samma sort som dem som männen de tidigare hade träffat där och som gjort dem med barn och sedan övergivit dem.
   Jag har i stället försökt att få dem att inse att de själva bär ansvaret för sina liv, att de kan göra något åt sina situationer, genom att till exempel utbilda sig och i görligaste mån bryta sig loss ur de destruktiva miljöerna. Något som påfallande sällan har fallit dem in eftersom ingen i deras närhet någonsin yppat en sådan åsikt. Att hävda att det finns anledning att följa vissa gammaldags moraliska regler uppfattas nämligen som förtryckande. Men i själva verket är det precis tvärtom. Underklassens brist på regler innebär att människor där hålls kvar i förtryck. Deras positioner på samhällets botten cementeras.

JL: Jag gillade i synnerhet din analys i Not With a Bang But a Whimper av Ibsens Ett dockhem, där du lokaliserar någon sorts ursprung till de här idéerna.

AD: Ja, man förstår verkligen varför Ibsen har överlevt in i vår tid. Nu kan man förvisso inte blunda för att det fanns rent estetiska skäl till detta, att Ibsen var en verkligt stor dramatiker. På 1800-talet är det väl bara Strindberg och Tjechov som kunde mäta sig med Ibsen?

JL: Jag sätter nog Ibsen före Strindberg rent konstnärligt…

AD: Ja, men samtidigt kan man inte bortse från att hans popularitet beror på att han mer än någon annan samtidig dramatiker föregriper de idéer vi ser runt oss idag. Ibsen var ju inte alls lika besatt som Strindberg när det gäller kvinnofrågan som sådan. För Ibsen var ju den riktigt viktiga frågan huruvida man levde ett sanningsenligt liv, bortom hyckleriet och bortom konvenansen, eller inte. Det viktiga var inte så mycket att propagera för vissa specifika politiska idéer, såsom kvinnofrigörelsen.
   När Nora lämnar sin man Torvald och deras tre barn i Ett dockhem frågar Torvald om hon inte har några skyldigheter gentemot sin man och sina barn, varpå hon replikerar att hon har en minst lika stor skyldighet mot sig själv. Hon säger att hon inte längre är beredd att acceptera andras åsikter om hur hon bör leva, utan att hon själv måste tänka ut hur hon ska inrätta sitt liv och själv komma fram till sina egna svar – utan att konsultera diverse böcker.
   Har man kommit i kontakt med hundratals människor som övergivts i sin barndom av en eller två föräldrar av just de skäl som Nora anger, så är det svårt att se Ibsens drama utan att uppröras. Vad det handlar om är inte i grunden kvinnors frigörelse utan något mycket större och viktigare, det är ett partitagande för ett slags universell egoism som vi idag ser frodas runt oss.
   Och i Gengångare fortsätter Ibsen på samma linje. Att Oswald har blivit sjuk i den syfilis som slutligen dödar honom beror naturligtvis inte på att fadern eller han själv har levt ett promiskuöst liv. I Ibsens drama beror könssjukdomens spridande uteslutande på de gamla tidernas värderingar som ligger till grund för äktenskapet, alltmedan Oswalds icke-borgerliga livsföring i Paris, där man låter tillfälliga känslor och lustar styra, framställs som en väg till lycka och friskhet.

JL: Du påpekar i din förra bok, In Praise of Prejudice att vi idag ser alltför negativt på fördomar?  Är det inte exakt den sortens fördomsfrihet som Nora företräder – just detta att hon själv vill komma fram till det bästa sättet att leva, oberoende av de erfarenheter som tidigare generationer har gjort?

AD: Kritiken mot fördomar underförstår att det vore bättre att jag gick ut varje dag med ett fullkomligt tomt medvetande. Vilket naturligtvis skulle få katastrofala följder. Men jag såg det dagligen i min praktik som läkare. Kvinnor kom blåslagna, och jag ställde frågan om de inte hade kunnat ana att det skulle sluta på det sättet med en man som exempelvis har ordet HATE tatuerat på knogarna. Varpå de genomgående svarade att de inte velat döma någon på förhand.

JL: Men många fördomar är väl ändå destruktiva?

AD: Ja, självklart, men så är även förnekelsen av många fördomar. Himmler menade ju att det var bra att övervinna folks fördomar mot massmord, men en sådan fördom är naturligtvis ändå rätt bra om den upprätthålls.

JL: Och i tidigare generationer: Kan man säga att det var bättre innan det började ses som ett självändamål att vara fördomsfri? Jag tänker på till exempel din pappa: Han kom från väldigt enkla förhållanden. Hur skilde sig den situation som han befann sig i då, som ung  – i början av seklet – från den situation som dagens underklass befinner sig i?

AD: Det var mycket enklare att klättra upp ur fattigdom på den tiden, eftersom medelklassen och överklassen då hade utvecklat ett större mått av ledarskap. När han gick i skolan i Londons slum tvivlade inte lärarna på att förmedla traditionella kunskaper i matematik, historia, latin och så vidare till barnen. Och man tog egentligen ingen hänsyn till från vilken miljö barnen kom. Det viktiga var vad de uträttade. Lärarna trodde verkligen på vikten av undervisningen, på att det fanns ett inneboende värde i det som de lärde ut.
   Idag finns mycket mer av relativism. Det anses inte finnas något rätt och fel i språket. Att påstå att till exempel en invandrare uttrycker sig felaktigt anses kränkande, vilket gör att man inte lär ut språket korrekt, med följd att de som befinner sig på botten förblir på botten. Dessa människor vet att kulturen de lever i är destruktiv, men de presenteras aldrig för några egentliga alternativ. Det gör att de har svårt att utveckla några vettiga intressen för någonting överhuvudtaget.

JL: Som nyutexaminerad läkare jobbade du även utomlands, i utvecklingsländer som Tanzania och Nigeria. Hur skilde sig situationen där från situationen bland de utsatta i Storbritannien?

AD: Jag upplevde att det i till exempel Tanzania fanns en mycket större värdighet och självrespekt än hos folk i Europa. Man kan se på något så till synes simpelt som hur man klär sig. Afrikaner anstränger verkligen för att klä sig snyggt trots sina små resurser. Jag skulle vilja hävda att man under en timme i England ser mycket mer ohövligt uppträdande än vad man erfar under flera veckor i Tanzania. I England finns mycket mer av apati, mycket mer av håglöshet, andlig tomhet och kulturell misär.
   Fattigdom är inte den primära orsaken till folks misär. Själva idén om att de sociala problemen i dagens England härrör från ekonomisk fattigdom är ren nonsens. När jag var ung så lagade min mamma alltid våra strumpor. Det finns det ingen som gör längre i England. Det finns inget behov av det. Alla är betydligt rikare idag än vad vi var en generation tillbaka om vi ser till konsumtion. Men mentalt, andligt och psykologiskt är vi betydligt fattigare idag.
   Enligt nya undersökningar har 80 procent av alla engelska barn egen tv på rummet men bara knappt 40 procent har en pappa hemma och ungefär lika många barn äter aldrig mat tillsammans med någon annan person i hemmet. Frågan är vilka värden vi därmed förmedlar. Jag skulle vilja påstå att denna sorts statistik visar att vi inte alls lever så bra som vi borde ha förutsättningar att göra.

JL: Hur tror du att de den här situationen och de idéer som du kritiserar kommer att påverkas av den rådande lågkonjunkturen?

AD: Det är ju inte länge sedan man hade fått för sig att vi äntligen hade nått en period av evig ekonomisk tillväxt. Och regeringen har agerat därefter. Jag har alltid menat att ett samhälle med stora statliga sociala försäkringssystem är extremt sårbart vid lågkonjunkturer. Man har helt enkelt skapat en situation där alla form av social solidaritet har försvunnit. Det finns inga alternativa välgörenhetssystem och inget civilt samhälle som kan träda in när samhällets ekonomi dräneras. Bristen på alternativa skyddsnät innebär att de fattigaste blir de som kommer att drabbas hårdast.

Johan Lundberg