Jolo var inte motarbetad
minnesböcker om författare under titeln ”Vi kände XX” är en hel genre i Ryssland. Ibland blir det underbara krockar, som när bidragsgivare A skriver om hur lycklig XX var när det kom skolklasser och besökte honom, och hur han klädde upp sig i exotiska dräkter – och sedan läser man bidragsgivare B, som stod XX nära och mindes hur han varje gång efter ett sådant besök var ursinnig på läraren som släpat dit stökiga ungar och förstört en arbetsdag.
Riktigt så tvära krockar finner man inte i Så minns vi Jolo. 39 texter om Jan Olof Olsson (www.jolosallskapet.se), men en viktig åsiktsmotsättning är en röd tråd i många av bidragen. Jolo var en av de största svenska journalisterna under 1900-talet, och han var mycket stor som författare. Var han motarbetad på sin tidning Dagens Nyheter under sina sista år? Företrädarna för de två ståndpunkterna är lika tvärsäkra på var sitt håll.
inte var han motarbetad, vad jag kan förstå. Han var oerhört produktiv i DN och fyllde fortfarande tidningen med briljanta artiklar och kåserier, och reste runt i världen. Det pågick lobbying med Börje Dahlqvist som drivande kraft för att Jolo skulle bli hedersdoktor. Börje Dahlqvist (redaktionschef 1963–1974) saknas förresten i den här boken. Det hade varit intressant att höra hans beskrivning av Jolos situation.
Vad som verkligen förelåg mot Jolo var en hel del träaktig och enkelspårig kritik av det slag som inte var sällsynt bland ungdomen i den tidens vänstervåg. Och det låg i Jolos känsliga natur att ta illa vid sig.
Men Jolo (1920–1974) var ju hela tiden den stora stjärnan i Sveriges press, man läste alltid vad han skrev och blev aldrig besviken. Att skriva är en fråga om tonträffning, har det sagts, och Jolos tonträffning var personlig, omisskännlig och lagom varierad efter olika ämnen. Det fanns en formulering från beundrande kolleger i stil med ”melankolisk entusiasm”. Jolo dammsög verkligheten och presenterade sitt urval av pregnanta fakta med en tjechovsk elegans. Och tilltalet var alltid civiliserat, med all sin lärdom fick han oss läsare att känna oss på samma våglängd. Ja, en av hemligheterna bakom hans suveräna tonträffning lämnar dottern Vibeke: ”Han lyssnade hellre än han talade.”
Romanförfattaren Vibeke Olsson inleder boken med en text som visar att hon är sin faders dotter. Att skriva om en älskad fader är inte lätt, men en bättre introduktion kunde boken inte ha fått. Lämpligt nog avslutar hon boken med en artikel om tillvaron i det berömda radhuset i Lidingö.
Under sitt alltför korta liv var Jolo otroligt produktiv – kåserier på fasta dagar, artiklar och artikelserier plus tv och lite dramatik och de otaliga böckerna. Och det är lika otroligt hur hög kvaliteten alltid är. Om man slår upp Jan Olof Olsson på Libris register över böcker på svenska får man mer än 200 träffar. Det mesta är böcker och man ler när man tänker på Namn och Nytts chef Bo E Åkermarks kärleksfulla gliring om Jolo:
”En bok om dagen håller björnarna från dörren.”
Det är genomgående också hög nivå på bidragen i boken, många plockade från andra publikationer; en tredjedel av författarna har likt Jolo redan gått till de himmelska centralredaktionerna. Det mesta går inte att läsa annat än i denna bok. Vilket gör den dubbelt värdefull.
på pricken rakt igenom är fotografen Roland ”Klicken” Jansons (1928–1991) minnen, mästerligt nedtecknade av Bo E Åkermark. Enligt dateringen publicerades detta märkligt nog medan Jolo var i livet. Man hör den snälla Klickens lakoniska, stockholmska slagfärdighet och det känns som man på nytt var i bilen ut på jobb med honom.
Han följde Jolo runt i världen och förekommer porträtterad i de två skälmromanerna De tre från Haparanda och De tre mot Petrograd. Om detta säger Klicken: ”Ja, jag gillar att vara romanfigur. I sämre sällskap kan man komma än bland Jolos gubbar.”
En författare som bara lämnat sådana verk efter sig som dessa två skulle i alla fall ha gått till historien med dem. Men i Jolos ymnighetshorn försvinner de nästan.
Själv fick jag ibland hoppa in och redigera på avdelningen Namn och Nytt redan för fyrtio år sedan och bytte då några ord med Jolo. Han påmindes inne i vårt rum om hur uppskattad han i själva verket var. Jag reste mig alltid när någon av ”de stora” kom in i rummet. En gång sade han att vi två borde gå ut ”och svinga en bägare”. Det blev inte av – några månader senare var han död.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Att få redigera på Namn och Nytt på den här tiden var en nåd att stilla bedja om. En avundsjuk kollega i Göteborg sade till en kamrat som kommit till Dagens Nyheter: Jag skulle hugga av mig högra handen för att få redigera de skribenterna.
en trevlig detalj i samarbetet med Jolo var att han inte bara skickade in kåserimanus i kuvert från hotell ute i stora världen eller lika gärna svenska landsorten, han tog med sig kuvert hem och använde dem också när han var Stockholmsbaserad.
Jag tog genast efter och sedan länge checkar jag aldrig ut från ett hotell utan att ha stoppat på mig eventuella hotellkuvert för vidare användning.
Mer än så kan man inte framgångsrikt härma de stora föredömena.
Författare och journalist.