En procent. En röst av hundra. Det är det genomsnittliga stödet för kommunistiska partier i parlamentsvalen i Europa, 25 år efter murens fall. I stora delar av Europa är kommunismen helt utraderad från den politiska kartan, i många andra länder reducerad till promillepartier i marginalen. Endast i en handfull stater lyckas kommunistiska partier fortfarande vinna mandat i parlamenten.

Betyder detta att kommunismen slutligen kan dödförklaras? Har marxism-leninismen blivit en övergiven ideologi som inte längre förmår inspirera? Vad finns kvar av idégodset, bortom symbolerna, partierna och väljarna? Hur återspeglas dåtidens variation mellan den europeiska kommunismens alla inriktningar i dagens postkommunistiska partisystem?

Endast två gånger lyckades ett kommunistiskt parti bli störst i ett nationellt val i ett europeiskt land. Första gången var i Tjeckoslovakien 1946. Det blev slutet för den tjeckoslovakiska demokratin, två år senare genomförde kommunisterna med stöd av Moskva en statskupp.

Den andra, och möjligen också sista, gången var i Italien 1984. Den 11 juni avled Enrico Berlinguer, partiledare för Västeuropas mest framgångsrika kommunistparti. Sex dagar senare var det val till det ännu relativt betydelselösa Europaparlamentet. I en märkvärdig sympatiyttring röstade väljarna fram PCI till förstaplatsen, i ett val som inte spelade någon större roll.

Att beskriva kommunismens historia genom partier och väljare kan framstå som motsägelsefullt. Allmänna val var aldrig kommunismens styrka. Varken som idé eller praktik. Snarare har det handlat om ett nollsummespel: för att attrahera väljare behöver budskapet anpassas, helst så långt från kärnan att det inte längre är rimligt att kalla partiet kommunistiskt. Stridsvagnar, inte valurnor, har fört kommunister till makten. Från 1917 till 1989 var den europeiska kommunismen strängt beroende av Moskva, ekonomiskt och militärt.

Det var ett kostsamt beroende. Lika stark lockelse som Sovjetunionen utgjorde för skandinaviska och kontinentala kommunister, lika starkt sänke utgjorde det utländska beroendet på hemmaplan. Den europeiska demokratins första decennier gav kommunister utrymme, men föga inflytande. När den tredje internationalen upplöstes 1943 hade ännu inget kommunistiskt parti utanför Ryssland lyckats komma i närheten av reell politisk makt (förutom i Mongoliet, där det sovjetiska inflytandet var avgörande).

Andra världskriget innebar en öppning och gav kommunistiska partier den legitimitet och attraktionskraft som de tidigare saknat. Partisanernas framgångar i inbördeskrigen möjliggjorde för kommunistpartierna att utan yttre inblandning ta makten i Albanien (1944) och Jugoslavien (1945). Med Röda arméns stöd kom sedan kommunistpartierna till makten genom kupper i Bulgarien (1946), Rumänien och Polen (1947) och Tjeckoslovakien (1948). Efter att ha misslyckats både i val utan valfusk (1945) och i val med valfusk (1947) säkrade slutligen kommunisterna makten i Ungern helt utan demokratisk fernissa 1949, samma år som även den tyska folkrepubliken föddes.

Maktövertagandena var illegitima och såväl partierna som marxism-leninismen blev snabbt impopulära, men samtidigt vore det fel att underskatta kommunismens attraktionskraft för många europeiska medborgare efter kriget. I fria val i Västeuropa nådde kommunistpartier vid slutet av 1940-talet sina allra bästa resultat. I Finland röstade en fjärdedel av väljarna på kommunister efter kriget, i Norge och Belgien hälften så många. Även i länder som Grekland, Italien och Frankrike var stödet stort.

Men vad som såg ut att vara början på en gyllene röd framtid visade sig i efterhand ha utgjort kulmen. Den legitimitet som Sovjetunionens seger över Nazi-Tyskland medfört förvaltades inte. Tidigt blev banden till Moskva istället en belastning. De folkliga resningarna efter Stalins död i DDR, Polen och Ungern avslöjade inte bara systemens bräcklighet utan också med vilka svårigheter de allierade partierna i väst hanterade sina lojaliteter. Sveriges kommunistiska parti, under ledning av den, bokstavligen in i döden, Stalinlojale Hilding Hagberg försvarade som många andra invasionen i Ungern 1956. Långt in på 1960-talet hade SKP formuleringen ”i enlighet med Marx, Engels, Lenins och Stalins lära” i sitt partiprogram.

I takt med att Sovjetunionens inspirationsglöd svalnade tändes hoppet i öster. Eter splittringen med Sovjetunionen 1961 utgjorde Kina en alternativ väg. Men lika lockande som maoismen blev för de intellektuella, lika svår visade sig den kinesiska kulturrevolutionen vara som mobiliserande kraft för de europeiska massorna. Ingen av de många maoistiska utbrytarrörelserna förvandlades till parlamentariskt framgångsrika partier. Och inget av de etablerade socialistiska partierna slog in på en maoistisk linje. Bristande kapital från Peking som kunde matcha flödena från Moskva var naturligtvis en grundläggande material orsak, men sannolikt spelade även idéerna roll. Kina blev egentligen aldrig mer än en tom yta för västeuropeiska intellektuella att projicera sina fantasier på. Som Richard Wolin konstaterat, om inte maoismen funnits hade man tvingats uppfinna den, den blev en nödvändig ”generationsspecifik övergångsrit”.

I efterhand framstår de kommunistiska partiernas oförmåga att kapitalisera på vänstervågen vid 1960-talets slut som anmärkningsvärd. Trots enorm uppbackning från de intellektuella och studentrörelserna, trots tilliten till Kina och misstron mot USA, trots attraktionskraften i det kubanska skyltfönstret och trots legitimiteten från avkoloniseringen var det socialdemokratin, den så ofta bespottade och förstelnade, som gick segrande i den demokratiska kampen.

I Östeuropa följdes Pragvårens och den efterföljande kroatiska vårens misslyckanden av stagnation. Diktaturens brutalitet satte stopp för all dynamisk utveckling inom partierna de följande 15, ja i vissa fall 20 åren. Vad som fanns kvar av ideologi transformerades till system, partierna blev inget mer än verktyg för den statsapparat som mer än allt annat eftersträvade status quo. Allt av intresse som skedde i öst, skedde utanför partierna.

Den som önskar sätta ett slutdatum för ”kommunismen i Europa” måste emellertid inse att någon sådan inte existerade 1989. Den stagnerade realsocialismen i öst, den fladdriga eurokommunismen i Italien, den reaktionära stalinismen i Frankrike och Portugal, den ambivalenta demokratiska socialismen i Skandinavien: den europeiska vänstern präglades sedan länge av omfattande splittring på såväl ideologisk som nationell grund.

Detta bör också påverka förståelsen av 1989. När regimerna började falla befann sig flera västerländska kommunistpartier redan bortom enpartistat och planekonomi. I Italien hade kommunistpartiet redan på 1970-talet öppnat upp för demokrati och ingått i regeringssamarbete med kristdemokraterna. 1989 blev en chans för dem att totalt bryta samarbetet – exempelvis i Europaparlamentet – med Stalinkramande franska och portugisiska kommunister. I Sverige kvarstod lojaliteten till öst genom hyllningstelegram och högtider, men i praktisk inrikespolitik var VPK under 1980-talet ett integrerat demokratiskt parti.

1989 utgjorde naturligtvis den allvarligaste legitimitetskrisen i kommunismens historia. Partier upphörde, bytte namn eller bytte politik. Politisk överlevnad tycktes vara avhängig förmågan att ta avstånd från allt som kunde förknippas med den reellt existerande socialismen i öst. Men det är ett misstag att alltför ensidigt se 1989 som den självklara slutpunkten.

Fem år senare var ju kommunisterna tillbaka vid makten. I Polen. I Ungern. I Litauen. I Bulgarien. Inte som ”kommunister” men som hastigt reformerade socialister eller socialdemokrater. Och den här gången med riktiga väljare i ryggen, väljare som prövat liberala politiker i en mandatperiod och inte gillade vad de såg. Och i flera länder i väst gjorde samtidigt icke-reformerade kommunister anständiga val: I Italien samlade Rifondaziona Comunista 6 procent 1994. I Sverige rehabiliterades Lenin inom Vänsterpartiets ungdomsförbund under andra halvan av 1990-talet, med stöd från dåvarande partisekreteraren Lars Ohly som trots, eller möjligen tack vare, att han aldrig slutat kalla sig kommunist kunde bli vald till partiledare 2003. Vid millennieskiftet ackompanjerade röda fanor de världsomfattande antiglobaliseringsprotesterna under ledning av franska Attac som bland annat inledde organiserat samarbete med det stalinistiska ryska kommunistpartiet. Samtidigt gav Venezuela och Bolivia nytt hopp för den Latinamerikalutande vänster som börjat misströsta över Kuba.

Men av återkomsten blev inte mycket. I Östeuropa visade sig förvandlingen vara på riktigt. Det finns mycket ont som kan sägas om socialistpartierna i Polen och Ungern men endast de allra mest rabiata ungerska eller polska antikommunister spelar ännu det röda kortet mot vänstern. Den globaliseringsfientliga rörelsen förlorade momentum inte minst på grund av sammanblandningen med den radikala, och våldsamma, vänstern. Kommunistetiketten blev en belastning för Ohly och i Vänsterpartiets aktuella partiprogram har nu även marxismen förlorat sin särställning. Det som återstår är en formulering där de marxistiska teorierna likställs med feministiska och beskrivs som ”viktiga politiska verktyg som skall användas kritiskt och prövande”. Den ideologiska överbyggnaden är inte längre vad den en gång var.

Den som gör ett svep över Europas politiska karta 2014 tvingas leta i periferin för att ens finna spår av kommunism. Väljarna har lämnat. Också partierna har i många fall lämnat. Det är talande att de två kommunistiska partier som under 2000-talet innehaft regeringsmakten, i Moldavien och i Cypern, bara har skalet kvar. Under en yta av hammaren och skäran döljer sig pragmatisk mittenpolitik.

Inte ens i de enstaka hyfsat framgångsrika fall där både partier och väljare står fast vid den revolutionära kommunismen väcker det egentligen något intresse. Konkurrensen från den framväxande fascismen – eller de högerpopulistiska rörelser som ibland beskrivs som fascistiska – är alldeles för stort för att den kvarvarande europeiska kommunismen ska väcka någon uppmärksamhet. Vem noterar ens att 8 procent i Grekland röstar på ett stalinistiskt parti när 7 procent röstar på ett nazistiskt?

Grekland, det enda Balkanland som aldrig prövade kommunismen på riktigt, har på 2010-talet förvandlats till extremismens parlamentariska julbord. I inget annat land röstar så många väljare på så extrema partier. Gyllene gryning, det nynazistiska parti som etablerat sig på en nivå strax under 10 procent, motsvaras på vänsterkanten av Greklands kommunistiska parti (KKE). Ett parti vars traditionalism elegant illustrerades av Centralkommitténs beslut i somras att lämna Europaparlamentets vänstergrupp, med hänvisning till den dominerande europeiska vänsterns ”ideologisk avvikelse”.

I Grekland ryms både den gamla och den nya vänstern. Betydligt mer framgångsrika än KKE är vänsterkoalitionen Syriza som vann det senaste parlamentsvalet. Här ingår en stor mängd vänstergrupper, de flesta av demokratisk art men här ingår även ett maoistiskt parti och det revolutionära KOE som 1956 bröt sig ur KKE som protest mot avstaliniseringen.

Kampen mellan traditionalister och förnyare har funnits med hela tiden, liksom den ständiga risken för partisprängningar. Ett intressant mönster som kan urskiljas med 1989 på avstånd är att de partier i vilka traditionalisterna var starkast också har överlevt bäst. I Portugal hade traditionalisterna ett stadigt grepp om sitt parti och valde på kongressen 1990 att behålla leninismen som vägledare. 25 år senare är de flesta väljare kvar, och pragmatismen tar sig främst uttryck i en förmåga att ingå civiliserade samarbeten med framförallt det gröna partiet. Inte heller i Frankrike, där kommunistpartiet hyllade Stalin långt in på 1980-talet, har väljarna vänt ryggen.

Sämre har det gått i de länder där partierna tidigt reformerades. Västeuropas allra mest framgångsrika kommunistparti fanns som sagt i Italien. I genomsnitt var fjärde och ibland var tredje väljare röstade på kommunisterna som under stora delar av efterkrigstiden var Italiens ledande oppositionsparti, mer framgångsrikt än socialistpartiet i att vinna inflytande i fackföreningsrörelsen. Tidigt markerade man självständighet gentemot Moskva och redan på 1970-talet togs konkreta steg för att förena kommunistiska visioner med parlamentarisk demokrati. Med löfte till väljarna om bevarat flerpartisystem, med hård kritik mot vänsterterrorism och med parlamentariskt stöd för ekonomiska nedskärningar var man 1976 tillräckligt rumsrena för att ingå med kristdemokraterna i en ”nationell solidaritetsregering”. På detta följde förvisso en motreaktion, och partiet rymde vid 1980-talets slut vitt skilda falanger, men traditionalisterna förblev i minoritet. När partiet bytte namn och ideologi och förvandlades till vad som idag är Italiens ledande socialdemokratiska parti bröt sig den hårda falangen ur. Idag, efter decennier av splittringar, utbrytningar och sammanslagningar, återstår någon procent som är redo att rösta på en radikal vänster; detta i det land där väljarna under så lång tid hade så stor tilltro till de kommunistiska idealen.

Från Östeuropa publiceras återkommande mätningar som visar på en svag förankring för demokratiska principer. Många uttrycker sympati för ett auktoritärt styre och i länder som Rumänien sägs en stor del av väljarna anse att det var bättre under kommunismen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men på valdagen uteblir stödet för de auktoritära partierna. Trots svarta rubriker är stödet för fascism relativt litet i regionen. Och vänsterauktoritära partier är ännu svagare. I länder som Polen, Ungern, Estland, Litauen och Slovakien är det öde mark, vänster om socialdemokratin.

Det märkliga undantaget är Tjeckien. Här finns det gamla kommunistpartiet kvar. En förklaring är närvaron 1989 av ett historiskt socialdemokratiskt parti som kunde fylla efterfrågan på ett demokratiskt vänsterparti. Därför förblev kommunistpartiet troget inte bara sitt namn utan även sin ideologi, och kunde behålla en anmärkningsvärt stor väljarskara. Långsamt har emellertid även detta parti förändrats och föryngrats i syfte att möjliggöra framtida samarbeta med socialdemokratin.

Den nationalistiska Balkankommunismen var alltid annorlunda. Slobodan Milosevic, som 1986 kom att bli ledare för det serbiska socialistpartiet, symboliserar naturligtvis bättre än någon annan cynismen genom vilken socialism och nationalism blev utbytbara ideologiska redskap. Men likheterna är mycket stora med den logik som dagligen vägledde kommunistledarna i Bulgarien och Rumänien, alltid redo att utnyttja och kanalisera antiromska och turkfientliga strömningar.

Idag är kommunismen bokstavligen utraderad från Balkan. Ingen annan del av Europa har så totalt tömts på kommunister. Till vänster om de ledande socialdemokratiska/socialistiska partierna, som i många av länderna dessutom är ganska beskedliga i storlek, finns ingenting. Inte i de gamla staterna och inte i nya stater som Kosovo, Montenegro eller Makedonien.

Det är en historisk ironi att de tidigast industrialiserade delarna av Europa aldrig blev fertil mark för kommunistiska idéer. I Storbritannien förblev, som Tony Judt påpekat, kommunismen en abstraktion. Det fanns starkt stöd för marxismen bland intellektuella, men den kunde inte användas för att mobilisera massorna. Det brittiska kommunistpartiet nådde aldrig utanför varven i Skottland och gruvstäderna i norr och förblev ett promilleparti. I Nederländerna stannade väljarstödet kring 1–2 procent och först när marxism-leninismen kastades överbord och man gick samman med freds- och miljöaktivister och bildade Groen Links kom mandaten i parlamentet.

I Skandinavien är det främst på grund av en historiskt stark socialdemokrati som det politiska livet försvårats för radikala vänsterpartier. I Norge, där Arbeiderpartiet faktiskt under några år efter första världskriget var anslutet till Komintern sedan vänsteroppositionen vunnit majoritet, kom det Moskvatrogna kommunistpartiet att bli en marginell företeelse. I Danmark bildades Socialistisk folkeparti 1959 som redan från början var mer framgångsrikt än de Moskvatrogna kommunisterna. De sistnämnda gick 1989 tillsammans med trotskister och vänstersocialister och bildade Enhedslistan, som i sitt nuvarande program beskriver sig både som demokratiskt och revolutionärt. I Sverige var VPK:s ständiga närvaro i parlamentet under decennier ett lika naturligt som irrelevant inslag i det politiska livet. Idag är väljarstödet för den radikala vänstern i Norden betydligt mer rörligt än tidigare.

Ska någon slutsats av detta dras är det nog att vänsterpopulism ibland lönar sig, men att dogmatisk socialism sällan går hem. Det har funnits, och finns fortfarande, kommunistiska element inom den radikala vänstern, men väljarnas efterfrågan är konstant låg.

Andreas Johansson Heinö är fil dr i statsvetenskap och senior fellow vid Timbro.