Du har säkert sett WVS:s fyrfältsdiagram med Sverige uppe i det övre högra hörnet, men det viktiga är inte var länderna ligger just nu, utan hur de har rört sig. Diagrammet är inte statiskt: ländernas utveckling längs axlarna traditionellt–sekulärt och kollektivism–individualism avslöjar vart mänskligheten är på väg härnäst. Det har hänt en hel del på 40 år, skriver Inglehart, som är professor i statsvetenskap vid University of Michigan och en av WVS:s grundare. Det har till och med hänt så mycket att Sacred and Secular, den bok om religiösa attityder som han skrev tillsammans med Pippa Norris 2004, inte längre är giltig.

1981–2007 blev 69 procent av de undersökta länderna mer religiösa. Sedan dess har utvecklingen vänt och sekulariseringen har accelererat. 2007–2020 blev 87 procent av länderna mindre religiösa. WVS:s data visar ”en överväldigande trend mot mindre religiositet”, skriver Inglehart. Religionens betydelse minskar på många håll – i Turkiet, Mexiko och Polen såväl som i Norge. I de rikaste länderna har andelen icke-troende fördubblats under perioden 2000–2019.

Föreställningen att fundamentalistisk religiositet lockar alltfler människor är falsk, skriver Inglehart. I Indonesien, världens folkrikaste muslimska stat, svarar 92 procent att självmordsbomber för att försvara islam ”sällan eller aldrig kan accepteras”

När människor inser att deras överlevnad är tryggad ersätts överlevnadsvärderingarna av värderingar som är kopplade till individuellt självförverkligande.

Förändringarna beror inte på upplysning eller utbildning, utan på en globalt förbättrad levnadsstandard. Medellivslängden har ökat; spädbarnsdödlighet, fattigdom och våld minskar. Människor behöver inte längre frukta för sin omedelbara överlevnad, och det har en radikal effekt på deras värderingar. Det mest förvånande med Religion’s Sudden Decline är att värderingar som jag trodde var uråldriga kan försvinna så snabbt. 2 000 års religion väger lätt mot ett par generationers välfärdssamhälle.

Inget är lika förutsägbart som kopplingen mellan religion och ekonomisk ojämlikhet, enligt Inglehart. Ju längre bort på Gini-skalan ett land befinner sig, desto större sannolikhet för att befolkningen deltar i gudstjänst varje vecka (Gini-skalan är ett mått på skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste inom ett samhälle). Länder med utbyggt välfärdssystem har den lägsta religiösa nivån av alla.

Antalet mord per 100 000 invånare är tio gånger högre i de mest religiösa länderna jämfört med de minst religiösa. Det beror inte på att troende skulle vara mer våldsamma, utan på att både religion och våld är vanligare i otrygga samhällen. I Uzbekistan är mordfrekvensen för övrigt lika låg som i Skandinavien: WVS:s statistik är en lins som gör att man ibland upptäcker oväntade egenskaper hos länderna.

Traditionella religioner, menar Inglehart, bygger på överlevnadsvärderingar. Män ska bestämma, kvinnor föda barn. Allt som hotar gruppens reproduktion är en synd: skilsmässor, aborter, onani, preventivmedel, homosexualitet, självmord. Till överlevnadsvärderingarna hör också stränga hierarkier, fientlighet mot avvikare och främlingar, samt inställningen att det är förräderi att ifrågasätta gruppens traditioner. Intolerant ledarskap är inte nödvändigtvis till hjälp för
en grupp som vill överleva en kris – jag misstänker att det snarare är ett hinder – men om människor känner sig pressade reagerar de närmast instinktivt med att återvända till överlevnadsvärderingarna.

När människor inser att deras överlevnad är tryggad ersätts överlevnadsvärderingarna av värderingar som är kopplade till individuellt självförverkligande. Det kan låta egoistiskt, men individualistiska samhällen är mer toleranta: det är först när människor känner sig trygga som de får råd med tolerans, menar Inglehart. I det läget sker en övergång till en annan uppsättning grundvärderingar: jämlikhet mellan könen, acceptans för avvikande livsstilar, miljömedvetenhet.

Båda värdesystemen är självförstärkande. Människor mår generellt bättre i samhällen som tillåter större individuell frihet, och när de väl har fått smak för det vill de ha ännu mer av den varan. Och omvänt: de hårda överlevnadsvärderingar som du utvecklar i ett tillstånd av konstant hot och brist tjänar i praktiken till att hålla dig kvar i fattigdom. Alla konstruktiva förändringar blir ett svek mot traditioner och auktoriteter.

Det som verkligen håller på att hända i världen, enligt WVS:s siffror, är att individualistiska och sekulära värderingar växer. Allt färre föräldrar anser att lydnad är den viktigaste egenskapen hos barn, och acceptansen för homosexuella har tagit ett dramatiskt steg framåt, från Tyskland till Sydafrika. De senaste årtiondena har normerna kring sex förändrats så mycket att Inglehart talar om ”ett evolutionärt genombrott i moralsystemens historia”.

Det betyder inte att världen blir mer västerländsk. Ur WVS:s synvinkel är väst bara en del av en samlad, global omflyttning på värderingskartan. Vid den första opinionsundersökningen, 1981, dominerade överlevnadsvärderingar även i väst. Det första land vars majoritet tippade över till andra sidan var – gissa en gång! – Sverige.

USA brukar vara favoritexemplet om man vill hävda att modernitet och välstånd inte måste leda till sekularisering, skriver Inglehart, men ingen annanstans har religionens betydelse fallit lika mycket. När såg du något om det i nyheterna? Statistik av WVS:s slag kan ge en djupare bild av vad som pågår, medan ännu en kultursidesartikel om högerkristna vapenägare i MAGA-kepsar inte lär dig någonting alls om världen.

1982 ansåg 52 procent av amerikanerna att ”gud är mycket viktig i mitt liv”; 2017 är siffran nere i 23 procent. Abort är ”aldrig försvarligt” ansåg 41 procent av amerikanerna 1981 mot 22 procent 2018.

Sedan 1990-talet, skriver Inglehart, har republikanerna försökt locka väljare genom att prata om kristet konservativa hjärtefrågor. Det verkade vara en vinnande strategi, men den var mer kortsiktig än den såg ut – och nu kommer bakslaget. Strategin har för övrigt alltid förvånat mig: borde inte de troende känna igen en hycklare?

Muslimska länder fortsätter att vara strängt religiösa, men det försvagar inte Ingleharts tes om sambandet mellan tro och social trygghet. Enligt Thomas Piketty är Mellanöstern den region där den ekonomiska ojämlikheten är störst i världen (Kapitalet och ideologin, 2020). En tredjedel av de samlade nationalinkomsterna går till den rikaste procenten, vilket är jämförbart med den franska kolonin Indokina på 1930-talet. Mellanösternländerna kan, om man så vill, betraktas som koloniserade av sin egen ekonomiska elit.

Växer religionen någonstans? Ja, i Indien, samt i Östeuropa efter kommunismens fall. I Ryssland föll BNP per capita med 40 procent efter Sovjetunionens upplösning, och männens medellivslängd sjönk med 18 år; i det läget är överlevnadsvärderingar inte förvånande. Idag finns det för övrigt fler utövande kristna i Kina än i Västeuropa.

Efter att en befolkning har fått det materiellt bättre dröjer det årtionden innan det avspeglas i förändrade värderingar. Förändringen beror inte på att personer byter åsikt under livet, utan på att en äldre generation dör, och ersätts av en generation som har vuxit upp i välstånd och tar tryggheten för given.

Inglehart frågar sig inte vad detta betyder för vår närmaste framtid. I väst får den unga generationen räkna med sämre levnadsstandard än sina föräldrar, och deras arbetsmarknad är betydligt mer otrygg än 68-generationens. Den växande ekonomiska ojämlikheten – i USA äger den rikaste tiondelen nu 90 procent av landets samlade tillgångar – innebär att många tidigare välmående och toleranta samhällen blir mer otrygga. Vilka åsiktsförändringar kommer det att leda till om 20–30 år?

Överlevnadsvärderingarna är så starkt kopplade till religiös tro att själva fundamentet för religionerna upplöses när överlevnadsnormerna överges, skriver Inglehart. Vad som händer är alltså inte att religionerna moderniseras eller liberaliseras när samhället som helhet blir mer tolerant. WVS:s data visar att organiserad religion inte ersätts av individuella, friare former av tro – istället vänder folk ryggen till all religion. Det är en märklig utveckling, vars existentiella konsekvenser Inglehart inte går närmare in på.

Det går att förena gudstro med moderna, toleranta värderingar, men det är inte vad som sker – som om religionen inte var något mer än en tradition bland andra, och traditioner kastar man snart åt sidan, efter en viss inledande motvilja, när det moderna storstadslivet lockar med sitt utbud. Var religionernas andliga innehåll aldrig värt mer än så för en majoritet av de troende? De flesta människor tappar tydligen sina religiösa känslor om inte nöden håller en pistol mot deras nacke.

Vad innebär det här för personer som samtidigt vill ha ett generöst välfärdssamhälle och ett samhälle präglat av religiösa värderingar? Ska de ge upp, som om Inglehart, likt en opinionsundersökningarnas Karl Marx, hade upptäckt en historisk lag?

Ska man tro Inglehart betyder idéer och ideologier ingenting, vare sig religiösa eller demokratiska. Istället är det Brecht som får sista skrattet: först kommer käket, och sedan moralen. Människor är inte toleranta för att det är rätt, utan för att de känner sig trygga. Modiga och avvikande individer kommer alltid att finnas, men en tolerant majoritet uppstår bara om tryggheten är utbredd. För svensk del innebär det att de som verkligen borde läsa Inglehart inte är personer som gillar att bråka om religion, utan personer som diskuterar invandringspolitik. Enligt SCB utgör andelen utlandsfödda nu 19,6 procent av befolkningen. Den högsta siffran för USA är 14,8 procent, uppmätt 1890, under förra sekelskiftets invandringsvåg.

Undertiteln utlovar att vi ska få veta vad som kommer efter religionerna. Det har Inglehart inte mycket att säga om, men han vill ge sina läsare ett lugnande besked: samhället rasar inte ner i anarki bara för att de religiösa föreställningarna förlorar sin makt. Den som tror att religion är det enda som upprätthåller moral och människovärde borde titta på de nordiska länderna, skriver han – och jag kan nästan höra hur han ropar ut det med förtjusning. Skandinavien placerar sig bäst oavsett vilka kriterier för livskvalitet eller välfungerande samhällen man väljer att mäta – hälsa, jämlikhet, tillit, kriminalitet, utbildning eller korruption. När WVS frågar om man vill slippa invandrare som grannar svarar nio procent ja i Norden mot 34 procent i muslimska länder.

Skandinavien och Nederländerna ”har konsekvent legat i täten när det gäller kulturella förändringar och kan ge en föreställning om vad som väntar härnäst”, skriver Inglehart. Dessa länder har utvecklats så långt i sekulär och individualistisk riktning att WVS har behövt förlänga diagrammets x-axel, så att Sverige inte ska hamna utanför.

Men om Sverige ger en bild av framtiden måste man fråga sig om ett samhälle som, med Ingleharts ord, är inriktat på att maximera individuell livstillfredsställelse riskerar att underminera sig själv. Sverige har på kort tid gått från ett närmast överdrivet välorganiserat samhälle till ett samhälle där inkompetensen växer på oroande många områden. De senaste decenniernas utveckling med sjunkande läsförståelse i skolorna och varningar för otillräcklig elförsörjning ser ut att leda rakt mot en rejält otrygg framtid. Den protestantiska arbetsmoralen, skriver Inglehart, hittar man idag främst i konfucianskt präglade länder.

Om människors idéer är så enkelt determinerade av materiell trygghet som Inglehart påstår borde vi se till att göra något åt klimatförändringarna i tid. I annat fall är vi på väg mot en intolerans som kommer att få politiker av Trumps sort att förvandlas till ”den gamla goda tiden”. Och om religiositeten kan försvinna så snabbt lär den också återvända lika snabbt om det blir kris. Kommer en klimatkatastrof att ge oss nya profeter och nya religioner? Jämför med den stora klimatkatastrofen år 536: askmolnet från ett vulkanutbrott i Latinamerika orsakade ett temperaturfall som fick skörden i Nordeuropa att utebli flera år i rad. Så mycket som hälften av Sveriges befolkning kan ha svultit ihjäl. Arkeologerna kan se att en mängd traditioner bryts och att gravskicket förändras; när livet återhämtar sig verkar människorna ha övergivit de gamla gudarna som inte kunde skydda dem.

Och var på jorden är man lyckligast? Mår människor dåligt i det som Weber kallade en avförtrollad värld? Frågar WVS folk om hur lyckliga de är, ligger Colombia plötsligt granne med Danmark. Rättare sagt är det två kluster av länder som ligger högst – Latinamerika och Skandinavien. Dessa båda områden kunde inte vara mer olika när det gäller inkomst­nivå eller religiositet, men deras invånare är lika tillfredsställda. Ingleharts förklaring är att Latinamerika för närvarande får det bästa av båda systemen: modernitetens individuella friheter plus den identitet som religionen skänker. Då spelar det mindre roll att Colombias BNP per capita är en tredjedel av Danmarks.

Är det säkert att avskaffande av otrygghet är det högsta mål ett samhälle kan ha? Den som vill konstruera en utopi åt människan, detta komplicerade och svårtillfredsställda djur, borde nog fundera över om vi kanske rent av behöver en viss procent risk för att må bra – och hur detta i så fall ska förenas med rätten till trygghet.