Medan litterära storheter som William S Burroughs, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir syntes i myllret kring Café de Flore och Brasserie Lipp, rörde sig en annan författare på mindre prominenta Parisgator. Kring de nedgångna kvarteren runt Sébastopolboulevarden skymtade hon förbi: 150 centimeter lång, tunn och mörklockig med tjock svart kajal kring de uttrycksfulla ögonen och i ständig flykt från polisen. Kanske satte hon sig i en bil med någon man, för att försvinna in på ett hotell.

Ja, fransk-algeriska författaren Albertine Sarrazin levde i en värld långt bort från Paris litterära elitkretsar. Kanske var hon också på väg att glömmas bort, om det inte varit för den amerikanska nyutgivningen av hennes kultroman Astragal, med förord av Patti Smith. Nu har boken också kommit i ny svensk översättning av Maria Björkman (Natur & Kultur).

Boken handlar om den 19-åriga kriminellt belastade Anne som i inledningen flyr från fängelset genom att hoppa från en nio meter hög mur. Hon bryter foten (språngbenet, på franska l’astragale) och kravlar sig mödosamt bort längs vägen för att undkomma upptäckt. Blödande och hjälplös blir hon upplockad av kåkfararen Julien Sarrazin. Med sin motorcykel blir han hennes räddning, en något solkig riddare på vit häst. Han tar henne till Paris och ett liv kantat av flykt, kriminalitet och prostitution, men också kärlek. Handlingen överensstämmer med Albertine Sarrazins eget liv, förutom att hon utelämnat många av de brott som hon begick tillsammans med Julien (som hade samma namn i verkligheten).

Att hon dog endast 29 år gammal, precis efter sitt genombrott som författare, har gjort att bilden av henne blivit tätt sammanflätad med den litterära personan. Verklighetens Albertine Sarrazin föddes 1937 och lämnades till ett barnhem i Alger, där hon vid två års ålder adopterades av ett äldre par, en alkoholiserad officer och hans fru. Senare lämnade familjen Algeriet för franska Aix-en-Provence. Tio år gammal blev hon våldtagen av en äldre släkting till sin adoptivfar.

Albertine var mycket duktig i skolan: intelligent, kvick och med stort litteraturintresse. Redan som tolvåring började hon skriva små historier och uppvisade också musikbegåvning. Samtidigt uppfattades hon också som stökig och odisciplinerad, och föräldrarna tröttnade till slut och satte henne på ungdomsvårdsanstalt. Här kom hon i kontakt med den kriminella värld som skulle bli hennes för resten av livet.

16 år gammal flydde hon från sitt fängelse och liftade till Paris, där hon mötte vännen och älskarinnan Emilienne. De levde som prostituerade och småtjuvar. Efter att ha försökt sig på ett väpnat rån mot en butik, där butiksinnehavaren skadades, arresterades de av polisen. Föräldrarna fick nog och annullerade adoptionen. För andra gången blev Albertine föräldralös och ett liv bakom galler och på ständig flykt från rättvisan tog sin början. Trots detta fortsatte den kulturhungrande flickan sina studier i litteratur och språk. År 1957 flydde hon från Doullens genom att hoppa från fängelsemuren och det är med denna scen hon inleder berättelsen om sitt alter ego Anne i genombrottsromanen Astragal.

Livet mellan fångenskap och frihet är ett genomgående tema i såväl Sarrazines författarskap som i hennes eget liv. La Cavale, romanen som hon skrev före Astragal men som kronologiskt utspelar sig efteråt, äger rum i fängelset. I Astragal är hon på flykt men med fångenskapens skugga ständigt hotande bakom nästa gatuhörn, nästa tillfälliga hem. Fängelset är hennes normaltillstånd, och det är utifrån dess ramar hon bedömer världen: ”det finns stigma som är omärkliga för den som inte suttit på kåken: ett sätt att tala utan att låta läpparna vara med, medan ögonen, för att förvilla, uttryckte likgiltighet eller raka motsatsen”.

Hennes författarskap utmärks också av ett språk som vittnar om hennes splittrade liv. Hon har haft en borgerlig uppväxt och är starkt influerad av poeter som Arthur Rimbaud, men har sedan tonåren rört sig i helt andra kretsar. I sitt skrivande pendlar hon mellan fängelsets nonchalanta råhet och den romantiska poesin. ”Slang, kryddat med latin”, som Patti Smith skriver i förordet.

Bortom bohemromantiken kan man dock ana en mörkare tillvaro. Den av smärta ständigt pulserande foten blir ett ok som hon tvingas dras med, men är kanske också en symbol för det kriminella liv som ständigt hotar att komma ikapp henne och beröva henne friheten. Hon skriver med samma världsvana nonchalans som hon håller i cigarretten på omslaget till Astragal, men ibland skiner allvaret igenom: ”Givetvis måste jag betala, vara kärvänlig med både ord och kropp… Äh, jag får dricka lite mer…”

Om sin samtid säger Sarrazin knappt någonting. Hon skriver utifrån en begränsad världsbild, där hon själv står i centrum. Vad som händer i Frankrike och resten av världen under denna tid får läsaren aldrig någon uppfattning om. Kvar blir kåkfararens och gaturomantikerns Paris, där varje kvarter bjuder på såväl möjligheter som faror. Litteraturkritikern och professorn Ann Cothran skrev i en essä att Astragal snarare än att ses som en äventyrsroman borde läsas som en kamp för att återfå kontrollen över det egna livet. Hon menar också att passagerna om den brutna foten ska ses som en symbol för författarens självbild – trasig men på långsam väg att helas.

Närheten till hennes eget liv har gjort Sarrazins författarskap svårt att artbestämma. Warren F Motte jr, professor i fransk litteratur, frågar i antologin On the margins (1993) om huruvida Sarrazin skriver romaner, självbiografier eller autofiktion. Om hon är avantgarde eller traditionalist, om hon är feminist eller antifeminist. Hon var den första franska kvinna att skriva om livet i fängelse, vilket har föranlett jämförelser med Jean Genet. Andra har dragit paralleller till franska nya vågen-filmer av Godard och Truffaut. Det går också att se beröringspunkter med Patti Smiths bok Just Kids, som liksom Astragal fångar ungdomens känsla av odödlighet och orädda blick på omvärlden. Själv ifrågasätter Patti Smith dessa jämförelser: ”En kvinnlig Genet? Hon är sig själv. Hon har en alldeles egen intellektuell gravallvarlig poetiskt hårdkokt stil.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Albertine Sarrazin råkade så småningom på förläggaren Jean-Jaques Pauvert, som 1965 publicerade Astragal och La Cavale. Hennes böcker gick hem hos såväl kritiker som läsare, och paret Sarrazin slog sig ner på en gård i Montpellier för att börja leva på rätt sida av lagen. När Albertine dog 1967 var det inte av sviterna av sitt farliga leverne, utan på grund av slarv under en njuroperation. Narkosläkaren hade missbedömt hennes vikt och satt in en alltför stor dos narkos, med följden att hjärtat stannade.

Det tragiska slutet spär på den mytiska auran kring ett författarliv som tycks mer spännande och obarmhärtigt än dikten. Under sitt korta liv skrev hon ett eget kapitel i litteraturhistorien och med nyutgivningen av Astragal har hon nu återvänt – precis som hon en gång lovade:

”Besegrad, sönderslagen, jag är där trots allt; förresten, som vi ofta brukade säga på kåken, så är segraren den som går sönder och sticker. Jag kommer tillbaka, Paris, med spillrorna av mig själv, för att börja leva och slåss igen.”