Han önskar sig inledningsvis ”ett autonomt Europa” eller ett ”Europa som garanterar säkerhet i alla dimensioner”. Där vill han se ”en gemensam insatsstyrka, en gemensam försvarsbudget och en gemensam doktrin för hur man ska agera”. Han listar förstås sen ytterligare idéer för kontinenten, men säkerheten är överordnad allt annat. Bakgrunden är migrationskris och många stora islamistiska terrorattentat på europeisk mark.

Den här politiken är förstås ingenting som Macron har hittat på själv. Det är ett arv från de Gaulle som på många områden stakade ut en politik där Frankrike körde sitt eget race och följaktligen ofta blev ganska ensamt inom institutioner som EU och Nato. Den försvarspolitik som Macron skissar på för EU är förenklat en utbredning av den franska hållningen, allt­sedan de Gaulle, över hela kontinenten.

Responsen från övriga europeiska ledare, framförallt dåvarande förbundskanslern Angela Merkel, uteblir helt. Macrons ord blir hängande i luften och man kan lugnt konstatera att det här är ingenting som något annat europeiskt land är ett dugg intresserat av, trots Vladimir Putins annektering av delar av Georgien 2008, liksom Krim och östra Donbas 2014. Kontinenten vilar fortfarande relativt trygg i Natos och amerikanska väljares händer.

Och idag? Jo, något börjar hända också inom Europeiska unionen i försvarsfrågan. Det handlar fortfarande om blygsamma insatser och summor, men insikten om att också EU är åtminstone moraliskt skyldigt att stötta Ukraina finns där. Liksom den om att Putin även hotar länder i unionen.

I mars 2022, en månad efter Putins fullskaliga angrepp på Ukraina, skapas ”den europeiska fredsfaciliteten” som ersätter ett par andra fonder inom ramen för unionen. Syftet med fonden blir enklare att begripa då EU-kommissionären för den inre marknaden, före detta fransk finansminister och vd för ett antal multinationella företag, Thierry Breton, i en intervju i radiokanalen France Inter, förklarar sitt uppdrag för densamma.

Fonden som ska bidra till unionens återuppbyggande av försvarsindustrin. Den europeiska försvarsindustrins tillstånd är det som just nu hind­rar kontinenten från att stötta Ukraina i den utsträckning landet behöver. Detta trots vackra tal om krigsekonomi och annat. Industrin har knappt märkbart ökat sin kapacitet och, framförallt, inga beställningar på ammunition, materiel eller system har gjorts utöver det vanliga. Industrin fungerar fortfarande som all annan kommersiell produktion. Det som beställs tillverkas och levereras, men man påskyndar inga processer och man lägger inte upp några lager.

Detta ska fredsfaciliteten hjälpa till att ändra på.

Iinledningvis ska den ammunition Ukraina så förtvivlat behöver produceras på ett antal redan existerande fabriker på kontinenten, men man diskuterar också att köpa ammunition via fonden – innan tillverkningen kommit ikapp. Fondens ekonomiska kapacitet har ökats i flera omgångar från ungefär 6 miljarder euro för perioden 2021–27 till 12 miljarder euro för samma period. Sannolikheten att man fortsätter att öka denna budget är hög.

Så kommer EU, från att ha startats som ett fredsprojekt, för att övergå till att bli en gemensam marknad, också att bli ett försvarsprojekt. Det handlar om tyngdpunktsförskjutningar inom en expanderande geografisk ram.

Det är mot den här bakgrunden också det franska försvaret synas och debatteras mer energiskt än vanligt. Lite som det svenska. Jean-Dominique Merchets bok Sommes-nous prêts pour la guerre? (ung. Är vi redo för kriget?) har undertiteln: Illusionen om den frans­ka styrkan, vilket ger en tydlig fingervisning om sakernas tillstånd. Boken är en genomgång av det franska försvaret och försvarspolitiken under efterkrigstiden och den innehåller också några förslag till förändringar som författaren menar vore rimliga att ta upp till debatt i den geopolitiska situation vi, fransmän och européer, nu befinner oss i.

Merchet är journalist specialiserad på militärhistoria och försvarsfrågor. Han förekommer flitigt i paneler och i debatten, och han kan sitt ämne. Han tillhör också dem, liksom president Macron, som offentligt har bytt åsikt i frågan om Putins krig i Ukraina. Merchet tror inte längre att det är meningsfullt att försöka kommunicera med Putin. Han har också förstått att Putin inte kommer att nöja sig med Ukraina.

Så vad säger han? Han börjar med att gå igenom det franska försvaret som det ser ut idag. Det är ”komplett” så till vida att det innehåller stridskrafter på marken, till sjöss och i luften. Man har också försvar i rymden och i cyberrymden. Dessutom har man, som enda land i EU, kärnvapen, vilket i och för sig även britterna, som ju lämnat EU, har. Å andra sidan är deras kärnvapen djupare integrerade i Natosamarbetet. De franska kärnvapnen finns i avskräckande syfte och ska skydda endast Frankrike, säger doktrinen.

Också de franska kärnvapnen kom till under de Gaulle. Om dem råder det fortfarande stor politisk enighet. Det franska kärnvapenparaplyet motsvarar någonstans den svenska ambitionen att alla svenskar under kalla kriget skulle ha plats i ett atombombssäkert skyddsrum. Det de Gaulleska oberoendet som också innehöll en rejäl dosis USA-skepsis fick följder jämförbara med den svenska neutraliteten. Så har båda länderna också i förhållande till sin respektive storlek en rejält stor försvarsindustri.

Merchet refererar även den debatt som utbröt under hösten 2022, då det visade sig att fransmännen kunde hålla en frontlinje på åtta mil med den armé man då hade (och fortfarande har). Och så här ser det ut ungefär över hela linjen. Allt finns på plats: flyg, flotta och stridsvagnar, men i små mängder. Det franska försvaret är, enligt Merchet, en bonsai, en miniatyr, jämfört med det amerikans­ka – och med vad det borde vara.

Under perioden efter murens fall och fram till Moskvas fullskaliga angrepp på Ukraina, den period då alla geopolitiska aktörer utom EU rustade upp, ägnade sig det franska (bonsai)försvaret åt uppdrag och insatser internationellt med speciell inriktning på Afrika. Den perioden är nu över och de frågor som Merchet ställer är förstås desamma som man ställer sig i resten av Europa: Vad kan vi göra på både kort och lång sikt för att stärka den europeiska säkerheten och försvarsförmågan? Fransmännens önskan om europeisk autonomi håller antagligen på att få större gehör i och med den osäkerhet det eventuella valet av Trump till USA; s president innebär. Men också utan Trump börjar européerna inse att de/vi behöver samarbeta mer och samordna våra resurser. Här föreslår Merchet att Frankrike går in i Natos kärnas kärna igen, den enhet som styr över kärnvapnen, och erbjuder samarbete med länder som till exempel Polen och Rumänien­ på villkor som liknar de amerikanska. Att hålla sig med kärnvapen är en extremt kostsam historia som det förmodligen inte är orimligt att dela. Också med tanke på de franska usla stats­finanserna så ter sig detta som en realistisk väg att gå.

Merchet är helt på det klara med att Frankrike måste släppa alla de globala pretentioner som har hängt med i brist på ifrågasättande av dem under en lång period av fred och självvalda insatser, och istället inrikta sitt försvar och sina samarbeten på Europa och Medelhavsområdet.

Han förespråkar också en förstärkning av europeisk försvarsindustri. För att det ska bli möjligt krävs långsiktighet och att enskilda stater börjar lägga upp lager på nytt. Vår förmåga att avskräcka, framför allt Putin, men också andra geopolitiska illvilliga aktörer, måste byggas upp på nytt.

Så är vi redo för krig?

Nej, svarar Merchet, inte än. Men vi håller på att bli. 

BOK:

SOMMES-NOUS PRÊTS POUR LA GUERRE? L’ILLUSION DE LA PUISSANCE FRANÇAISE

JEAN-DOMINIQUE MERCHET (Robert Laffont 2024)