Gåtan artaud (”L’énigme Artaud”) är titeln på det specialnummer av Les Temps Modernes (januari–april 2016, nr 687–688) som ägnas författaren Antonin Artaud (1896–1948). ”Artaud kommer man inte förbi”, skriver Jean-Pierre Martin i förordet till det 350 sidor tjocka tidskriftsnumret. Han har blivit en legend och framstår som sinnebilden för en revoltör och upprorsman som attackerar vedertagna normer och konventioner. Denne visionär och samhällskritiker, också karakteriserad som en apokalypsens poet, hävdade remarkabelt nog att all litteratur är ”svineri”. Därför är det knappast förvånande att Artaud vid sidan av trogna beundrare också mött motstånd och haft sina fiender. Även efter hans död har meningarna om honom och hans verk varit delade.

Det är i år 120 år sedan Artaud föddes och han har detta år varit föremål för uppmärksamhet av olika slag i sitt hemland. Intresset för honom visar sig också genom att det akademiska studiet av hans verk tagit fart under senare år. Men kanske har hans tragiska och utmanande liv – kantat av drogmissbruk – fascinerat lika mycket som hans mångsidiga verksamhet. Han var både skådespelare och teaterdirektör, både poet och essäist, med en stor produktion av texter. Liv och verk utgjorde för Artaud en enhet, och det var för honom omöjligt att frikoppla det ena från det andra.

Artaud föddes i Marseille och hans föräldrar var grekiska invandrare. Som tjugoåring kom han till Paris inriktad på att bli författare. Han skrev poesi och essäer, hans första diktsamling Tric Trac du Ciel utkom 1923. Men han lockades samtidigt av avantgardeteatern och engagerades av den kände teaterledaren Charles Dullin. Från 1926 och några år framöver var han tillsammans med Roger Vitrac teaterledare för Alfred Jarry-teatern i Paris.

Även filmen intresserade Artaud och 1928 skrev han scenariot till en av de första surrealistiska filmerna. Den kom att influera Salvador Dalis och Luis Buñuels Den andalusiska hunden (1929). Under åren 1924–35 medverkade Artaud i ett tjugotal filmer, bland dem Carl Dreyers epokgörande En kvinnas martyrium (1928).

En kort period av 1920-talet stod Artaud nära surrealismen men bröt 1927 definitivt med denna rörelse genom att publicera sitt manifest À la grande nuit, ou le bluff surréaliste. Han ville inte såsom surrealisterna med André Breton i spetsen strida för en social och politisk revolution. Den enda revolution han kunde tänka sig var av ett inre slag. Såsom han formulerade det ville han själv bestämma över sin ensamhet. ”Jag kan lida ensam”, hävdade han i ett brev. Breven utgör för övrigt en betydande del av Artauds produktion, och bland annat hans omfattande korrespondens med litteraturskribenten Jacques Rivière publicerades 1924.

Artaud var även starkt intresserad av van Goghs liv och konst och utgav 1947 det kritikerrosade Van Gogh, le suicidé de la société, ett verk som bevarat sin aktualitet. Så sent som 2014 visades på musée d’Orsay i Paris en utställning om Artauds förhållande till van Gogh.

Under sitt relativt korta liv hann han även med att göra åtskilliga resor, bland annat till Mexiko och Irland. I Mexiko besökte han tarahumarafolket och kunde studera deras urgamla solriter, något som han sedan skrev om. Resan till Irland blev ödesdiger. Han misshandlas där av polisen då han försökt ta sig in i ett jesuitkloster och skickades tillbaka till Frankrike.

Artaud avled 1948 på en psykiatrisk klinik i Ivry-sur-Seine söder om Paris. Större delen av sitt liv hade han lidit av återkommande depressioner och periodvis vistats på mentalsjukhus. ”Jag lever i ständig smärta och skugga, själens natt, och jag saknar röst att skrika med.” Så kunde han beskriva sitt tillstånd. Flera av hans skrifter visar tecken på en mytologisering av galenskapen. Arten av hans psykiska besvär har varit föremål för polemik och är även ämnet för en av tidskriftens artiklar, rubricerad ”Esthétiser la folie”. Filosofen Michel Foucault, som 1961 publicerade första delen av sin bok Vansinnets historia, var mycket inspirerad av Artauds så kallade galenskap. Han såg i honom en profet för en kommande värld, befriad från samhällets förtryckande krafter.

Artaud var ett centralt namn för den nya filosofi som växte fram i Frankrike på 1960-talet med namn som Foucault, Julia Kristeva, Jacques Derrida och Gilles Deleuze. Han blev också en ledstjärna för den kulturomsvängning som ägde rum under 1960- och 70-talen, bland annat var han en inspiratör för 1968 års studentrevolt och för poeterna i Beat Generation.

Störst betydelse har han dock haft för utvecklingen av den moderna dramateorin. Åtminstone i Frankrike har hans uppfattning om teaterns roll i viss mån konkurrerat ut Brechts idéer. Framförallt har hans idé om ”grymhetens teater” – som lanserades 1931 – varit mycket inflytelserik inom teaterhistorien. Artaud ville komma förbi teaterns alla begränsningar och skapa ett totalskådespel (un spectacle intégral), för att därigenom nå tillstånd bortom de vanliga tids- och rumsgränserna. Därför skulle teatern befrias från den starka betoningen på texten och istället söka efter andra uttryck såsom ljud, rörelse och ljus för att på så sätt nå människans alla sinnen.

Dansen, det magiska och rituella, var andra viktiga uttrycksmedel för Artaud när det gällde att skapa en extatisk teater som förmådde hypnotisera åskådarna och även chocka dem genom inslag som tortyr och mord. Dolda instinkter hos människan skulle då väckas till liv och bidra till en förändring av åskådaren. Ett exempel på en ”grymhetens” teater är Artauds pjäs Les Cenci (”Cencierna”, 1935), där en far våldtar sin egen dotter och sedan mördas av några män som engagerats av dottern för detta syfte. Skådespelet utgår från Shelleys drama med samma namn. Artaud utvecklade sin syn på teatern i skriften Le théâtre et son double (1938), som innehåller ett antal poetiskt utformade essäer. 1960-talets alternativa teater med dess happeningar och strävan efter publikkontakt har hämtat åtskillig inspiration från Artauds teorier.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Störrre delen av sitt liv var Artaud på olika sätt sysselsatt med teater, och flera artiklar i ”L’énigme d’Artaud” handlar om teatermannen Artaud. Teatern gav honom möjlighet att gestalta alla sina olika talanger: tecknarens, scenografens, poetens, skådespelarens och regissörens. Ja, det finns fog att hävda att hela hans tillvaro i hög grad var dramatiserad och präglad av yvigt teatrala gester. I början av sin skådespelarkarriär var han något av en plåga för sina regissörer. Han hade synpunkter på allt och motsatte sig all disciplin.

Specialnumret ”L’énigme Artaud” är uppdelat i fyra välmatade avdelningar med artiklar som behandlar olika aspekter av Artauds verk. Även de juridiskt komplicerade turerna kring utgivningen av författarens skrifter efter hans bortgång tas upp. En stor del av artiklarna kräver kanske av sina läsare vissa förkunskaper om gränsöverskridaren Artauds liv och verk. Men de flesta skribenterna citerar flitigt ur Artauds texter, till exempel ur hans många brev, vilket ger framställningen liv och nerv. Samtidigt visas hur det till synes fragmentariska i hans verk trots allt bildar en enhet och kan sättas in i ett sammanhang.

Om synen på Artauds betydelse varierat under årens lopp står det klart att han numera är en väl integrerad del av det franska kulturarvet.