I takt med att de vetenskapliga och ekonomiska prognoserna blir allt dystrare och politiken allt maktlösare växer undergångsstämningarna, och bedyranden om hur marknaden och tekniken ändå till sist kommer att klara skivan klingar allt ihåligare.

Den historiskt sinnade kan möjligen söka terapeutisk tröst i det faktum att världen alltid tycks ha vara i färd med att gå under, om inte på riktigt så i otaliga berättelser från religionens, politikens och konstens sfärer. Tanken på att det är sent på jorden har ju visat sig vara intellektuellt och estetiskt fruktbar. Den statistiskt säkerställda ökningen av orkanfrekvens, för att ta ett aktuellt exempel, kan nu ge sådana relativiserande iakttagelser ett drag av lättsinne. Den som sett sina närstående svepas bort av vattenmassor är knappast behjälpt av redogörelser för syndaflodens motivhistoria eller symboliska innebörd.

Samtidigt vore det naturligtvis intellektuellt oansvarigt att, på grund av någon missriktad respekt för offren eller knäfall inför den hårda verkligheten, väja för uppdraget att frilägga hur katastroferna tolkas och omgestaltas på olika kulturella arenor. En nyckel till vår självförståelse utgörs utan tvekan av hur vi hanterar politiska, teknologiska och naturliga kataklysmer. Under det redan så hemsökta 2000-talet har vi också sett en eruption av studier av politisk retorik, mediebevakning, religiösa och populära fiktioner med mer eller mindre storskaliga ohyggligheter i centrum.

Delvis till den trenden sällar sig Marie-­Hélène Huets studie, med den kärnfulla titeln The Culture of Disaster. Det samlande syftet sägs vara att visa hur våra försök att förstå katastrofer från upplysningen och framåt format vårt sätt att tänka; hur de har påverkat både filosofi och skapande fantasi. Den läsare som väntar sig en någorlunda systematisk och konsekvent behandling av detta utan tvekan fascinerande ämne lär dock bli något besviken, eller åtminstone rejält konfunderad. Ty detta mäktiga ämne behandlas ytterst lösligt i en vindlande, essäistisk volym, som visserligen tar sitt avstamp i den kollektiva olyckan, men snart rör sig fritt och närmast oförutsägbart mellan de mest skiftande materier. Från koleraepidemin i Marseille 1720 till robotornas uppror i den kultförklarade filmen Blade Runner, från franska revolutionens tideräkning till foto­grafen Thomas sviktande verklighetsupplevelse i Antonionis filmklassiker Blow-up – förstoringen.

Vi befinner oss alltså i gränstrakterna av de postmoderna former av kulturkritik som kallas cultural studies respektive nyhistoricism, där gränser mellan olika medier, mellan högt och lågt, mellan fiktioner och sakprosa, överskrids och raseras i ambitionen att frilägga samhällets mentala strukturer. Men Huet – professor i fransk litteratur vid Princeton, med 1700-talet som specialitet – är inte ute efter att analysera ideologier och maktdiskurser, såsom ofta sker inom denna tradition, utan snarare filosofier: responsen på frihetens och förnuftets kollaps under en obegriplig och kaotisk världsordning.

Med inspiration från franska teoretiker som Maurice Blanchot, Michel Foucault och Giles Deleuze bedriver Huet ett associativt och liksom trevande utforskande av dolda samband mellan de texter och teman hon valt. Trots populärkulturella utblickar är hon mest hemtam i franskt material som samlats runt några av 1700- och 1800-talets stora kalamiteter. Utifrån ett imponerande källmaterial levererar hon också många vederhäftiga och bitvis fascinerande iakttagelser. Inledningsvis visas hur den gryende upplysningen medförde en specifikt modern syn på katastrofer, fri från medeltida föreställningar om gudomliga straff, men minst lika existen­tiellt uppfordrande. Koleraepidemier, jordbävningen i Lissabon, även skräckväldet under franska revolutionen, blir linser genom vilka människan varseblir grunderna för sin tillvaro i en gudlös värld. (Etymologiskt är ju ordet disaster förbundet med den antika idén om ogynnsamma stjärnor.) Den politiska dimensionen av katastrofen, insikten om det mänskliga ansvaret för att förebygga och att minska skadeverkningar placeras mot bakgrund av en radikalt apolitisk, närmast metafysisk vision av människan som ensam i en tillvaro som ytterst sett inte låter sig förstås, förutses eller kontrolleras.

Därmed förgrenar sig framställningen mot materier som ligger ganska långt från katastrofer i en vedertagen mening, men vilka sammanförs med dessa genom analogier, mytologiska associationer, etymologiska rötter etcetera. Här förenas också det kollektiva med det djupt privata, som i Rousseaus tankar om viljans totala utplånande och rojalisten Chateaubriands upplevelse av att vara en levande död i republikens tidsålder. I denna labyrint av meningsskapande samband framträder samtidigt vissa centrala teman. Främst bland dessa en erfarenhet av fragmentering – av kosmos, av självet, av kroppen – vilken utgör en sorts katastrofens metaberättelse.

Några nedslag i en sådan associationslinje: Revolutionens avhuggna huvuden, som hölls upp till allmän beskådan, kopplas till myten om Medusas huvud med dess förstenande blick. Detta leder till skildringar av skeppet Medusas förlisning, och dess chockerande vittnesmål om kannibalism. Den flotte som förevigats av konstnären Géricault i en berömd målning omgavs dessutom av maneter, vars latinska benämning är medusae, och därmed skall vi se en sorts metadiskurs om språkets kapitulation inför en ofattbar verklighet. Men det tar inte slut där. Via kannibaltemat når vi polarforskaren John Franklins misslyckade försök att finna nordvästpassagen, vilket för över till Jules Vernes romaner om kapten Hatteras, där vi möter fenomenet med dubbelsolar, vilket, i likhet med giljotiner och kannibalism, uttrycker den fragmentering av verkligheten som alltså är katastrofens signum.

Ja, vad kan man säga om sådant? Fragmentering må vara ett giltigt begreppsligt fokus för kulturkritisk reflektion, men mindre lyckat när det drabbar en framställning med akademiska anspråk. De bitvis orakelmässiga tolkningarna och associa­tionerna leder sällan till några befriande aha-upplevelser, såsom sker hos förebilder som Barthes eller Deleuze, des­to oftare till konfundering och en känsla av ”anything goes”. Vi går vilse i berättelserna.