En av höjdpunkterna i filmen Borat är när Sacha Baron-Cohens fiktive kazakiske reporter försöker lära sig om kvinnors rättigheter från en grupp västerländska feminister. Efter att en av dem påtalat vikten av utbildning för kvinnor rynkar den mustaschprydde misogynen på näsan och utbrister: ”Men är inte problemet att kvinnor har mindre hjärnor än män?” Kvinnorna reagerar, inte helt oväntat, med att lämna rummet i vredesmod.

När dr Simon Baron-Cohen, världsberömd hjärnforskare vid Cambridge och kusin till Sacha, gör ett liknande påstående inför ett fullsatt auditorium vid Karolinska institutet är det ingen som lämnar lokalen. Baron-Cohen inleder sin föreläsning om autism med att visa en bild som jämför två hjärnor – en manlig och en kvinnlig – och torrt konstatera att den manliga är ett par hekto tyngre än den kvinnliga. Publiken (som åtminstone till hälften består av kvinnor) lyssnar respektfullt på professorns utläggning om neurologiska könsskillnader, och inte ens under frågestunden verkar någon särskilt upprörd över Baron-Cohens tes. Ingen i publiken får för sig att anklaga honom för att företräda någon förhatlig ism – istället vill de veta mer om hans forskningsmetodik, hans genanalys och om signalsubstanserna i det limbiska systemet.

Nu ska det sägas att Simon Baron-Cohen sannerligen inte är någon Borat. Han har en mjuk, på gränsen till ängslig, framtoning och är noga med att påminna åhörarna om att hans resultat endast har betydelse på gruppnivå och saknar relevans för enskilda individer. Det bör också understrykas att Baron-Cohen inte drivs av några reaktionära avsikter. Hans intresse för könsskillnader i hjärnan är snarare kopplat tills hans forskning på den neurologiska störningen autism.

Autism är en medfödd, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som involverar svåra kognitiva och emotionella handikapp. Personer med autism har stora svårigheter att förstå sociala sammanhang, kommunicera med andra människor och ens ge ögonkontakt. De kräver en mycket organiserad och störningsfri miljö, och ägnar sig helst åt enformiga och stereotypa aktiviteter. Tillståndet är fyra gånger vanligare hos män än hos kvinnor – ett faktum som ligger bakom Simon Baron-Cohens revolutionerande teori: att autism i själva verket representerar en ”extrem form av den manliga hjärnan”. Teorin härrör ur ett antal observationer:

• Män är i genomsnitt bättre än kvinnor på systematiskt tänkande – att lösa tekniska och matematiska problem och konstruera system som följer tydliga lagar.

• Män är i genomsnitt mindre empatiska än kvinnor – de har större svårigheter med att tolka andra människors känslor och ge ett lämpligt emotionellt gensvar.

• Personer med autismspektrumstörningar är i genomsnitt bättre på systematiskt tänkande, och sämre på att empatisera jämfört med den allmänna befolkningen. De uppvisar således – åtminstone inom dessa två områden – en extrem form av manligt beteende.

Under föreläsningen presenterar Baron-Cohen en lång rad av experimentella studier som stöder hans tes. Vissa av resultaten är slående; det visar sig till exempel att nivåer av testosteron under fosterlivet korrelerar med såväl social oförmåga som hängivelse till ”smala intressen” såsom modellbygge och frimärkssamlande. De ofta kritiserade ”leksaksexperimenten”, som visat att pojkar föredrar leksaksbilar medan flickor föredrar dockor, åberopas också av Baron-Cohen, som är väl medveten om hur sådana studier kan påverkas av såväl gener som miljö. Det faktum att samma experiment nyligen har genomförts på manliga och kvinnliga apor – med identiska resultat – talar dock för att resultaten inte enbart bottnar i kulturell betingning. Till och med hos nyfödda barn kan skillnader ses; när de tjugofyra timmar efter födseln erbjuds ett val mellan en mekanisk leksak och ett mänskligt ansikte så intresserar sig pojkarna mer för den mekaniska leksaken och flickorna mer för det mänskliga ansiktet. (Alla är dock inte övertygade – vissa av Baron-Cohens kritiker har påpekat att tjugofyra timmar minsann är tid nog för ett barn att hinna hjärntvättas av manssamhället.)

När Baron-Cohen som ung psykologistudent började fila på sin tes betraktades all forskning på könsskillnader i hjärnan som verboten. Idag, trettio år och hundratals akademiska artiklar senare, är hans idéer om den extrema manliga hjärnan allmänt accepterade inom akademin.

Efter föreläsningen fick jag en möjlighet att prata med Simon Baron-Cohen om hans arbete.

Erik W Larsson: Du skriver att autism och Aspergers syndrom bottnar i en bristande utveckling av något som heter theoryof mind. Vad är det för något?

Simon Baron-Cohen: I grund och botten handlar det om vår förmåga att föreställa oss andra människors tankar och känslor. Att tänka sig vad det innebär att vara i någon annans skor och se världen ur en annan persons perspektiv. Flickor utvecklar theoryof mind betydligt fortare än pojkar, och hos personer med autism sker utvecklingen mycket långsamt. Vissa studier har påvisat en försening på upp till fem år hos i övrigt normalbegåvade personer med autism.

EWL: Hur skulle du sammanfatta skillnaderna mellan manliga och kvinnliga hjärnor?

SB-C: Den mest uppenbara skillnaden handlar om storleken; att mäns hjärnor är större. Vissa studier har påvisat skillnader i hjärnvolym redan vid två veckors ålder; skillnader som kvarstår även efter att man kontrollerat för längd och vikt. Den andra stora skillnaden ligger i tillväxthastigheten; att kvinnors hjärnor växer betydligt fortare än mäns. Mycket talar för att skillnaden i tillväxthastighet faktiskt är viktigare än skillnaden i storlek vad gäller beteende. Detta är bara två av de mest uppenbara skillnaderna, men det finns många fler.

EWL: Det spekuleras ofta i om att dessa skillnader skulle vara skapta av evolutionen; till exempel att män i urtiden utvecklade större hjärnor för att bättre kunna orientera sig i djungeln och därmed bli mer effektiva jägare. Vad tror du om den typen av teorier?

SB-C: Evolutionspsykologiska teorier få ofta ett dåligt rykte i medierna, som om de helt saknar validitet. Det vore verkligen underligt om hjärnan stod utanför evolutionen, med tanke på att människans övriga biologi utvecklats under inverkan av naturligt urval, sexuellt urval etcetera. Det huvudsakliga skälet till evolutionspsykologins dåliga rykte är dock att teorierna är mycket svåra att testa. Du kan hitta på en historia om hur könsroller såg ut för tusentals år sedan och vad detta kan ha haft för inverkan på hjärnans utveckling, men det kommer aldrig att gå att undersöka empiriskt. Personligen föredrar jag att forska på människor här och nu snarare än att spekulera om urtida folk.

EWL: I ditt föredrag berättade du om den manliga dominansen vid tekniska fakulteter vid Cambridge, trots aktiva insatser från universitets sida att få fler kvinnor att söka sig till dylika discipliner. Vilka slutsatser kan vi dra av det?

SB-C: Det är uppenbart att kvinnor, trots dessa insatser av vad man skulle kunna kalla ”social ingenjörskonst”, söker sig till dessa ämnen i betydligt mindre utsträckning än män. Den mest extrema skillnaden finner vi inom matematiken, där det går fjorton manliga studenter på varje kvinnlig student. Detta är på kandidatnivå; när man tittar på doktorander och professorer så är skillnaderna ännu mer extrema. Jag tror vi måste vara öppna för möjligheten att detta förhållande inte enbart är ett resultat av kulturell betingning eller en brist på förebilder.

EWL: Ser du sådana försök som ett slöseri med resurser?

SB-C: Inte alls. Jag tror personligen att det vore bra på många sätt om vi kunde etablera en mer jämn könsfördelning inom dessa områden. Om inte annat så skulle det tjäna som bevis för att vi slutgiltigt rivit ner alla barriärer för kvinnor inom akademin. Att kvinnor idag utgör hälften av alla läkarstudenter vid våra universitet ser jag till exempel som något mycket positivt. Det verkar dock som om kvinnor som väljer att syssla med vetenskap i allmänhet föredrar att tillämpa sina kunskaper på sätt som involverar andra människor snarare än abstrakta system och döda ting.

EWL: Ett vanligt argument mot den här typen av forskning kan grovt förenklas till något i den här stilen: Tänk dig om en liten flicka med en passion och talang för matematik skulle läsa någon av dina artiklar och få för sig att matematik bara är för pojkar och fördenskull ge upp sina drömmar om att bli matematiker. Det vore väl synd?

SB-C: Det vore förstås en felaktig tolkning av det som jag har skrivit. När jag för några år sedan skrev en bok om ämnet som hette The EssentialDifference lade jag ner mer tid på att förklara vad jag inte menade än vad jag faktiskt menade. Könsskillnader är ett mycket känsligt forskningsområde, fullt av missförstånd och feltolkningar. Under mitt föredrag var jag väldigt noga med att betona att forskningen på skillnader mellan könen inte har någon betydelse på individnivå. Min förhoppning är att en kvinna som är intresserad av till exempel matematik inte ska förledas att tro att forskningen har något att säga om vad kvinnor kan eller inte kan uppnå.

EWL: Vad anser du om argumentet att man inte bör forska på skillnader mellan till exempel kön eller raser, med tanke på vad resultaten kan få för konsekvenser för samhället?

SB-C: Enligt min mening är det upp till varje vetenskapsman att själv ta ställning till detta. Jag skulle till exempel personligen inte forska på skillnader mellan raser, eftersom jag skulle oroa mig för hur mina resultat skulle kunna utnyttjas. Skälet till att jag tycker att min forskning på könsskillnader är moraliskt acceptabel är att jag närmar mig ämnet från ett medicinskt perspektiv. Jag vill utreda varför autismspektrumstörningar drabbar män i mycket högre grad än de drabbar kvinnor, och min förhoppning är att vi kan komma närmare svaret på den frågan genom att studera könsskillnader i den allmänna befolkningen. Jag tycker inte att vetenskap bör censureras. Principen om akademisk frihet är mycket viktig. Samtidigt har alla vetenskapsmän ett ansvar att åtminstone reflektera över hur deras forskning kan missbrukas.

EWL: Hur ser du på politisk korrekthet inom universitetsvärlden? Är den mer eller mindre strikt än när du började din karriär?

SB-C: På många sätt är dagens samhälle betydligt mer öppet för den här typen av resonemang än det var för tjugo eller trettio år sedan. På den tiden vore det omöjligt för en forskare att presentera bevis för könsskillnader utan att anklagas för att vara något slags fascist. Det fanns en oro över att den typen av forskning bedrevs i syfte att vidmakthålla ojämlikhet mellan könen. Om jag hade hållit den här typen av anförande för trettio år sedan hade föreläsningssalen säkert varit omgiven av demonstranter.

EWL: Mycket av allmänhetens bild av autism har formats av filmer som Rain Man och dokumentärer om genier som Kim Peek. Har detta lett till en romantiserad bild av autism? De flesta autister kan trots allt inte citera hela Bibeln utantill eller räkna korten i fyra kortlekar.

SB-C: Det finns definitivt en fara där: att bilden av sjukdomen förvrängs av ett fåtal extraordinära fall. Man skulle till och med kunna säga att det är orättvist mot föräldrar till autistiska barn som saknar dessa extraordinära talanger. Autism är trots allt ett tillstånd som medför svåra beteendemässiga handikapp, och de som lider av sjukdomen och deras anhöriga förtjänar vårt medlidande. Samtidigt finns det en hel del som vi kan lära oss av dessa så kallade idiot savants, nämligen att autister är mycket uppmärksamma på detaljer. Detta går att se på tester även hos dem som saknar särskilda matematiska eller musikaliska talanger. Det skulle kunna tala för att autister behandlar information på ett helt annat sätt än vi andra.

Simon Baron-Cohens forskning på autism har förändrat synen på neuropsykiatrisk sjukdom och gjort honom själv till en akademisk superstjärna. Det har också gjort honom uppmärksam på vikten av empati i relationer mellan människor, och hur frånvaron av empati icke sällan resulterar i det vi kallar ondska.

I sin senaste bok, The Science ofEvil, framför Baron-Cohen ståndpunkten att ondska är ett förlegat och ovetenskapligt begrepp, och att vi istället bör tala om underskott av empati för att förklara ”onda” handlingar. Baron-Cohen inleder sin bok med en genomgång av de strukturer i hjärnan som ingår i den så kallade empatikretsen samt hur dessa strukturer ser ut hos personer med nedsatt empati. Han är noga med att dra en skiljelinje mellan personer med nedsatt empati på grund av autism eller Aspergers syndrom, och dem vilkas bristande empati bottnar i en så kallad personlighetsstörning. Det faktum att personer med autism har svårt att tolka känslointryck betyder inte att de saknar moral; tvärtom kan de ofta ha mycket strikta moraliska principer och blir icke sällan förkrossade när de väl inser att de har gjort någon illa.

Detta skiljer autister från personer med personlighetsstörningar (företrädesvis psykopater, narcissister och personer med så kallat borderline-syndrom), vilkas förmåga att tolka känslointryck är normal, men som helt enkelt inte bryr sig särskilt mycket om andra människor. Båda tillstånden är förknippade med specifika och mätbara förändringar i hjärnan, varför Simon Baron-Cohen tycker det är på tiden att vi utvecklar en mer vetenskaplig syn på mänsklig hänsynslöshet.

EWL: I din nya bok The Science ofEvil för du tesen att ondska inte är något användbart koncept? Varför inte?

SB-C: Det är förstås användbart om allt du vill göra är att ge uttryck för en allmän förfäran och behöver ett uttryck som är starkare än ”hemskt” eller ”mycket hemskt”. Som förklarande begrepp är det dock inte särskilt hjälpsamt. Att säga att ”han gjorde den där hemska saken för att han är ond” säger mig som vetenskapsman ingenting om bakgrunden till handlingen.

EWL: Ett annat problem med ondska är förstås att det är starkt beroende av kultur. Idag betraktar vi till exempel sexism, rasism och homofobi som uttryck för ondska. För några hundra år sedan hade det istället kanske handlat om kätteri, häxeri eller illojalitet mot någon lokal furste.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

SB-C: Det är också sant, och det är ytterligare ett skäl till att jag föredrar att titta på empati snarare än ondska. Som vetenskapsmän vill vi förstå varför vissa grupper av människor – till exempel de med personlighetsstörningar – uppvisar låga nivåer av empati och vad det får för konsekvenser för deras handlande. Till skillnad från ondska så är empati något som vi faktiskt kan studera empiriskt och forma hypoteser omkring.

EWL: I din bok så förespråkar du en vetenskaplig och terapeutisk hållning gentemot personer som uppvisar låg empati och antisocialt beteende; som om de led av vilken sjukdom som helst. Men finns det egentligen några bevis för att psykopater går att bota?

SB-C: Om någon begår ett brott som en följd av bristande empati, och vi vet att bristande empati beror på ett underskott i hjärnan, så borde vi kanske se själva brottet som ett symtom på en neurologisk störning. När vi möter människor med andra neurologiska funktionshinder så tänker vi inte i första hand på hur vi ska straffa dem, utan istället på hur vi kan hjälpa dem. Jag anser att personer med empatistörningar bör behandlas med samma medkänsla som andra personer med neurologiska problem. Att göra en psykopat mer empatisk har mycket riktigt visat sig vara en svår nöt att knäcka, men det betyder inte att vi borde sluta försöka. Vad är alternativet? Att låsa in dem någonstans och kasta bort nyckeln?

EWL: Det verkar ibland som om villkoret för vår sympati gentemot en avvikande grupp är att vetenskapsmän hittat en krympt anatomisk struktur eller en defekt gen som förklarar det avvikande beteendet. Är inte detta en vansklig modell att följa, med tanke på att man kanske imorgon upptäcker en ”våldtäktsgen” eller en ”massmördargen”?

SB-C: Personligen tycker jag inte att det spelar någon större roll om beteendet orsakas av gener eller miljö. Vi vet till exempel att misshandel och bristande omsorg i unga år innebär en ökad risk för nedsatt empati, antisocialt beteende och brottslighet. Poängen är att vi har en serie strukturer i hjärnan – vad jag kallar empatikretsen – som kan påverkas av såväl gener som miljö. Själva vetskapen om att en person har nedsatt empati borde i min mening vara skäl nog känna medlidande för henne eller honom.

EWL: Fast du skulle inte nödvändigtvis vilja bo granne med en sådan person?

SB-C: Nej, det är klart. Vi måste förstås prioritera säkerhet, och det är uppenbart att vissa människor behöver en övervakad miljö. Det innebär dock inte att vi måste neka sådana personer vår medkänsla och sympati.

EWL: Män startar alla krig och begår de flesta våldsbrott medan kvinnor, för att citera karaktären Elaine från Seinfeld, ”bara retar någon tills hon utvecklar en ätstörning”. Är detta ett uttryck för något slags unik kvinnlig ondska eller empatibrist?

SB-C: Psykologer har tittat på hur de olika könen ger uttryck för aggressivitet och hur de tävlar inom den egna gruppen. Vissa studier indikerar att kvinnor använder mer verbal aggressivitet, medan män använder mer fysisk aggressivitet för att få vad de vill. Jag tror det vore ett misstag att utmåla det ena könet som mer ”aggressivt” än det andra. Konkurrens och aggressivitet är beteenden som vi ser bland både män och kvinnor, även om de kanske uttrycker sig något olika.

EWL: Vad tror du om den norske massmördaren Anders Breivik? Vad för slags störning skulle du misstänka det fallet?

SB-C: Jag tog en titt på hans manifest strax efter att han begick sitt fruktansvärda brott, och det är verkligen otäckt hur rationell han är. Han ger inget galet intryck, och även om det han skriver är väldigt motbjudande så gör han sitt bästa för att lägga fram argumenten på ett logiskt och begripligt sätt. Det faktum att han lade ner flera år på att skriva sitt manifest och planera sitt dåd visar också att det inte heller rör sig om någon impulsiv person. Det är troligt att den psykiatriska undersökningen kommer att visa att han har åtminstone en diagnos – om inte flera – men jag skulle inte vilja spekulera om vilka de är. Om inte annat så kan vi tryggt konstatera att Anders Breivik är en person med mycket låg empati.