I januari i år var det hundra år sedan kapten Robert Falcon Scott och hans brittiska expedition Terra Nova nåddeSydpolen. Det var en månad för sent: i december 1911 hade norrmannen Roald Amundsen och hans män stuckit ner den norska flaggan vid polen. Det var den skarpögde löjtnant Henry ”Birdie” Bowers som först såg konkurrenternas flagga som en svart punkt vid horisonten, berättar Scott i sin dagbok: ”Bowers skarpa ögon upptäckte vad han först trodde vara ett stenröse; han var osäker, men menade att det måste vara en sastrugi. En halvtimme senare upptäckte han en svart fläck framöver. Vi förstod snart att detta inte var någon naturlig snöformation […] Norrmännen har förekommit oss och är först vid polen.” Mycket riktigt – det blev norsk seger. Men frågan är hur stor segern egentligen var, för sedan historien skrivits är det Scott och engelsmännen som allra starkast har bevarats i det allmänna medvetandet.

Den brittiska Antarktisexpeditionen har fascinerat och stimulerat fantasin hos generationer, mycket på grund av sitt heroiskt tragiska skimmer. Under den modstulna marschen tillbaka från polen dog de fem medlemmarna av the polar party av köld och näringsbrist. Edward Evans avled i sviterna av en huvudskada, Titus Oates försvann i en snöstorm och Edward Wilson, Scott och Bowers återfanns döda i sitt tält tillsammans med Scotts dagbok. De anses vara de sista företrädarna för vad som kommit att kallas the heroic age of Antarctic exploration, den avslutande fasen av den edwardianska glansperiod då allt tycktes möjligt och kartans kvarvarande vita fläckar skulle erövras.

mediebilden har tvivelsutan konsoliderats av Scotts dagböcker, små anteckningsböcker avsedda för konstnärer i vilka han utförligt redogjorde för expeditionen, provianten, persedlarna, vädret och medlemmarnas hälsa. Han beskriver midvinterfesten där mannarna efter hårt arbete dricker champagne, delar ut presenter till varandra och dansar, och han berättar levande om kampen mot det temperamentsfulla antarktiska vädret och de besvärliga motordrivna slädar som engelsmännen nödvändigtvis skulle ha med sig på expeditionen.

Sydpolsförsöket var ett prestigeprojekt och ett ypperligt tillfälle för England att visa upp sig. Man skulle nyttja det absolut senaste och bästa som tekniken kunde uppbringa – men motorer ställer till med problem i kalla klimat. Det visste konkurrenten Amundsen, vars starka hundar visade sig vara ytterst pålitliga reskamrater (även om han var tvungen att skjuta några av dem för att ha som mat till de överlevande).

Dagboken skulle kunna sorteras in under ”apokalyptiska loggar”, sådana som författas i väntan på undergången. Men det är först någon gång i mars 1912 som Scott erkänner i dagboken att slutet förmodligen är nära förestående. Innan dess har varje litet uppsving i vädret eller bevis på gott humör från de andra varit tillräckligt för hans fortsatta tro på att återvända levande. ”Vi talar fortfarande om vad vi ska göra tillsammans hemma”, skriver Scott den 7 mars. Då är Titus Oates fötter redan svarta av kallbrand.

Oates blev nationalhjälte då han offrade sitt liv för att kamraterna skulle ha större chans att klara sig – han kunde inte längre gå och trodde att det skulle fördröja marschen. Därför meddelade han enligt Scott: ”Jag ska bara gå ut och jag blir kanske borta ett tag”, varpå han kröp ut i snöstormen och dog. Hans kropp återfanns aldrig.

när dagböckerna på Scotts änka Kathleen Scotts initiativ skulle publiceras valde redaktörerna att censurera delar av materialet – främst beska kommentarer om medarbetarnas slapphet eller i vissa fall oduglighet (”Gran har visats sig vara värdelös … [han är] förtvivlat lat och trög”). Men redaktörernas viktigaste uppdrag var att skrubba texten ren från syrligheter gentemot konkurrenter. Scotts hjältegloria fick inte hamna på sned; han måste framstå som en god och älskvärd förlorare och uttalanden som ”det vore hyckleri att låtsas att vi önskat lätta förhållande för vår rival [Amundsen]” passade sig inte.

När nyheten om Antarktisfararnas öde nådde Storbritannien, vilket inte skedde förrän 1913, ett år efter deras död, drabbades England av landssorg. Det var svart av folk utanför Saint Paul’s Cathedral vid begravningen. Så småningom skulle Scotts ende son, Peter, dra paralleller mellan sin fars resa och rymdålderns månresor, och Charles Frends film Scott of the Antarctic (1948) med John Mills i huvudrollen cementerade kaptenens hjälterykte hos en ny generation.

men alla var inte nöjda med bilden av Scott som nationalhjälte. Ett antal år efter sin död blev Scott alltmer kontroversiell och hans gärning ifrågasattes. Det påstods att det var hans egen inkompetens och arrogans som förorsakat katastrofen som ledde till fem människors död. 1979 skedde den verkliga omvärderingen av Scott, då Roland Huntfords Scott & Amundsen utkom. Den – som Guardian-journalisten John Crace uttryckte det – ”gjorde slut på myten över en natt”.

Huntford var mycket hård, inte bara mot Scott utan även mot det land som hade upphöjt honom så enormt. Scott var ”en passande hjälte för en nation på nedgång”, en nation som i sin längtan efter någon att projicera sitt storhetsvansinne på ignorerade sanningar såsom det faktum att Amundsens expedition arbetade under lika svåra väderförhållanden som Scotts. Huntford tillskrev Scott en ödesdiger ”andlig stolthet” och menade att han åkallade Gud ”bara för att klaga när saker och ting gick fel”, medan Amundsen uttryckte tacksamhet mot de högre makterna.

Fram växer bilden av en man som var mycket mån om sitt eftermäle och till och med spekulerade i om han kunde kabla ut nyheten om engelsmännens ankomst till polen innan norrmännen hann utannonsera sin egen succé.

visste scott att hans dagböcker skulle läsas av eftervärlden? Säkert. Innebär detta att han var kalkylerande när han skrev? Förmodligen inte. Vad man än tycker om expeditionens utförande är det svårt att värja sig mot den återhållna känslosamheten i Scotts anteckningar: ”Katastrofen var inte resultatet av bristfällig organisation utan av otur ifråga om alla de risker vi måste ta”, skrev han på den bakre pärmen i dagboken när han visste att han skulle dö.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Somliga har gett honom stöd i den förklaringen. Den amerikanska kemisten och atmosfärforskaren Susan Solomon menade i sin The Coldest March (2001) att Scott inte försökt urskulda sig; han hade verkligen en sällsynt otur med vädret.

det är mycket möjligt att Robert Falcon Scott inte var den bästa eller skickligaste av äventyrare. Han visade definitivt prov på obetänksamhet då han inte tog med sig tillräckligt med proviant till sig själv och sitt manskap, som i brist på draghundar fick dra all packning (inklusive kilovis med vetenskaplig utrustning) själva och därför blev försvagade och extra sårbara.

Men det råder inget tvivel om att Scott var en oerhört begåvad skribent som uppvisade precis de kvaliteter det engelska folket eftersökte: stoiskhet, framåtanda och obotlig optimism. ”Vi ska hålla ut till det sista, förstås”, skrev han den 29 mars. Bara några dagar senare var han död.