År 1858 lämnades Indien över från Brittiska ostindiska kompaniet till den brittiska kronan. Den utlösande faktorn var sepoyupproret 1857, som i sin tur tändes av att ny ammunition delats ut till sepoyerna, indier i soldattjänst hos kompaniet. Det ryktades att den nya ammunitionen smorts in med svin- och kofett, och eftersom användningen krävde att soldaten bet i ammunitionsförpackningen, lyckades britterna i ett slag förolämpa såväl muslimer som hinduer. Den brittiska kronan klev in och därmed påbörjades Rajarnas knappt nittioåriga historia.

Anne de Courcys The Fishing Fleet utspelar sig nästan uteslutande under dessa 90 år och till stor del under de sista fyrtio åren. Det är inte en bok som försöker kartlägga de stora politiska och ekonomiska sambanden. Inte heller intresserar den sig för indierna, annat än i den mån de kommer i kontakt med britter och anglo-indier. Istället är den helt tillägnad de 300 000 britter – de var aldrig fler vid något givet tillfälle – som styrde över 250 miljoner indier. Och inom den gruppen ägnar hon sig särskilt åt den minoritet som var kvinnor.

Det är här romantiken, eller i alla fall äktenskapet, äntrar scenen. de Courcy börjar med att klargöra förutsättningarna. Målet för kvinnor i högre medelklass under 1800-tal och tidigt 1900-tal var att gifta sig. Nästan ingen utbildning var öppen för dem och även om den skulle ha varit det, fanns bara en handfull lågt betalda yrken som ansågs passa en dam. Problemet blev av olika skäl allt tydligare under 1800-talets senare del. En allt större grupp kvinnor passerade den ålder då de ansågs lämpliga för äktenskap, utan att träda fram på andra sidan med vigselring. År 1890 gick det i Londons välmående stadsdel Kensington trettiosex ogifta kvinnor mellan trettiofem och fyrtiosex år på trettio gifta kvinnor i samma ålder. ”Plötsligt”, skriver de Courcy, ”verkade nuckorna finnas överallt.”

Saken diskuterades som ett samhällsproblem. Olika åtgärder föreslogs och vidtogs med skralt resultat. Men så fanns Indien.

På den indiska subkontinenten levde gott om unga, ensamma män. Många av dem hade givit sig av i tonåren eller strax därefter. Oavsett om de tjänade som officerare eller som tjänstemän i den prestigefyllda Indian Civil Service, förväntades de förbli ungkarlar till sin trettionde födelsedag. Något annat ansågs konkurrera med plikten. Men den ordningen hade ett inneboende problem: Hur i all världen var det tänkt att de skulle träffa en lämplig blivande fru när det väl passade sig? Det brittiska Indien var en manlig värld i nära nog samma grad som en genomsnittlig internatskola. Tjänstgöringen skedde dessutom ofta i fyraårspass med ett halvårs hemförlovning, inklusive restid. I den mån det alls fanns tillfälle att träffa en själsfrände, skulle alltså kärleken upptäckas med samma hastighet som vid modern ”speed-dating”, men under viktorianskt dekorum.

I det tidigare brittiska Indiens historia hade problemet varit mindre. Då tog sig britter ofta en eller flera inhemska frillor under ordnade former, även om verkligt äktenskap var uteslutet. David Ochterlony, riddare av Bathorden och i början av 1800-talet den officiella representanten för Storbritannien i Delhi, hade tretton indiska ”fruar” som han öppet tog med på gemensam ”promenad”, var fru på sin egen elefant, runt Delhis Röda fortet. Men när 1800-talet fortskred sattes det stopp för sådan pragmatism. Skulle man upprätthålla respekten som styresmän gick det inte an att ”go native”. I vad som i praktiken var raslagar gjordes barn sprungna ur blandförhållanden till icke-önskvärda inom den indiska förvaltningen och all sexuell och emotionell koppling till den inhemska befolkningen, tidvis undantaget bordeller, bannlystes. Priset för att ta sig en indisk fru, inte minst för de gemensamma barnen, blev helt enkelt för högt.

Här fanns två problem på två olika kontinenter, men inom samma imperium. De bar på varandras lösning. Det var helt enkelt en fråga om att para ihop giftaslystna engelska kvinnor med likasinnade män halvvägs runt jorden. På sätt och vis är denna transkontinentala äktenskapsmarknad medelklassens motsvarighet till det transatlantiska byte av titlar mot arvtagerskor som ungefär samtidigt blommade inom den brittiska överklassen.

De första skeppen med äktenskaps-material arrangerades och betalades av ostindiska kompaniet innan the Raj tagit över. Ganska snart stod det klart att de anglo-indiska ungkarlarna var så eftertraktade att nervösa föräldrar som var rädda att deras döttrar skulle blomma över var villiga att betala för möjligheten. Att i sitt garn snärja en kavalleriofficer, eller allra helst en adjutant till Indiens Viceroy, gav goda utsikter både ekonomiskt och socialt. Passagerarfartygen med brittiska fröknar kom att kallas för ”fiskeflottan”, The Fishing Fleet, och dess trålande efter lovande makar gav goda inkomster för arrangörerna.

Nu var knappast de fiskar som fröknarna var ute efter ovilliga. Snarare hoppade de över relingen i sin iver att bli fångade. Anne de Courcys bok är uppbyggd kring fiskefröknarnas dagboksanteckningar och brev. Av dessa framgår att tjugoåriga flickor snabbt tvingades lära sig att ducka, glida undan och parera för att inte bli trolovade flera gånger om, redan på kajen. Konkurrensen mellan männen var skoningslös och det hörde till vanligheterna att fria redan efter ett halvdussin möten eller mindre.

Ibland ledde det förstås till olyckliga allianser. En och annan fröken blev gift innan hon visste vad som hänt, vissa redan på båten innan de nått Indien. Andra fann mot alla odds inte en lämplig partner och åkte hem som returned empties, returglas. Många av de allianser de Courcy berättar om verkar dock ha fungerat förvånansvärt väl. Ett skäl är antagligen de stoiska ideal som genomsyrade imperiets kvinnor. Ett annat den magi Indien utövade på nästan alla britter som kom i dess närhet. Vissa av dagböckernas och brevens passager beskriver en värld som, även för nedtecknarna, framstår som tagen ur en sagobok.

”Vi var tvungna att närma oss honom över mattor med pärlbroderier, som knastrade under fötterna, och hovniga”, berättar den unga Annette Bowen om sitt möte med maharadjan av Mysore:

Han gav var och en av oss en stärkt bukett, genomdränkt av rosenvatten – förr i tiden skulle varje bukett ha innehållit ett smycke. Hela Mysores stad var behängd med småljus, det företogs dagliga processioner med elefanter, som hade målade ansikten, jättelika smaragder i öronen och var behängda med utsökta schabrak. Betar och tånaglar var förgyllda med riktigt bladguld…

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Å andra sidan var det ingen ände på prövningarna. Desirée Hart fick kliva in som värdinna hos den brittiske representanten i Kashmir, eftersom dennes hustru blivit sjuk. Dagen efter vaknade hon själv akut sjuk. Det visade sig att hon drabbats av scharlakansfeber och difteri, med en extra krydda av gulsot. Det gick till slut väl och konvalescensen var inte bortkastad. Ännu matt av feber fick hon sällskap av en ung släkting till värdfolket, som behövde vila upp sig efter att ha brutit benet under en hästpolomatch. Han friade till slut, en tidig morgon på väg på fisketur. ”Skulle du ha svarat ’nej’ ”, konstaterade han lakoniskt, ”hade jag haft en hel dags fiskande som hjälpt mig att tänka på annat.”

Den dödligaste fienden för de engelska fröknarna var dock inte sjukdomar, rovdjur, naturkatastrofer, insekter, ormar, matförgiftning, emotionellt handikappade män, sexuell ignorans eller något annat av det slag de Courcys källor berättar om. Den största utmaningen, trots Indiens magi, var ledan. I de större städerna fanns alltid något att göra, men många hamnade på avlägsna utposter där det var mil till närmaste europeiska granne. Hushållet sköttes av en stor stab tjänare, som inte tillät inblandning i deras göromål. Radioapparater var ovanliga och barnen skickades i späd ålder tillbaka till England för att få en ordentlig utbildning och ett korrekt engelskt uttal. Ensamheten och sysslolösheten krävde en verkligt heroisk ansträngning för att övervinnas.

Anne de Courcy skriver medryckande och med lätt hand. Hon har öga för detaljer, oavsett om det gäller kläder, kvinnliga hygienartiklar eller vilda fåglar. Bokens disposition gör att det förekommer en del upprepningar och ibland är det inte alldeles lätt att få klart för sig exakt när under rajeran som en viss scen utspelar sig. Men det är mindre skönhetsfel i en bok som är full av levande beskrivningar av en tid som för alltid är borta.

”Sällan i historien har kvinnor på en och samma gång varit utsatta för så mycket obehag, så mycket enformighet och så många frestelser”, sammanfattade Iris Macfarlane, vars far tjänstgjorde i Indien, rajtiden. The Fishing Fleet är en oblyg och underhållande hyllning till dessa kvinnor.