I akademiska kretsar hävdas det ibland att kärleken skulle vara en social konstruktion som har uppstått i sen tid, kanske så sent som på 1700-talet. I Familjeporträtt (1978) skriver idéhistorikern Ronny Ambjörnsson: ”Min hypotes är att kärleken, som den framstår i dag, är en uppfinning som har 200, högst 250 år på nacken. Dagens kärlek är så olik de känslor i gången tid som vi ger detta namn att frågan är om vi har att göra med samma känsla.”

Denna uppfattning har alltjämt många företrädare, men dit hör inte längre Ambjörnsson. Det framgår av hans senaste bok, Terra incognita – det okända landet (Carlsson Bokförlag). I den långa essän ”Om kärlek” berättar han också om hur han lät sig övertygas om att kärleken är något som har följt mänskligheten under hela dess historia.

Förhistorien till denna omvändelse utspelade sig på ett välbesökt forskningsseminarium. Ambjörnsson var van vid att hans plädering för en socialkonstruktivistisk syn på kärleken skulle väcka bifall eller åtminstone vänligt intresse, men nu fick han oväntat mothugg. En ung psykolog vid namn Lilian protesterade högljutt och hävdade att kärleken alltid hade funnits. Ambjörnsson vidhöll till en början sin uppfattning, men när de två antagonisterna någon tid senare återsågs lät han sig övertygas om att han hade haft fel. Detta blev upptakten till en relation som när Terra incognita skrevs varat i drygt femtio år.

Liksom Platon hävdade de provensalka poeterna att den jordiska sexualiteten var ett sätt att söka kunskap om det överjordiska.

När Ambjörnsson i den nya boken skildrar kärlekens historia tar han alltså inte sin början i 1700-talet. Istället får vi följa honom på en vindlande bildningsresa som för oss från Gamla testamentet ända fram till Freud och Marcel Proust. De mest intressanta partierna handlar om filosoferna Platon och Aristoteles. Det gäller särskilt analysen av den passage i Platons dialog Gästabudet, där Sokrates berättar om vad han i sin ungdom fått höra om kärleken av den visa sierskan Diotima från Mantineia.

Enligt Diotima är kärleken ett uttryck för människornas drift att försöka uppnå gudarnas odödlighet. Denna drift framträder allra först som kärleken till en skön kropp och därefter till det som alla sköna kroppar har gemensamt. Efter hand inser människan dock att det sköna hos kropparna är av relativt begränsat värde jämfört med själens skönhet och skönheten hos ädla handlingar. Efter denna insikt är människan färdig att gå vidare till den nivå som utgörs av kärleken till sköna vetenskaper. När också detta stadium är passerat har människan äntligen nått det högs­ta stadiet av insikt om skönhetens natur. Befriad från sinnevärldens illusioner kan hon nu skåda skönhetens idé, den evigt oföränderliga urbild som antas ha sitt säte i det som brukar kallas idévärlden. Eros viktigaste egenskap är alltså enligt Platon att han kan förskaffa männi­skorna delaktighet i gudarnas odödlighet.

Denna framställning av kärlekens väsen skulle få omätlig betydelse för eftervärlden. Liksom Platon hävdade de provensals­ka poeterna att den jordiska sexualiteten var ett sätt att söka kunskap om det överjordiska. Denna tanke inspirerade till en uppvärdering av den andliga kärleken, som har få motstycken i den västerländska litteraturens historia.

Men det var inte bara Platon som inspirerade till denna kult av kärleken. I samma riktning verkade också Mariakulten – tanken att jungfru Maria egentligen var av gudomlig natur. De provensalska trubadurerna tänkte sig alltså inte längre det gudomliga som något uteslutande manligt. Inspirerade av denna uppvärdering av det kvinnliga började trubadurerna också se på de samtida kvinnorna som jordiska manifestationer av ett högre väsen av gudomlig natur.

Sådana tankar skulle längre fram bli ett dominerande inslag i renässansens kärleksdiktning. En påminnelse om det får vi i litteraturvetaren Johanna Vernquists bok Poeten Gaspara Stampa. En kvinnas röst i renässansens kärlekslyrik (Appell), som hittills inte har fått uppmärksamhet den förtjänar.

Boken inleds med en fascinerande skildring av den sofistikerade kultur som utgjorde basen för renässansens diskurser om kärleken. Med många exempel visar Vernquist hur den nyplatonska synen på kärleken dominerade kärleksdiktningen på ett sätt som inte sällan hotade att göra den till en kliché. Denna kliché var välbekant för Gaspara Stampa (1523–1554), som valde att revoltera mot den. Om denna revolt skriver Vernquist: ”På så vis undergrävde hon den nyplatonska, dualistiska synen på kärlek, i vilken själens upplevelse av evig kärlek inför Gud upphöjdes.”

I polemik mot platonismen poängterar Stampa kroppens och det sinnligas primat. Resultatet blir ett skimrande pärlband av dikter, vars sensuella lyster förmodligen saknar motstycke i renässansens litteratur. Stampas kärleksdikter tillhör enligt min mening det yppersta som skrivits på det italienska språket.

Det betyder inte att Gaspara Stampa skulle sakna motsvarigheter i andra tider. Som Vernquist visar är hon på djupet präglad av den grekiska skaldinnan Sapfo som levde på Lesbos kring 600 f Kr. Det var också något som hennes samtida läsare var väl medvetna om. Det visar brev och dikter av hennes vänner och kolleger. Där kallas hon för ”Saffo de’nostri giorni” (vår tids Sapfo) eller ”Saffo novella” (en ny Sapfo).

Men förmodligen fanns det också en annan inspirationskälla. Vernquist pekar på inflytandet från den antike filosofen Epikuros, som levde på 300-talet f Kr. Hans lära fokuserade på människans sinnliga perception av sin omvärld, men också på njutning. Vernquist skriver: ”Det går att hävda att epikurismen var mer kvinnovänlig än andra filosofiska riktningar. Epikuros skola var den första att tillåta kvinnor som lärjungar – som regel och inte som undantag. Han hade flera kvinnliga följare av vilka Themista och Leontia hör de till de mest kända.”

Flera andra skribenter har på senare tid ägnat sig åt Gaspara Stampa. En av dem är den italienska romanförfattare som alltjämt döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante. Hon berättar utförligt om Stampa i essäsamlingen I Margini e il dettato. Conversazioni sul piacere di leggere e scrivere, som nyligen utkommit på engelska under titeln In the Margins. On the Pleasures of Reading and Writing (recenserad i Axess nr 5/2022). För Ferrante framstår Stampa som en medkämpe i kampen för ett kvinnligt språk.

En mycket annorlunda syn på kärleken och det kvinnliga hittar vi i en annan av de böcker som just nu ligger på bokhandelsdiskarna. Den heter Självbiografiska rum (Carlsson) och är skriven av litteraturforskaren Kerstin Dahlbäck, känd för sin doktorsavhandling om Strindbergs Hemsöborna och för sitt arbete med utgivningen av Hjalmar Bergmans brev.

Kontrasten mot Gaspara Stampas kärleksdikter ser vi allra tydligast i det kapitel som heter ”Kärlekens språk – brevväxlingen mellan August Strindberg och Harriet Bosse”. Här åberopar Dahlbäck ett avslöjande brev från det första året av äktenskapet mellan den åldrade diktaren och hans tredje hustru, den unga skådespelerskan Bosse. Strindberg drömmer i brevet om ”en själisk kärlek” som mest av allt påminner om den platonism som Stampa tog kraftigt avstånd från. Sålunda hoppas han att hustrun likt en ”Qvinnlig Kristusbild” ska föra honom ”uppåt”.

Dahlbäck fördjupar sig inte i orsakerna till Strindbergs inställning. En ledtråd får vi dock i den förut diskuterade essän ”Om kärlek” i Terra incognita. Där hävdar Ambjörnsson att Strindbergs problem med sina skådespelande hustrur berodde på att han pendlade mellan att se dem ”som madonna och som allmän egendom, det vill säga hora”. Men även om Strindberg gick ovanligt långt i sin svartsyn konstaterar Ambjörnsson att sådana föreställningar inte var helt ovanliga vid denna tid.