Det är riktigt att begrepp som maktrealism och geopolitik kan användas och har använts för att motivera militär aggression och territoriella erövringar, men av detta följer inte att begreppen är förkastliga eller oanvändbara som analytiska instrument – att kniven kan användas till att mörda med gör den inte oduglig till att dissekera med. Ändå kan det inte förnekas att det geopolitiska tänkandet placerades i skamvrån vid kalla krigets slut.

Den pacifistiska eufori som Sovjetunionens fall och Europas enande utlöste, återfödde idén – för vilken gång i ordningen? – om en kantiansk fred mellan stormakterna och en ”ny världsordning”. Särskilt i Europa fick dessa tankar stort genomslag och den nya unionen framställde sig som ett internationellt föredöme, genomsyrat av mjuka värden – ”soft power” – och som en förkämpe för humanitära interventioner till försvar för mänskliga rättigheter. Idag är bilden radikalt förändrad. Krisen inom EU, rysk maktpolitik, kapprustningen i Asien och islamismens våldsamma framryckning i Mellanöstern har skapat behov av en alternativ tolkningsram för stormaktspolitiken. Det är mot denna bakgrund man ska se utgivningen av och titeln på Robert D Kaplans The Revenge of Geography. What the Map Tells Us About Coming Conflicts and the Battle Against Fate. Kaplan är en av USA:s främsta säkerhetstänkare, knuten till flera ledande tankesmedjor och med en stor produktion av böcker och artiklar bakom sig, däribland de uppmärksammade The Coming of Anarchy från 2000 och Monsoon. The Indian Ocean and the Future of American Power från 2010.

Vad menas då med begreppet geopolitik? Kaplan presenterar i bokens första del ett antal äldre och nyare teorier. Kort och förenklat uttryckt är idén att den fysiska miljön i hög grad definierar en stats strategiska intressen. Trots allt tal om att ekonomisk globalisering och multilaterala institutioner har gjort geopolitisk maktkamp irrelevant, förblir geografin den mest konstanta faktorn i ett folks historia. Den bestämmer staternas placering och inbördes skiljelinjer i det internationella statssystemet – Kaplan talar om ”geographically-constrained interactions of states”.

En annan lika permanent faktor är att internationell politik inte styrs av lagar garanterade av en överordnad maktinstans. Tvärtom genomsyras den fortfarande av rivalitet och strävan efter dominans och överhöghet. Frånvaron av en central instans ställer därför – ytterst sett – varje stat ensam i kampen för sin suveränitet och frihet. Inför hot om underkastelse eller erövring har den i sista hand bara sin egen våldsmakt att förlita sig till. Denna existentiella ”ensamhet” förstärker betydelsen av den fysiska terrängen – bergskedjor, hav, sund, floder och slättlandskap blir nyckelpunkter i nationernas överlevnadskamp. Kaplan menar inte att geografin är suverän; han är inte determinist och tillerkänner individer och idéer stor vikt. Men han vänder sig mot tesen att geografin blivit irrelevant i jet- och informationsteknikens era, som, till exempel, Thomas Friedman hävdade i boken The World is Flat (2005).

Kaplans syfte är att ta geografins och geopolitikens teorier till hjälp för att bättre förstå de förskjutningar som är på väg i maktbalansen mellan världens stormakter och de utmaningar som dessa ställer USA inför. Han anknyter bland annat till en klassisk tänkare inom geopolitiken, nämligen sir Halford J Mackinder, som 1904 utvecklade tesen om den euroasiatiska kontinentens avgörande betydelse i världspolitiken: den stat eller det imperium som behärskar detta område och i synnerhet då dess kärnland, ungefär området från Moskva till Mongoliet, har lagt grunden till global makt.

Mellan kärnlandsimperiet och den euroasiatiska kontinentens randområden – som sträcker sig från västra Europa över Turkiet, Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan, Indokina, Filippinerna till Korea och Japan – rådde och råder på en och samma gång beroende och konflikt. Som historikern Paul Kennedy har påpekat, handlade både första och andra världskrigen om en kraftmätning mellan på ena sidan kärnlandsimperiet (Ryssland/Sovjetunionen) och på andra sidan två av randområdenas mest aggressiva nationer, Tyskland och Japan.

Bara några år innan Mackinder publicerade sin artikel om det euroasiatiska kontinentalområdets betydelse för global makt hade en amerikansk sjöofficer, Alfred Thayer Mahan, hävdat att sjömakt var viktigare än landmakt i kampen om internationell dominans. En sjömakt (läs: USA) som behärskade Stilla havet och Indiska oceanen skulle kunna projicera makt, inte bara över alla viktiga maritima transportleder utan också inom alla viktiga randområden.

Som Kaplan understryker kom kalla krigets alla avgörande militära insatser från amerikansk sida att stå i just dessa randområden: från Nato i Västeuropa och kärnvapen i Turkiet, till krigen i Korea och Vietnam och alliansen med Japan. De idéer som Mahan en gång formulerade har givetvis kritiserats och kompletterats under årtiondenas gång. Men den som tror att Mahans tänkande är föråldrat bör, som Kaplan påpekar, fråga sig varför hans skrifter studeras i utbildningen av högre marinofficerare i dagens Kina.

Som Kaplan flera gånger understryker samspelar geografin med teknologi och demografi. Redan Mackinder hävdade för drygt hundra år sedan att stormakterna inte längre hade några ”tomma” områden att erövra. Denna sanning har än större relevans idag, när människan uppfyller snart sagt varje hörn av jorden. Den amerikanske statsvetaren Paul Bracken har nyligen myntat uttrycket the crisis of room: medan 1800-talets stormakter kunde undvika krig med varandra genom att expandera i perifera och glest befolkade områden – Ryssland i Sibirien, det ursprungliga Förenta staterna västerut på den nordamerikanska kontinenten, Storbritannien och Frankrike i Afrika – kunde 1900-talets aggressiva nationer bara utvidga sin makt på andras bekostnad – Tyskland sökte Lebensraum i Ryssland; Japan i Korea och Kina. Dagens situation är genom befolkningsökningen än mer klaustrofobisk, men därtill kommer det Bracken har kallat ”the death of distance”.

Modern missilteknik har, åtminstone i vissa tättbefolkade områden – exempelvis Mellanöstern – upphävt avståndets betydelse som skydd mot överraskande anfall. Till detta skall läggas förekomsten av disruptive technologies, det vill säga: tekniker som oförutsett och på kort tid kan påverka maktbalansen lokalt eller regionalt. Hit hör givetvis främst spridningen av massförstörelsevapen. Summa summarum leder dessa förändringar, enligt Kaplan, till en mer instabil och volatil säkerhetspolitisk situation än vad som var fallet under kalla kriget.

I bokens andra del går Kaplan igenom de aktuella geopolitiska tendenserna i ett antal olika regioner – Europa, Ryssland, Kina, Indien, Iran och Turkiet. Samtliga analyser är utomordentligt insiktsfulla och välavvägda, men jag skall avslutningsvis begränsa mig till några synpunkter på relationen mellan Europa och Ryssland. För Europas framtida säkerhet blir, enligt Kaplan, relationen till Ryssland helt avgörande. Ett allvarligt problem härvidlag är att Ryssland idag ångrar de uppgörelser som ägde rum i samband med landets svaghetsperiod under 1990-talet. Särskilt betraktar Kreml – helt logiskt – utvidgningen av Nato till Centraleuropa och i synnerhet Baltikum som en geopolitisk katastrof. En grundläggande anledning till detta är landets geografi. Från Polen till Uralbergen och från Svarta havet till Moskva råder i stora drag ett öppet slättlandskap. Bortsett från ett antal floder finns det inga naturliga barriärer eller försvarshinder.

De bittra historiska erfarenheterna av upprepade invasioner över detta slättlandskap har, menar Kaplan, gjort osäkerheten eller känslan av hotande inringning till en grundläggande faktor i ryskt säkerhetstänkande. Det är ur denna osäkerhet som det expansiva draget i rysk geopolitik härrör. Både under tsarismen och kommunismen ledde detta till att såväl de baltiska staterna som delar av Polen införlivades i det ryska riket.

Putins makthävdande säkerhetspolitik gentemot väst ligger, således, helt i linje med en lång geopolitisk tradition. Mycket talar därför för att Baltikum och Östersjöregionen under en lång tid kommer att vara ett av de mest instabila konfrontationsområdena mellan Ryssland och EU/Nato. Sett mot denna bakgrund ter sig den svenska militära avrustningen under socialdemokratisk och moderat ledning som ett fatalt historiskt misstag – ett misstag som inte bara har minskat omvärldens respekt för den svenska statsledningen, utan dessutom försvagat Finlands och de baltiska staternas ställning visavi grannen i öst.

Robert D Kaplans nya bok bjuder inte bara på fängslande läsning om okända områden inom den euroasiatiska kontinenten. Den är framför allt en ovanligt kunnig och analytiskt briljant genomgång av de maktpolitiska förskjutningar som är på väg mellan världens ledande makter. Hur långt Kaplans analys kommer att bära är naturligtvis en fråga för framtida studier.