På senare år har Grekland befunnit sig i en identitetskris. En orsak är att det nynazistiska partiet Gyllene gryning röstades in i parlamentet 2012 och sedan upprepade framgången i nyvalet i januari i år. Samtidigt verkar många greker nu vara beredda att försöka hitta utvägar ur krisen. Till de mest lovande tecknen hör den spontana framväxten av en antinazistisk folkfront med deltagande av hela det breda spektrum av medborgare och organisationer som inte vill se nazismen som en del av den grekiska identiteten.

Den spänningsfyllda och på många sätt oroande situationen är säkert orsaken till att grekerna nu söker sin identitet i landets rika kulturarv. Allt oftare återvänder man till filosofer och författare som är förknippade med tidigare identitetskriser i Greklands historia.

Det bästa exemplet på det är det nyväckta intresset för Nikos Kazantzakis (1883–1957). Han var filosof, författare och journalist som för alltid kommer att vara förknippad med grekernas identitetssökande under de svåra kriser som drabbat landet, till exempel i samband med kriget mot Turkiet 1921–22 och den nazistiska ockupationen under krigsåren 1941–44.

Den mest kända av Kazantzakis böcker är den roman från 1946 som i svensk översättning heter Spela för mig Zorba. Den återutgavs 2014 som en bilaga till en av Greklands största dagstidningar. Dessutom repriserar tv-kanalerna gång på gång den prisbelönta filmversion av boken som gjordes för 50 år sedan av Michael Cacoyannis. Förra året uppfördes också en balettversion av Kazantzakis bok på Kallimarmaroteatern i Aten. I den föreställningens programblad beskrivs den grekiska identiteten på ett sätt som leder tankarna till den aktuella krisen och de lovande initiativ som på sistone tagits för att möta den.

Boken om Zorba blev Kazatzakis mest framgångsrika verk, men i spåren av denna succé följde också en lång rad andra mycket betydande verk. Under det sista årtiondet av sitt liv skrev han bland annat Frihet eller död (1950), Kristi sista frestelse (1950–51), Min helige Franciscus (1952–53) och den postumt utgivna självbiografin Rapport till Greco (1961).

Att Kazantzakis blivit Greklands nationaldiktare är alltså logiskt. Ingen författare är idag starkare förknippad med det grekiska än han. Många av hans böcker fungerar därför som en sorts uppbyggelselitteratur för de tappra greker som kämpar för att rädda sitt land ur krisen.

Detta hindrar inte att Kazantzakis väg till denna position var lång och minst sagt krokig. Han kom från enkla förhållanden på Kreta, men redan i unga år bröt han upp från hemön för att leva som kosmopolitisk intellektuell i nära kontakt med sin tids filosofiska strömningar. Efter juridikstudier i Aten kom han sålunda 1906 till Paris, där han tog djupa intryck av skönskrivande modefilosofer som Friedrich Nietzsche och Henri Bergson. Därefter följde längre och kortare vistelser i Schweiz (1918–19), Österrike (1922), Tyskland (1922–23), Italien (1924), Ryssland (1925–29), Spanien (1932–33), Japan (1935), Kina (1935) och England (1939). De resulterade i en serie reportageböcker som nyligen getts ut i billiga folkupplagor.

Livet som reporter hindrade inte att Kazantzakis också ville vara en del av det litterära avantgardet i sitt hemland. När boken om Zorba började sitt segertåg över världen hade han ägnat en stor del av sitt liv åt exklusiva projekt av ett slag som man minst av allt förknippar med en bästsäljarförfattare.

Till en början ägnade Kazantzakis sina krafter åt en filosofiskt inspirerad dramatik som var alltför höglitterär för att vinna gensvar hos de stora massorna. Något liknande gällde hans översättningar till modern grekiska av klassiska verk som Homeros Odysséen, Dantes Den gudomliga komedien och Goethes Faust. Det brukar sägas att han gjorde dem för eget bruk, och att de var alltför personligt hållna för att kunna vara till någon större hjälp för den läsande allmänheten.

Kazantzakis djärvaste satsning var dock Odysseia (1938). Det är ett gigantiskt versepos på 33 333 sjuttonstaviga versrader som, liksom förebilderna Iliaden och Odysséen, är uppdelade i 24 sånger.

I Odysseia berättar Kazantzakis om Odysseus återkomst till hemön Ithaka, och om hur han ger sig ut på nya resor, där han stiftar bekantskap med forntida motsvarigheter till Buddha, Jesus, Don Quijote och Lenin. Den Odysseus som skildras hos Katzantzakis är dock mycket olik den eftertänksamme och familjekäre hemvändare som vi känner från Homeros. Här är han i stället en hänsynslös och maktfullkomlig våldsverkare som vid sin hemkomst till Ithaka sätter skräck i sin familj och sina undersåtar. När han efter 20 års bortovaro ska gå i säng med sin hustru grips hon av fasa.

Efter återföreningen med den skräckslagna hustrun Penelope finner Odysseus livet på Ithaka alltför trångt. Liksom Odysseus i Dantes i Den gudomliga komedien ger han sig därför ut på nya äventyr. I Sparta rövar han bort sin forne vapenbroder Menelaos hustru Helena, den kvinna som en mansålder tidigare varit orsaken till trojanska kriget. Därefter inleder han en lång resa, som via Kreta, Egypten och Nilens källor för honom till ekvatorn. Där bygger han en idealstat, ett slags Utopia, men när den har störtat samman i en jordbävning inser han futiliteten i allt handlande. Desillusionerad inleder han en resa i sitt eget inre som till läsarens förvåning slutar med att han dör på ett isberg i närheten av sydpolen. Genom sin död förverkligar han ett uppgående i intet, som har tydliga likheter med det som buddisterna kallar nirvana.

Denna rafflande vidareutveckling av berättelsen om Odysseus väckte till en början mycket lite uppmärksamhet i Grekland, det publika genombrottet kom först efter Kazantzakis död. Kimon Friar utgav 1958 en bejublad översättning till engelska, The Odyssey. A Modern Sequel. Den fick stort genomslag i den anglosaxiska världen, men den var också viktig för den svenske essäisten och romanförfattaren Sven Fagerberg. År 1988 kom också en svenskspråkig utgåva av prologen och den första sången, båda översatta av Gottfried Grunevald.

Att Odysseia inledningsvis fick så dåligt genomslag i Grekland hängde nog samman med att Kazantzakis i inflytelserika kretsar betraktades som en kontroversiell person. Visserligen var han under några månader 1945 minister utan portfölj i den grekiska regeringen, men under större delen av sin levnad sågs han med misstro av det härskande etablissemanget. Under 50-talet skrev medlemmar i den grekiska regeringen därför brev till sina svenska kolleger i syfte att försöka förhindra att han tilldelades Nobelpriset.

Etablissemangets misstro mot Kazantzakis hade till stor del sina rötter i mellankrigstiden. När boken om Zorba skrevs åren 1941–43 hade han flera gånger hunnit ompröva sin inställning till Grekland och den grekiska identiteten. Som ung hade han varit uppfylld av nationalistiska stämningar, men under 20- och 30-talen slog hans hårt prövade kärlek till fosterlandet över i sin motsats. Nu kände han hat mot det grekiska.

Det viktigaste skälet till hans hatkänslor var vad grekerna brukar kalla ”Den stora idén”. Med detta uttryck syftar man på den nationalistiska stormaktsdröm som 1921–22 ledde dåvarande premiärministern, Eleftherios Venizelos, till det katastrofala försöket att erövra de grekisktalande delarna av Turkiet. När den grekiska invasionsarmén slagits tillbaka av turkarna och en miljon ”anatoliska” greker därefter tvingats fly från sina hem drog Kazantzakis slutsatsen att hans landsmän inte var mogna att styra sitt eget land. Därför skulle han under de följande arton åren komma att känna sig som en främling för sitt eget folk.

Denna inställning till den grekiska mentaliteten skulle Kazantzakis dock ompröva under de första åren av 40-talet. Den viktigaste anledningen till det var landsmännens tappra motstånd först mot det fascistiska Italien i krigets inledningsskede och sedan, när italienarna väl besegrats, mot Tyskland under den nazistiska ockupationen av landet.

Det började den 28 augusti 1940. Inspirerade av tyskarnas framgångar på västfronten hade italienarna börjat kasta sina ögon på den grekiska grannen. När Mussolinis krav att utan strid få överta makten i Grekland avvisats av den grekiske diktatorn Metaxas, gjorde de italienska fascisterna ett försök att ockupera landet. Detta ledde dock till ett snöpligt misslyckande. Efter hjältemodiga strider i norra Grekland och södra Albanien lyckades grekerna driva tillbaka de italienska inkräktarna och återta de förlorade områdena.

Men segern över det fascistiska Italien skulle omedelbart följas av en ny invasion. I april 1941 invaderas Grekland av tyska trupper. Grekerna gjorde heroiskt motstånd men blev snart nedkämpade av den tyska krigsmaskinen. Den 20 april undertecknas – i strid mot order från Aten – ett vapenstillestånd med Tyskland av Georgios Tsolakoglu, en starkt tyskvänlig general som övertagit kommandot över de grekiska trupperna efter den nyligen avlidne Metaxas. Tio dagar senare utnämns han av tyskarna till premiärminister i en nazivänlig marionettregering. Därmed inleddes mer än tre år av nazistisk terror mot den stora majoritet av grekerna som vägrade samarbeta med ockupationsmakten. Värst var det vintern 1941–42. Då ledde nazisternas plundringar till att 500 000 greker svalt ihjäl.

Dessa tragiska händelser utgör bakgrunden till romanen om Zorba, som Kazantzakis utmattad av svält skrev på ön Egina söder om Aten under de mörka åren 1941–43. Särskilt tydligt är detta i det pacifistiska budskap som genomsyrar boken. Författaren tar här tydligt avstånd från all nationalism, främlingsfientlighet och militarism. Genom titelgestalten Zorba uttrycker han gång på gång sin medkänsla med krigets oskyldiga offer.

De tragiska händelserna under de första krigsåren är också orsaken till att Kazantzakis vid denna tid ville återvända till det grekiska. Hans syfte var att ge grekerna en ny identitet, baserad på en realistisk bedömning av landets desperata situation under den nazistiska ockupationen.

Kazantzakis tar sin utgångspunkt i den heroiska kamp som de vanliga grekerna tvingades utkämpa för att överleva ockupationens fruktansvärda umbäranden. Inspirerad av deras mod och klokhet och uthållighet vill han få grekerna att uttryckligen identifiera sig med ideal som inte längre bygger på megalomana politikerdrömmar om militära framgångar. Istället borde den grekiska identiteten vila på den balans mellan känsla och förnuft som gjort det möjligt för de vanliga människorna att uthärda alla katastrofer.

Den delvis nya bilden av det grekiska ligger också till grund för personskildringen i romanen Zorba. Särskilt tydligt blir detta i skildringen av den komplicerade och föränderliga relationen mellan bokens oförvägne titelgestalt och författarens alter ego, den berättare som omtalar sig själv som ”jag” och dessutom har stora likheter med privatpersonen Kazantzakis.

I bokens början är berättaren en improduktiv och hämmad diktare som föresatt sig att öppna en sedan länge obrukad brunkolsgruva, som han arrenderar på Kreta. När han ska embarkera båten i Atens hamnstad Pireus möter han mångsysslaren Alexis Zorba, som erbjuder sina tjänster som kock och arbetsledare. Tillsammans beger de sig till en by nära gruvan, där de under uppvaktning av nyfikna kretensare hyr in sig hos madame Hortense, en kärlekstörstande fransyska med förflutet som kokott och kabaréartist.

Inledningsvis ter sig arbetet med gruvan och kontakterna med ortsborna mycket lovande. Tillsammans med inhyrda arbetare tar de båda kumpanerna itu med det våghalsiga projektet att bygga en linbana som ska kunna förse gruvan med trädstammar från skogen kring ett närbeläget bergskloster. Under tiden blir Zorba en galant kavaljer åt den kärlekstörstande fransyskan, och berättaren blir en något blygare älskare till en vacker änka från byn.

Efter en lovande inledning följer dock en serie katastrofer, som i symbolisk förklädnad gestaltar Greklands olyckor under den tyska ockupationen. Den vackra änkan blir knivmördad av pappan till en försmådd beundrare, madame Hortense dör i lunginflammation och linbanan störtar samman under den påkostade invigningsceremonin. Luttrad av dessa tragedier inser berättaren att han måste lägga ner sitt gruvprojekt. Innan han för alltid skils från Zorba förenar han sig emellertid med sin kompanjon i en rituell dans som uttrycker vad han lärt sig av sin vän – att det inte är framgången som skänker lycka utan människans trotsiga uppror mot sitt öde:

”För denna dans var en utmaning, ett envist och trotsigt uppror […] Jag såg Zorba dansa och kände för första gången, hur människans galna besatta uppror besegrade tyngden och materien, den ärvda förbannelsen.”

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Dansens trotsiga budskap påminner om vad som ungefär samtidigt förkunnas av en annan Medelhavsförfattare med erfarenhet av de hårda villkoren under den tyska ockupationen, fransk-algeriern Albert Camus. I Myten om Sisyfos (1942) formulerar han en tro på den upproriska människans lycka som ligger mycket nära ”Myten om Zorba”.

Kazantzakis skildring av den rituella dansen kan i förstone förleda till intrycket att hans alter ego berättaren nu helt anammat Zorbas ohämmade och livsbejakande livsstil. Så framställs också skeendet i Cacoyannis filmatisering, men i originalet är det inte alls så. Det framgår klart av den epilog som utgör romanens avslutning. Där klargörs att berättarens möte med Zorba inte kommit honom att överge sin egen, mera reflekterande, livsstil. Däremot har konfrontationen fungerat som en katalysator. Mötet med Zorba har förlöst hans författarskap. Det har hjälpt honom att i sin berättarkonst – alltså den roman som läsaren håller i sin hand – skapa en syntes av de två konträra livsstilar som representerats av de två vännerna.

Denna syntes är samtidigt kärnan i den vision av grekisk identitet som Kazantzakis nått fram till under intryck av de tragiska händelserna 1941–1943. Det innebär att bokens engelska titel – Zorba the Greek – är missvisande. Zorba representerar bara den ena polen i det spänningsfält som enligt Kazantzakis ska utgöra den grekiska identiteten. En bättre titel på engelska hade därför varit det ordagranna ”The Life and Times of Alexis Zorbas”.

Kazantzakis sätt att se på det grekiska är utan tvivel inspirerat av verkliga personer och autentiska händelser. Bokens handling och personskildring är baserad på Kazantzakis upplevelser 1917, då han tillsammans med den mångkunnige livsnjutaren Giorgos Zorba försökte öppna en gruva på Peloponnesos. Det hindrar inte att boken också bygger på en omfattande läsning av filosofisk litteratur. Det understryks redan av den första meningen, som anspelar på den berömda inledningen till Platons dialog Staten som lyder: ”Igår gick jag ner till Pireus.” Genom denna allusion låter Kazantzakis förstå att han vill se sin roman som en platonsk dialog, där motsatta livshållningar hela tiden spelas ut mot varandra.

Men den viktigaste inspirationskällan är ändå Friedrich Nietzsches Tragedins födelse, som Kazantzakis läste mycket noga under sin studietid i Paris. Här finns en analys av två mot varandra kämpande tendenser inom den grekiska kulturen som utan tvivel ligger till grund för skildringen av förhållandet mellan de båda huvudpersonerna. Hos Nietzsche är dessa båda tendenser döpta efter gudarna Dionysos och Apollon. Det dionysiska förknippas sålunda med det som på grekiska kallas parafrosyne, ruset, måttlösheten, galenskapen och uppgåendet i alltet. Det apolliniska står däremot för sofrosyne, drömmen, måttfullheten, det passionslösa och det partikulära. Dessa båda tendenser finns enligt Nietzsche alltid närvarande i den grekiska kulturen. Ofta står de i opposition till varandra, men under lyckliga omständigheter kan de förenas i en fruktbar syntes. Så var det enligt Nietzsche hos de antika dramatiker som han såg som den grekiska kulturens höjdpunkt, Aischylos och Sofokles. Men när förnuftet med Sokrates tog över den grekiska kulturen var storhetstiden för dramatiken slut. Den sokratiska förnuftigheten gjorde enligt Nietzsche slut på både det apolliniska och det dionysiska.

Dessa tankar om det dionysiska och det apolliniska ligger utan tvivel till grund för Kazantzakis försök att definiera en ny identitet för grekerna. Sålunda menar han att det ända sedan antiken varit grekernas uppgift att skapa en syntes av dessa till synes motsatta förhållningssätt. Under långa perioder har detta uppdrag visserligen förfuskats, men de samtida grekernas tappra motstånd mot nazisterna har visat att tiden nu är mogen att återigen realisera den urgamla föreningen.

I boken om Zorba står alltså den reflekterande berättaren för det apolliniska. Han vill i det längsta ha kontroll över sin tillvaro och är rädd för ruset, extasen och de starka känslorna. Vännen Zorba förkroppsligar med hela sitt väsen de dionysiska kvaliteter som skildras i Tragedins födelse. När han skrattar, gråter, dricker, dansar, älskar kvinnor eller gräver efter brunkol är han hela tiden en inkarnation av den dionysiska extasen.

Var och en för sig är berättaren och Zorba alltför ensidiga. Av det skälet bör man förhålla sig kritiskt till Michael Cacoyannis i många avseenden lysande filmatisering av romanen. Här kan man ju få intrycket att Kazantzakis velat se den oförvägne Zorba som en förebild för grekerna. Men Zorba är snarare en charmerande representant för den dionysiska sidan av den grekiska kulturen,vars brist på reflektion leder till den ena katastrofen efter den andra.

Det finns också andra skäl att vara kritisk mot filmversionen av Zorba, som på många sätt är dystrare än boken. Sålunda har Cacoyannis fokuserat alltför mycket på en tragisk episod som är ganska perifer i romanen – mordet på berättarens vackra älskarinna. Detta och mycket annat bidrar till att skapa en nidbild av grekerna som saknar stöd i texten. Kanske har han låtit sig vilseledas av den hårda kritik som Kazantzakis under mellankrigstiden riktade mot den nationalistiska yran hos sina landsmän. I varje fall saknar filmen det som är kärnan i romanen – hyllningen till grekernas heroiska kamp för att med värdighet överleva de prövningar som nationen utsatts för under andra världskriget.