Himlarna är gröna i Ernst Ludwig Kirchners Davos. Månen som lyser över de hotande bergen i violett och mörkblått är stor och laxrosa. Här och där i skumrasket skymtar människor utan definierade anletsdrag. Männen bär blått och mörkgrönt med hatt. Kvinnornas förkläden är lika ljusröda som barnens koltar och har stora vita prickar. Husen inne i Davos är mest vita med många fönster; i omgivningarna är hus och stugor mest röda. Nästan alla har djupblå hustak. De betande djuren – troligen kor – är gula och överdimensionellt stora; de når nästan upp till de blå hustaken.

Kirchners Davos kan vi beskåda i stadens Kirchnermuseum. Här finns världens största samling Kirchner-målningar med drygt 1 500 konstverk jämte raderingar, teckningar, träsnitt, pasteller och skisser. Det var i Davos som Kirchner (1880–1938) tillbringade sina sista tjugo år. Efter drygt sex år i det hektiska Berlin och dessförinnan elva år i Dresden som en av expressionismens våghalsiga pionjärer, efter år av utsvävande liv, uppskruvat arbetstempo, medikamentmissbruk och sjukdom, hade han till slut hittat en plats av stillhet och skönhet.

Men det var en stillhet som Kirchner bara delvis kunde tillägna sig. Visserligen hade han här en yttre arbetsro men färgspråket i hans Davosmålningar är som en kod till hans inre oro. I stället för det vykortsvackra landskapet som vi är och alltid varit vana vid att se från denna Europas högst belägna stad provocerar Kirchner med ett färgspråk som i sin intensiva kolorit kontrasterar det upphöjda med det extatiskt skärande.

Att må väl i luftkurorten Davos var säkert inte svårt för de flesta som kom hit. Redan före 1910 fanns här 26 sanatorier, flera kurhus, 46 hotell och en rad pensionat. Här inspirerades Thomas Mann till sin världsberömda sanatorieroman Bergtagen. Men Kirchner var expressionist – han målade spontant som han kände sig inuti. ”En konstnär målar saker och ting som han uppfattar dem, men återger inte deras objektiva riktighet. Därmed skapas en ny syn på saker och ting”, skrev han 1927.

Lika utmärkande för expressionisterna var att de ”befriade färgen”, vilket fick till följd att distansen ökade mellan ett föremåls form och dess overkliga färg. Kirchner var däri en mästare. I en av sina dagböcker noterar Kirchner: ”Ingen använder sådana färger som jag.” Det gör honom så fascinerande som målare, han känns samtida för oss idag.

Målsättningen för det klassiska modernas pionjärer i den kända gruppen Die Brücke, som grundades i Dresden 1905 av bland andra Kirchner, Ernst Heckel, Karl Schmidt-Rottluff och Fritz Bleyl, var att bryta med den akademiska, anpassade och borgerliga konsten i det kejserliga Tyskland. De var arkitekturstuderande vid högskolan i Dresden och tog faktiskt sina diplom 1905, men betraktade sig som revolutionärer. Parallellt med studierna hade de målat, skulpterat och experimenterat med nya färger och former. Bland deras utländska förebilder fanns Vincent van Gogh, Edvard Munch, Henri Matisse och Paul Gauguin.

Till deras mer eller mindre likasinnade landsmän hörde Max Liebermann som med olika initiativ i Berlin hjälpte till att bana väg för modern konst. Och i Sonderbund, som grundades i Düsseldorf 1909 och som först ställde ut Die Brücke-målarna utanför Dresden, ingick såväl målare som inflytelserika samlare och museichefer.

År 1911 flyttade Kirchner från Dresden till Berlin, vilket påverkade hans val av motiv. Han upplevde en kreativ glansperiod och ändrade sin stil när det gäller både färg och form. Man förnimmer det hektiska tempot i metropolen i Kirchners snabba spretiga penseldrag. Kvinnorna i målningarna har mörkt pagehår och skopor på huvudet, de bär fjäderboa, lång kappa och rör sig världsvant på höga klackar. Männen i bakgrunden har hatt och röker cigarett.

En viktig milstolpe för Die Brücke under Berlinperioden var deltagandet i den internationella Sonderbund-utställningen i Köln 1912, ett år innan gruppen upplöstes. Med 650 konstverk, därav 180 målningar av van Gogh, Paul Cézanne och Gauguin, ville utställningsmakarna visa det moderna och dess föregångare. Bland de då levande utställda representanterna för det moderna var Munch med 32 och Pablo Picasso med 16 verk jämte Georges Braque, Oskar Kokoschka, Wasilly Kandinsky, August Macke, Kirchner och andra.

Samtidigt med utställningen infördes ett nytt museikoncept. För första gången fick besökarna en broschyr, och dessutom fanns det ett kafé där de kunde ta en paus. Men mottagandet var ambivalent; medan de äldre döda konstnärerna fann nåd inför kritikernas ögon bedömdes verken av Kirchner och hans samtida som skandalösa. Det gällde till exempel Kirchners och Oskar Schlemmers väggmålningar i ett litet kapell mitt på utställningen. Men Munch var hänförd: ”Här är den vildaste samling europeiskt måleri man kan tänka sig. Nu skakar Kölnerdomen i sina grundvalar.”

Hundra år senare erinrar Wallraf-­Richartz-museet i Köln om den banbrytande utställningen med ”Mission Moderne” hösten 2012. Drygt hundra målningar lånades ut från museer och privata samlare världen över. Många konstverk har dock gått förlorade. Såväl här som i utställningen ”Im Farbenrausch. Munch, Matisse und die Expressionisten” på Folkwangmuseet i Essen och på Die Brücke-museet i Berlin har Kirchner sin givna plats. Mer populär än någonsin hyllades han av 120 000 besökare i en retrospektiv i Frankfurt/Main år 2010. Och sommaren 2012 drog en Kirchnerutställning i Madrid, med bland annat 100 verk utlånade från Davos, 117 000 besökare.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

I Davos inledde en nygrundad Kirchnerstiftelse museiverksamhet 1982. Tack vare en generös mecenat kunde man bygga ett eget museum år 1992 med ett Kirchner-forskningscentrum. Museet består av fyra kuber i stål, betong och glas som är utställningshallar. Målningarna belyses endast av dagsljus – ett koncept som har prisbelönats. Centralt som det ligger längs med huvudgatan – på samma sida som det stora kongresscentrum, där World Economic Forum äger rum i januari – kan man utgå från att Forum-deltagarna inte vill missa ett besök i museet.

I dag fascineras vi av Kirchners bilder från Berlin. Själv sökte han sig dock till landsbygden, hans vistades några månader varje år på ön Fehmarn innan han flyttade till Davos. Som den ständigt nyskapande konstnär han var experimenterade han där med ett nytt form- och färgspråk – en blandning av figurativ konst och kubism. Han efterfrågades även för uppdrag utanför Davos –bland annat för teatern – men kände sig ändå utstött och ensam.

Under en tillfällig depression och efter meddelandet att hans målningar förvunnit från museerna i Hitlers Tyskland sköt han sig med två skott i hjärtat 1938.