Han hette Arthur M Schlesinger jr. De båda skulle följas åt under presidentåren i Vita huset. Schlesinger skulle under lång tid även fungera som politisk rådgivare åt Robert och Edward Kennedy, och han drogs även in i familjens intimaste angelägenheter. Skulle presidenten efter sin död ligga i öppen kista? Som historiker erinrade han sig att föregångaren Franklin Roosevelt haft en stängd kista, och för familjen blev den upplysningen avgörande (”Close it”). Som en förtrogen till Jacqueline Kennedy var han med om att utforma ett slags bokslut över äktenskapet, en åtta timmar lång bandinspelning som offentliggjordes häromåret.

Nu har en engelsk forskare, Richard Aldous, gett ut den första stora biografin över Schlesinger, inte minst hans tid med Kennedyklanen – Schlesinger. The Imperial Historian. Det är en utmärkt bok, välskriven och balanserad. Författaren tar väl vara på historien om den 28-årige Schlesingers genombrott med ”The Age of Jackson” (1945) och hans entré i Georgetowns sociala liv. Här framträdde, plötsligt, en vetenskapsman som uppenbarligen kunde skriva, sedan barnsben tränad av sina föräldrar. Välbärgade publicistiska koncerner lockade med frilanskontrakt, och han bestämde sig för att under en tid ta tjänstledigt från det akademiska. Henry Luce-koncernen med Fortune, Time och Life erbjöd en årsinkomst på motsvarande en miljon kronor. I uppdraget ingick att skriva om familjen Roosevelt, de nio högsta justitieråden i Högsta domstolen, men framförallt en stor artikel om det amerikanska kommunistpartiet.

Han hade under andra världskriget tjänstgjort inom den psykologiska krigföringen, och en spionaffär hade gett honom vissa erfarenheter. Hans artikel, byggd på ett 40-tal intervjuer, publicerades i juli 1946, kritiskt upplagd, men samtidigt en smula raljant: kommunisterna placerades i kategorin mormoner, jesuiter och Jehovas Vittnen. Partiets teoretiska huvudorgan New Masses svarade med att stämpla Schlesinger som Luce Liberal, storkapitalets handgångne man. I själva verket var han snarast socialliberal/vänsterliberal, och skulle under några år vara drivande i den starka grupperingen The non-communist left. (I samband med en bokpublicering ändrade han sitt politiska signalement till The vital center.)

Tillbaka i det akademiska engagerade sig Schlesinger i ett grandiost projekt: att i flera band skriva om Roosevelts tid. Hans energi och arbetskapacitet var häpnadsväckande. Vid sidan av Roosevelthistorien hann han producera en pamflett om avskedandet av generalen MacArthur, essäer för Partisan Review och andra kvalitetstidskrifter och göra inhopp som nära rådgivare till demokraten Adlai Stevenson under valkampanjerna 1952, 1956 och delvis 1960. En kollega i rådgivarbranschen gav en ögonblicksbild: ”Han kunde prata i telefon och samtidigt skriva ett tal, läsa källmaterial och prata med någon som satt på andra sidan bordet.”

Han var gift och hade fyra barn, men det var ingenting som nämnvärt tycktes besvära honom. Av hans självbiografi A Life in the Twentieth Century. Innocent Beginnings 1917–1950 framgick att han aldrig hämmats av skrivsvårigheter eller omgivningens buller; hans dotter berättade hur hon lekt i hans papperskorgar medan han obekymrat skrev på sin maskin. Tillsammans med en historikerkollega diskuterade han sömnbehov. Tack och lov inte mer än fem eller sex timmar per natt!

Första delen om Roosevelttiden fick lovord när den kom: The Crisis of the Old Order (1957). Han själv var öppen med sina sympatier för Roosevelt och New Deal, men i Political Science Quarterly kritiserades han för att skriva manikeiskt, det vill säga: som om det gällde en kamp mellan ljus och mörker, gott och ont. Recensenten hyste förhoppningen att den som är ”så begåvad” som Schlesinger i fortsättningen ska ”disciplinera sig” och att serien om Roosevelt ska kunna bli en milstolpe i 1900-talets historieskrivning.

Kennedy påstod att han hade lärt sig mycket av Schlesinger och dennes sätt att skriva historia. De fick en allt tätare kontakt. Kennedy skickade Schlesinger manuskriptet till boken Profiles in Courage för att få expertkritik (vilket han fick).

På tröskeln till valrörelsen 1959–1960 bjöds Schlesinger hem till Hyannis Port med den illa dolda avsikten att man skulle skaffa sig information om den nära förtrogne Stevenson; denne kunde fortfarande bli aktuell som presidentkandidat.

Hos Schlesinger fanns sedan länge en viss misstänksamhet mot Kennedy (”lite grann åt det konservativa hållet”) och han hade i socialliberala ögon gjort ett stort misstag när han avstod från att delta i en avgörande omröstning om kommunistjägaren Joseph McCarthy.

Några månader senare, då det återstod fyra veckor till Demokraternas partikonvent, hade Schlesinger till slut insett att Stevenson var chanslös. Han trädde fram som Kennedyanhängare. På konventets avslutande dag noterade han i Journals 1952–2000: ”Jag känner ingen ånger över att jag backade upp Kennedy… Ändå känner jag mig vid avslutningen av konventet mer kallsinnig till honom än jag gjorde i början. Jag tror att han är liberal, men styrd av sin historiska känsla snarare än av en inre övertygelse. Jag uppfattar honom också som en man som slingrar sig, och, om det skulle visa sig nödvändigt: skoningslös.”

Ett knappt halvår senare kom frågan från brodern/fixaren Robert Kennedy: Vad skulle han säga om att komma till Vita huset och arbeta som presidentens special assistant, med uppgiften som fritt strövande iakttagare och problemknäckare? Schlesinger hade planerat att fortsätta sin serie om Roosevelt – han hade hunnit fram till 1936 – men var nu beredd att lägga den på is. Som historiker och analytiker var han överväldigad av möjligheten att få skildra Vita huset inifrån. Den eventuella misstro som han kände mot presidenten var som bortblåst. En onsdag började han som special assistant, nödtorftigt insvuren av personalchefen och en professor i statsvetenskap.

Han var 43 år – liksom presidenten själv – och skulle under nära ett halvsekel ägna klanen Kennedy sina bästa krafter, framför allt genom ögonvittnesskildringen De1 000 dagarna. En lyckosam slump hade sett till att han fanns på rätt plats i rätt ögonblick: en Harvardhistoriker som hade förmågan att dammsuga Vita huset på skvaller och promemorior, beredd att ständigt skriva ner det viktigaste i sin dagbok. Han skrev tal och han gav råd. Under det utrikespolitiska fiaskot Bay of pigs, vårvintern 1961, den första Kubakrisen, var han en av de få som försökte varna presidenten. Men paradoxalt nog tycks han samtidigt ha förvärrat den diplomatiska krisen. Tillsammans med en hög CIA-man inställde han sig personligen hos Adlai Stevenson i New York, nu USA:s talesperson i FN, för att informera honom. ”Vår genomgång var emellertid troligen otillbörligt vag”, skrev han i De 1 000 dagarna. FN-ambassadören kom att sprida falska uppgifter inför världsopinionen.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Bay of pigs var en operation som Kennedy hade ärvt från president Eisenhower. I Schlesingers framställning var den nye presidenten en smula ambivalent. Hemliga uppgifter hade börjat läcka ut, och kanske tyckte han att hela operationen lika gärna kunde ha ställts in? Efter att ha läst De 1 000 dagarna frågade jag själv Schlesinger för några år sedan och fick svar per brev: ”Mitt intryck är att president Kennedy var villrådig (’was of two minds’) i frågan om Kubainvasionen och sekretessen. Å ena sidan ville han skydda regeringens operationer från lösaktig journalistisk rapportering. Å andra sidan gillade han aldrig idén om en operation särskilt mycket, och han önskade att den aldrig hade ägt rum.” (27/9 1984)

Tja, det går inte att komma så mycket längre. Som politiker hade Kennedy gjort sig känd för sin extrema rationalism, sin entydighet (filosofen Isaiah Berlin var ett karaktärsvittne i ett papper avsett för Kennedyarkivet). Men den här gången var han kluven.

Det utrikespolitiska fiaskot gjorde honom bedrövad. I den bandinspelade intervjun med Schlesinger avslöjade Jacqueline Kennedy en hemlighet: vid bara några få tillfällen hade hon sett presidenten gråta. Det här var ett sådant tillfälle.

Schlesinger hann med sin energi göra viktiga insatser som historiker och publicist även under den tid då han fungerade som Kennedyklanens specielle krönikör. Sammanlagt kom hans verklista att uppta ett 20-tal titlar, från en tidig uppsats vid Harvard 1939 till dagböckerna utgivna 2007, samma år som han dog. Hans ständigt återkommande dröm var att han skulle få tillfälle att slutföra sitt Rooseveltprojekt. Han hade gjort ett uppehåll i berättelsen då hans huvudperson hade ett decennium kvar att leva och ett världskrig att utkämpa. Band nummer fyra (och möjligen ett band nummer fem) låg i luften. Men ingenting, absolut ingenting, kom till trycket. När Schlesinger dog var det en torso han lämnade efter sig, ett storartat fragment.