Klarspråk om Churchill
Mängden böcker som skildrar onda individer överstiger med råge mängden böcker som skildrar goda individer. Det finns bokförlag som nära nog uteslutande ägnar sig åt Hitler och Stalin, SS och NKVD och dessutom styckmördare, narkotikasmugglare och sexualförbrytare. Grym- och vidrigheter kalfatras med en fascination som inte sällan övergår i beundran.
Då och då uppmärksammas goda individer, sådana som har vunnit rykte som moralens fyrbåkar och mänsklighetens räddare. Kontrasten gentemot skildringarna av de onda individerna är som regel slående. När en god individ hamnar i fokus handlar det ofta om att spåra upp mörka stråk i dennes personlighet eller gärning, att exponera och överexponera vederbörandes skuggsidor, att låta svärta utplåna allt ljus. Vanlig mänsklig ofullkomlighet framställs i sådana fall som en allt avgörande brist.
Winston Churchill har på senare år blivit föremål för en rad böcker som vill krympa hans dimensioner och solka ner hans namn. Som en reaktion mot detta tyckmyckna struntprat kan man se två nya, sinsemellan väldigt olika men var för sig ytterst läsvärda studier: Mary S. Lovells The Churchills. In Love and War och Paul Johnsons Churchill. Redan i sin inledningsmening fastslår Lovell utan tillstymmelse till reservation att Winston Churchill är ”one of history’s greatest men”, medan Johnson slår an tonen med följande formulering: ”Of all the towering figures of the twentieth century, both good and evil, Winston Churchill was the most valuable to humanity, and also the most likable.” Klarspråket är befriande.
Vad får man då veta i Lovells och Johnsons böcker, där den förra är lika tjock som den senare är tunn, 624 täta sidor respektive 181 glesa? Så mycket nyheter finns förstås inte att förmedla. Churchills liv är till minsta papperslapp och hostattack redan berättat och flera gånger återberättat. Vad som återstår är det den svenske skalden Bertil Malmberg kallar ”lek med belysningar”, vilket betyder ”att samma livssituationer ter sig olika allt efter ljuseffekterna”.
Lovell sätter in Winston Churchill i ett släktsammanhang, vilket ju redan den lätt missvisande titeln på hennes bok antyder. Hon söker sig tillbaka till den Winston Churchill som blev parlamentsledamot 1664 sedan Cromwell dött och monarkin återupprättats, och hon ägnar ett pliktskyldigt avsnitt åt denne Winstons son John, som blev den förste hertigen av Marlborough. Efter att som fältherre 1704 ha triumferat över fransmännen i Blenheim på kontinenten lät han uppföra slottet Blenheim Palace i Oxfordshire, vilket stod inflyttningsklart 1719. Generationerna mellan den förste hertigen av Marlborough och Winston Churchill, den berömde Winston Churchill, städas undan geschwint. På sidan 48 har det blivit den 30 november 1874. En nyfödd pojke prövar sina röstorgan i Blenheim Palace. Winston Churchill, den berömde Winston Churchill, intar huvudrollen i Lovells skildring och behåller den till sista sidan.
Nå, detta med ”the Churchills” motiveras av ständiga (och underhållande) utvikningar om kusiner, sysslingar och bryllingar, om deras äktenskap och utomäktenskapliga förbindelser, om deras dåliga affärer och penningbekymmer. Lovells bok skulle ha varit en guldgruva för Johan Hakelius om han inte redan kände till allt sådant där. Lovell kvittrar glatt att hon har ”a gossipy approach” till sitt ämne. Ner i fotnoterna är författaren sitt perspektiv trogen. När Edvard VII just har blivit kung uppträder han i ett sammanhang tillsammans med en mrs Keppel. Fotnoten inviger den okunnige: ”Mrs Alice Keppel, the new King’s mistress, was the greatgrandmother of Camilla, present Duchess of Cornwall.”
Fotnoterna ger också vid handen att författaren själv har anknytning till den miljö hon beskriver. När Consuelo Vanderbilt har skilt sig från den nionde hertigen av Marlborough och istället gift sig med Jacques Balsan, en bror till mannen som upptäckte och lanserade Coco Chanel, bosätter sig makarna i slottet Saint Georges-Motel, vilket av Lovell beskrivs som ”a fairy-tale place”. Hur vet hon det? En fotnot ger besked: ”The author spent her honeymoon there in 1992.”
Lovells koncentration på privatliv och släktsammanhang ger henne tillfälle att sidobelysa händelser som tillhör politikens stora spel, att illustrera hur också sådana individer som fattar de för världen mest avgörande besluten samtidigt kan uppfyllas av känslor som springer ur vardagliga prövningar som drabbar envar. Förhållandet är självklart men kan vara värt att begrunda. Hösten och vintern 1941 gjorde Churchill två resor till USA, den första för att utverka ökat materiellt stöd till Storbritanniens krigföring mot det nazistiska Tyskland, den andra för att planera gemensamma militära aktioner med en nyvunnen allierad i andra världskriget.
Under båda dessa viktiga sammankomster var Churchill ansatt av privat sorg och ängslan. Precis före resan i augusti hade hans svägerska Goonie dött i cancer och hans dotter Sarah meddelat att hon och hennes make Vic Oliver stod i begrepp att separera. Under resan i december skulle Churchill träffa inte bara Franklin D. Roosevelt utan också en släkting, Decca Mitford, och berätta för henne att hennes man hade stupat.
Paul Johnsons miniatyrporträtt är ett mästerverk. Förutsatt att man har så många tecken eller nedslag till sitt förfogande som han har haft och inte fler har han valt de rätta orden. Här finns inte en överflödig stavelse, heller ingen som uppenbarligen saknas. Privatliv och släktsammanhang spelar näst intill ingen roll i Johnsons framställning. Avdelningen för skvaller är tillbommad. Författaren försöker reda ut vad Churchill åstadkom: Vad var det han gjorde som var så väsentligt? Varför kunde just han åstadkomma detta? Gjorde han misstag på vägen? Hur ska de omgivande fak torerna se ut för att den som ser klart på en fråga också ska få möjlighet att påverka dess hantering? Kan man lära sig något av Churchill för att själv lyckas lite bättre med sina föresatser?
Om släktsammanhanget sådant det yttrar sig är satt inom parentes gäller detta inte själva släkttillhörighetens betydelse. Churchill var född in i en liten värld, en krets där makthavare rörde sig och där man själv var bekant för kungafamilj och regeringsledamöter från den dag man drog sitt första andetag. ”Vi har känt dina föräldrar i många år (även innan de var gifta) & dig & din bror sedan er barndom. I vetskap om dina betydande utförsgåvor följer jag din politiska karriär med stort intresse”, skriver Edvard VII till den unge parlamentsledamoten Winston Churchill några år in på 1900-talet.
Maktutövningen i det brittiska imperiet var så länge det bestod förbehållen en elit vars medlemmar var förbundna med tusen trådar. Om detta imperium och denna elit kan man göra sig många tankar. Men imperiet blev ett spridningsorgan för modern teknologi och ”the rule of law”, och eliten kunde aldrig låta bli att kalkylera med krav på gentlemannamässighet och idealism. Alla i denna elit blev förvisso inte som Winston Churchill, men Winston Churchill hade inte kunnat bli Winston Churchill om inte denna elit hade existerat.
Det var i denna den brittiska elitens lilla värld som Winston Churchill fick vad som numera kallas en värdegrund, rentav en värdegrund som enligt mitt sätt att se avtecknar sig fördelaktigt gentemot den som tillämpas av åtskilliga företagsledare av idag, vilka gärna driver upp vinster genom att städsla slavarbetare tillhandahållna av totalitära regimer, och åtskilliga fackföreningsledare av idag, vilka gärna öppnar famnen för maffiainvesterare bara det tryggar arbetstillfällen.
Till Churchills värdegrund hörde föreställningarna att vissa principer var värda att försvara med vapen i hand och att bildning skapar ett inre referenssystem som hjälper en att behålla orienteringen i livets alla situationer och skiften. Paul Johnson har räknat ut att Churchill vid cirka 50 tillfällen kom att befinna sig under fientlig eldgivning, dock utan att någon gång bli sårad. Författaren pekar också på Churchills minst sagt intensiva läsvanor, tidigt skapade genom flitigt umgänge med historiker som Gibbon och Macaulay och romanförfattare som Thackeray och Dickens.
Rotfastheten i eliten bidrog till att Churchill kunde vara sina övertygelser trogen. Han behövde inte fjäska för att bevara en ställning. Rättframheten yttrade sig tidigt. Churchill var en ivrig försvarare av imperiet men kunde gå till attack mot dess tjänare om dessa förbröt sig mot värdighetens bud. Så skedde när lord Kitchener lät mörda besegrade sudanesiska motståndare efter det stora kavallerislaget i Omdurman 1898 och när zulurebeller deporterades till svält på Sankta Helena. Integriteten kan sedan följas som en röd tråd. Minst av allt var Churchill en partigängare. Han blev vid skilda tillfällen vald som parlamentsledamot såväl för tories som för liberalerna och dessutom som oberoende icke socialist. Diverse ministerposter iklädde han sig både som tory och som liberal. Partibytena hade varje gång uppenbara sakpolitiska skäl och inte i första hand karriärtaktiska. Under 1930-talet stod han emot det samlade politiska etablissemanget i Storbritannien och såg upprustning och inte nedrustning som den adekvata reaktionen på Tysklands förehavanden.
Till förutsättningarna för Churchills frihet att agera efter sin övertygelse hörde hans förmåga att försörja sig på egen hand. Han hade ingen förmögenhet ställd till sitt förfogande och inget arv att vänta. Tvärtom var han vid flera tillfällen handfast och kostsamt tvungen att hjälpa sin mor att tillfredsställa fordringsägare. Likväl var han inte beroende av det politiska systemets privilegier, de möjligheter till vederlag som faller på lydiga män i ledet. Churchills försörjningsförmåga grundade sig på hans bildning. Av magister Robert Somervell hade han lärt sig att korrekt använda engelska språket i skrift och tal. Det gjorde han i en aldrig sinande ström av artiklar, böcker och föreläsningar, en ström som skänkte sin skapare inte bara läsarnas gunst utan omsider också ett ytterst välförtjänt Nobelpris i litteratur.
Till Paul Johnsons räkneövningar hör för övrigt en som gäller hur många ord Churchill genom åren lät sätta på tryck. Mellan åtta och tio miljoner är den häpnadsväckande siffran. Vi befinner oss här på oändligt avstånd från de svenska riksdagsledamöter som numera garanteras livstids socialbidrag efter att åtta år ha suttit och tryckt på den knapp som de av sin partiledning har blivit tillsagda att trycka på.
Vid vilket tillfälle blev då Churchills värdegrund avgörande för själva mänsklighetens framtid? Jo, sommaren 1940. Numera hör man allt oftare att det egentligen var marskalk Stalin och hans soldater som besegrade det nazistiska Tyskland. Det är en platt och materialistisk tanke i samtidens smak. Man adderar likhögarna vid olika fronter och trumpetar ut en slutsats. Men det var Churchills agerande sommaren 1940 som gjorde att det för tron på gott och rätt fanns ett krig att vinna. Det var Churchill som i den brittiska politikens innersta rum och i offentligheten outtröttligt framförde sin uppfattning att ingen fred var möjlig med Hitler, att det som nu stod på spel inte bara var tillfälliga skiften i styrkeförhållanden utan individens frihet i världens alla hörn.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Churchill definierade kriget som ett ideologiskt krig och stod som garant för att segern så småningom brett skulle betraktas som en ideologisk seger. Genom sitt handlande sommaren 1940 – när de flesta i det där innersta rummet var pragmatiska och helst ville göra upp med Hitler – räddade Churchill existensen av moral och anständighet som faktorer att räkna med i världspolitiken. Ja, han räddade Västerlandets självbild och självrespekt under de där avgörande veckorna.
Såväl Lovell som Johnson rycker ut till Churchills försvar i angelägenheter där han har mött kritik. Dels gäller det att punktera populära vandringsmyter, som att Churchill skulle ha varit krigshetsare. Man är inte krigshetsare bara för att man lever efter principen para bellum. Dels gäller det att granska enskilda åtgärder, inte minst Churchills agerande i samband med den misslyckade militära operationen i Dardanellerna 1915. Här fick han ensam bära ansvaret när det begav sig.
Misslyckandet kostade honom posten som marinminister och så när en fortsatt bana inte i eliten men inom politiken. Fakta visar dock att ett enigt krigskabinett hade stått bakom operationen och att den inte hade genomförts på det vis Churchill önskade. Johnson menar att premiärminister Asquith borde ha varit den som fått bära ansvar för misslyckandet.
Både Lovell och Johnson påpekar gärna hur klokt Churchill analyserade skilda situationer och problem. Johnson ställer i förbigående en rad kontrafaktiska frågor. Han ger dem inga svar, men de har udd. Exempelvis kan han undra hur det hade gått om Churchill vid första världskrigets slut hade fått gehör för sin uppfattning att segrarmakterna borde intervenera i Ryssland. I så fall hade det knappast blivit någon sovjetunion. Och om Sovjetunionen inte hade blivit av, skulle Mussolini sannolikt inte ha kommit till makten i Italien. Och om Mussolini inte hade kommit till makten i Italien … Tämligen parallellt ställer Johnson frågor apropå nästa krigsslut.
Vad hade det inneburit om Roosevelt hade varit mer hörsam mot Churchill och mindre mot Stalin? Om han hade varit mindre upptagen av att upplösa det brittiska imperiet och mer av att förhindra utbredningen av det sovjetiska? Åtminstone hade i så fall den järnridå som drogs ner genom Europa hamnat längre österut. Och miljoner människor som nu kom att leva i ofrihet och fattigdom hade sluppit att göra det.
Till sist några ord om vad man enligt Johnson lite till mans skulle kunna lära av Churchill för att bättre lyckas med sina föresatser. Han listar fem punkter: 1. Sikta alltid högt! 2. Tro inte att det går att undvika hårt arbete! 3. Låt inte motgångar, vare sig personliga eller allmänna, göra dig nedstämd och uppgiven! Mod är den viktigaste dygden. 4. Slösa inte tid på banaliteter, och låt inte förkrympande hat äta sig in i din själ! 5. Njut i fulla drag av livets glädjeämnen!
Docent i litteraturvetenskap.