Det råder inget tvivel om att Tyskland sedan länge har en ny stor poet i Durs Grünbein (född 1962). Den svenska tolkningsvolymen, Biologisk vals (1999), gör dessvärre inte rättvisa åt Grünbeins begåvning och utveckling. Den nyklassiska sidan i hans lyrik har nämligen där tunnats ut betänkligt. Att sedan Grünbeins viktigaste diktsamlingar utkom först under 00-talet kan de svenskspråkiga introduktörerna naturligtvis inte lastas för.

Ur en efterklok synvinkel kan vi alltså idag notera hur man i Sverige 1999 överbetonade den sida av Grünbeins poetik som hade kommit att ta sig uttryck i begreppsdissektion och språktvivel. De tidiga dikterna spretade däremot som en igelkott av vantrivsel i och opposition mot det kommunistiska DDR – som om poeten ville leva upp till Joseph Brodskys devis om att en anonym undanskymd plats i den fria världen var att föredra framför toppositioner eller martyrium i en diktatur.

Undanskymd kom likafullt inte Durs Grünbein att bli under decennierna efter murens fall. Men få av oss kunde under 1990-talet förutse hans enastående karriär i det förenade Tyskland. Han är idag medlem i minst fyra olika federativa akademier, har mottagit alla de tyska litteraturpriserna med Georg-Büchner-Preis som det kanske främsta, och innehar en professorsstol i poe­tik. ”Vad är det väl värt, en Pour le Mérite”, suckade en gång den olycksalige Gottfried Benn om Tysklands främsta ordensutmärkelse. Nåväl, Durs Grünbein är bärare av den. Kanske hade det varit bättre för honom om han hade stannat i den position som han i sin tidiga diktning beskriver med bilden av östtyska gränshundar: ”Vore din självaktning/ Inte bättre betjänt om du höll ut där du är,/ Kall och frusen, med en hunds kost av mögligt bröd?” (övers. Ulrika Wallenström)

En person som i varje fall tycks anse det är Die Zeits förutvarande kulturchef Fritz J Raddatz, som sina 80 år till trots uppbringade sina krafter till ett rasande angrepp på Durs Grünbein i samband med dennes senaste diktsamling, Koloss in Nebel (2012). I den tryckta upplagan av Die Zeit hade man satt rubriken ”Meister der Plauderpoeme”, och i nätupplagan ”Die dichtende Luftnummer”. Vad som följde under löpsedelsrubrikerna var närmast ett karaktärsmord.

Saken har av olika anledningar intresserat mig. Inte minst därför att en mångårig uppburenhet, enligt alla sociala lagar, tenderar att följas av diverse försök att rucka på piedestalen. Raddatz, som en gång i tiden avskedades från Die Zeit under uppseendeväckande former, kan inte frikännas från misstankar om bitterhet. Av många ansedd som den kanske främsta tys­ka­ litteraturkritikern, har han inte sällan en penna doppad i vitriol. Men mitt uppväckta intresse gällde egentligen något annat.

Fritz Raddatz visar i sin till recension förklädda polemik på ett glapp mellan sina egna kvalitetskriterier och Durs Grünbeins poetik. Ska detta verkligen föreställa en tysk mästare, fräser Raddatz; och hävdar att poe­ten misslyckats med att skapa ”ett stringent poetiskt verk”. I övrigt åberopas värdekriterier som gåtfullhet, hemlighetsfullhet och ”omskakande av läsaren”. Det handlar alltså om en typiskt modernistisk palett av värden med rötterna i romantiken. Raddatz finner Grünbeins bok opersonlig och societetspräglad. Varpå han lätt patetiskt hänvisar till kända citat från populära skolantologi­dikter av Rainer Maria Rilke, för att därefter åberopa Paul Celan.

Allt detta är en fullt begriplig reaktion. Men frågan är bara om den är rimlig i förhållande till Grünbeins intentioner.

Det är tydligt att den nyklassicistiske Durs Grünbein kommit att vinnlägga sig mer om versradens klarhet än om gåtfull dunkelhet, liksom att han är karakteristiskt mångordig och expansiv i sina diktformer. Det är noga besett den totala motsatsen till Raddatz efterkrigspräglade ideal. Men än värre är kanske ändå att Raddatz, sitt Rilke-­citerande till trots, missar att Koloss im Nebel ger intryck av att vara direkt byggd på Rilkes ”Ding-Dichtung”, Rilkes tingestetik som den kom till uttryck i Neue Gedichte (1907–08). Förlaget kallar rent ut diktsamlingen för ”en installation”, vilken inte saknar beröringspunkter även med Peter Green­aways encyklopediska utställningshallar.

Det rör sig således, från Raddatz håll, inte endast om missriktade förväntningar på Grünbeins klassicism, utan också om en, kanske generationspräglad, missförståelse av arten av Grünbeins romantik.

Den nyromantiske norske målaren Odd Nerdrum har förklarat sig inte längre syssla med konst utan med kitsch. Bakgrunden är att han uppfattar konstbegreppet som definierat utifrån en modernistisk konsensus, och att kitsch därigenom kan tänkas bestå av allt det som inte ryms inom ramarna för detta goda konstbegrepp. Till de förvisade värdena skulle då höra till exempel patos, melodram, skönhet, narrativitet och historicism. Tillämpat på samtidsdiktning innebär detta förstås en smakförskjutning. Grünbein, som har skrivit långa diktsviter om såväl bombningen av Dresden som över kejsar Tiberius tvivelaktiga regeringsslut på Capri, utmärker sig inte för vare sig för klassicistisk måtta eller romantiskt djup. Snarare kan man notera valfrändskap med barocken. Som när Grünbein i dikten ”Stockholm, ein Abschiedsblick” utmanar den goda smaken med att se isbjörnen trona högt över ”nordpolens kristallpalats”.

Med en uppväxt i Dresden, följd av flytt till Östberlin, stod Durs Grünbein på historiens åskådarläktare vid östblockets sammanbrott. Kommunismen betraktade han som glädjelöst grå och omänsklig. Men kanske låg det med just denna bakgrund nära till hands för honom att accentuera betydelsen av det grälla och dekadenta i ”väst”? Fritz Raddatz kritik av Grünbeins poesi som härrörande från en ytlig dandy kan ha att göra med avsaknaden i Grünbeins kulturkritik av såväl revolutionär glöd som igenkännbar ideologisk agenda. Det samtida EU skildrar Grünbein förvisso som vore det en motsvarighet till romarriket under dess mindre glamorösa slutfaser. Men den dekadenta kapitalismen står ändå för honom livet nära, i dess kombination av vitalitet och förfallsprocesser.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Uppbrottet från det modernistiska lyrikarvets informationstäta versrader till det mer öppna och tillgängliga, har under 00-talet gjort Durs Grünbein till en annan poet än den som alltså introducerades i Sverige i slutet av 1990-talet. Den bästa ingången till denne senare Grünbein är möjligtvis Strophen für Übermorgen (2007). Samlingen växlar mellan rimmade strofer och klassisk meter, men är framförallt ledigt och sinnligt färgrik. Dess två hundra sidor uppvisar en rik variation av motiv, från resedikter och ögonblicksbilder via familjelegender till italiensk och tysk kulturhistoria, där vi möter såväl konstnären Max Beckmann som bröderna Grimm. Den läsare som däremot önskar en snabbare väg in i Durs Grünbeins diktvärld kan istället med fördel välja det lilla urvalet Liebesgedichte (2008). Det utsökta omslaget pryds av ett målat porträtt av poetens flickvän, tryckt i relief på en nätt volym som fint glider ner i kavajficka eller handväska.

Somligt kan gärna undvikas hos denne produktive poet, men Nach den Satiren (1999) och, i synnerhet, Erklärte Nacht (2002) är verkligen lyckade och visar på det mer djuplodande hos Grünbein.

Den civilisationskritik och tidssatir som nu under ett par decennier har flutit genom hans verser kan inte sägas ha nått några definitiva slutsatser. Konst förblir konst, och Grünbein står fortfarande kvar där han stod, en liberal skeptiker, en elitistisk återspeglare av populärkultur; som humanist är han mer förtvivlad än varm. Även om Durs Grünbein inte fullt ut har lyckats återknyta till och vitaliserats av Tysklands andliga skatt, den tyska romantiken och idealismen, så har han likafullt i en senkommen återhämtning efter krigsårens moraliska katastrof skänkt tysk poesi en trevande blomstring, en vår utan sommar.