Finns det klasser i dagens Sverige? För många skribenter och offentliga debattörer tycks svaret vara ett självklart ”nej”. Klasser var något som hörde det gamla industrisamhället till, i ett modernt tjänstebaserat kunskapssamhälle kan man väl inte prata om klasser? Möjligtvis om mer eller mindre välutbildade människor? För de flesta samhällsvetenskapliga forskare är svaret lika självklart ”ja”. För oss handlar nämligen inte klass om huruvida man arbetar med att tillverka saker eller om man producerar tjänster, inte heller om vilken utbildning man har, utan om vilken position man har i samhällets arbetsdelning.

Men där upphör vår konsensus. Samhällsvetenskapliga begrepp är ofta omstridda. Dessutom ”läcker” dagsdebatten och de politiska diskussionerna hela tiden in i den samhällsvetenskapliga forskningen och hotar att förvandla innebörden i begreppen. Klass är inget undantag – snarare hör det till de mer omstridda begreppen – och det finns flera olika sätt att använda ordet.

En innebörd av klass är att se det som ett slags samlingsnamn på samhällets samlade materiella ojämlikhet. Detta sätt att använda klassbegreppet har nog varit vanligast i amerikansk samhällsforskning. Framstående forskare som använder klassbegreppet på det viset är till exempel Stanford-sociologen David Grusky och New York-sociologen Dalton Conley. Conley menar självironiskt att detta kanske gör klassbegreppet till ett ”slaskbegrepp” (a kitchen-sink concept), men menar att det finns goda skäl att använda ordet på just det viset. Fördelen är att man hamnar ganska nära den vardagliga användningen av ordet: när människor i gemen pratar om ”klass” är det nog just detta man menar. Grusky fyller i med att påpeka att genom detta sätt att använda klassbegreppet väcks intressanta frågor om vilken sorts kategoriseringar och indelningar som bäst fångar klass: är det genom en finfördelad yrkesindelning, eller genom att mäta människors livsinkomster, eller deras uppnådda utbildning som vi bäst fångar samhällets ojämlikhetsstruktur?

Andra forskare, som Oxford-sociologen John Goldthorpe, menar att detta sätt att använda klassbegreppet är alldeles för vittomfamnande och oprecist. För Goldthorpe och de många forskare som anammat hans position betyder klass något mycket mer specifikt. Det är en beteckning på de de anställningsrelationer som karaktiserar olika positioner i arbetsdelningen.  Yrken och arbetsuppgifter skiljer sig från varandra, dels ifråga om hur specifika och svåruppnådda kunskaper och färdigheter man behöver för att klara av dem, dels ifråga om hur lätta eller svåra de är att innehållsbestämma och detaljövervaka.

Yrken och arbetsuppgifter som inte kräver särskild specialistkompetens och som är lätta att detaljövervaka återfinner man i arbetarklassen. Yrken och arbetsuppgifter som kräver avancerade specialistkunskaper som man typiskt bara kan tillägna sig genom år av högre studier, och som dessutom är svåra att detaljövervaka, återfinner man bland de högre tjänstemännen (eller the Service Class som gruppen kallas på engelska). Arbetaryrkena innehåller typiskt få karriärmöjligheter och ersättning ges för specifika insatser (som ackords- eller timlön). De högre tjänstemannayrkena tenderar istället att ha inbyggda karriärstegar och ersättningssystem som karakteriseras av långsiktighet.

Den brittiske sociologen John Scott, accepterar i huvudsak Goldthorpes klassbegrepp men menar att för att vi ska prata om klasser krävs det att grupper med likartade anställningsrelationer dessutom är sociala kategorier. Det är bara om människor t ex har de flesta av sina vänner, eller tenderar att gifta sig, med människor som har likartade anställningsrelationer som vi kan tala om klasser.

Scotts ståndpunkt är en slags medelväg mellan Goldthorpes ”minimalistiska” klassdefinition och mer ”kommunitära” klassbegrepp. Förespråkarna för de senare menar att klass är ett subjektivt begrepp: människor som ser sig som en gemensam grupp med gemensamma intressen i materiellt hänseende är en klass. Om man inte delar intressen och identiteter så är man ingen klass. Klass är någonting man gör tillsammans, inte något som forskare eller andra kan tillskriva gruppen.

Trots de ganska skilda innebörderna som getts klass finns här ändå en gemensam kärna. Klassförhållanden grundas i arbetsdelningen och materiella villkor, klass handlar om vad vi gör eller har tillgängligt för vår försörjning. Det är därför inte så meningsfullt att t ex kalla invandrade eller kvinnor eller ungdomar för ”klasser”. Däremot är det intressant att fundera på hur etnicitet, kön eller ålder samverkar med klassförhållanden.

Hur klassförhållanden struktureras och vilken betydelse de får för det övriga samhället och människors livsvillkor beror på de politiska kontexter som så att säga bäddar in klassförhållandena. Politiska kontexter handlar här om hur samhällets institutioner fungerar och om hur politiska partier och andra organiserade intressen argumenterar och agerar. Här finns en intressant paradox. De länder som är mest jämlika, det vill säga där de faktiska klasskillnaderna ifråga om inkomster, utbildningsval, arbetsförhållanden och hälsa är minst, är samtidigt de där klasskillnader i åsikter och röstande är som störst. Det beror på att de också är länder där fördelningsprocesser politiserats mest och där man pratar mest om fördelningsfrågor i politiken. Då ökar chansen att människor ska se sig som medlemmar i klasskollektiv med likartade intressen och värderingar och då växer klasskillnaderna i åsikter och värderingar.

Sådana klasskillnader i åsikter tar sig ofta uttryck i skilda klassröstningsmönster. Men hur ser egentligen förhållandet mellan klass, politik och röstande ut? Politik handlar i grunden om vilket samhälle vi vill ha. Ibland beskrivs detta som en fråga om vi är för frihet eller för jämlikhet. Men jämlikhet och frihet refererar i själva verket till två separata och grundläggande dimensioner i samhälle och politik.

Inom samhällsvetenskapen har man sedan länge analyserat vad dessa två dimensioner innebär för attityder och politiskt handlande. Dimensionerna har getts olika namn. Ibland har man pratat om den ”socio-ekonomiska” och den ”socio-kulturella” dimensionen, ibland om den ”kapitalistisk-socialistiska” och ”libertariansk-auktoritära” dimensionen, eller ”fördelningsdimensionen” och ”konformismdimensionen”. I stort sett tycks detta dock som rent semantiska skillnader. Man menar i stort sett samma sak och man identifierar i stort sett samma slags frågor som centrala i respektive dimension.

I den första dimensionen är jämlikhet det grundläggande värdet. Vid den ena polen återfinner vi dem som anser att en jämlik fördelning är det goda och rättvisa. Man vill därför ha en politik som i så stor utsträckning som möjligt fördelar och omfördelar pengar och andra nyttigheter så att alla får lika mycket. Vid den andra polen återfinner vi dem som anser att människors skilda begåvning, ansträngning och andra insatser bör ge som resultat att vissa får mycket och andra lite. Ojämlikhet betraktas då som det rättvisa, eftersom det återspeglar värdet på de insatser vi gjort i olika avseenden.

I den andra dimensionen, där friheten är det värde man strider om, är polerna andra. Här återfinns vid ena polen den som anser att var och en har rätt att leva som den själv vill: det finns inga givna värden som säger att ett visst sätt att leva är godare, bättre eller finare än det andra. Vid den andra polen finner vi dem som anser att auktoriteten – oavsett om denna står att finna hos Gud, traditionen, vedertagna normer eller helt enkelt majoriteten – bestämmer vad som är det goda eller acceptabla sättet att leva.

Det är med all säkerhet ganska få människor som återfinns vid någon av dimensionernas poler. Få vill att alla ska få exakt lika mycket av allt, oavsett hur mycket man ansträngt sig eller vad man själv vill, lika få vill förmodligen att alla (o)färdigheter – även medfödda funktionshinder – ska få genomslag i hur samhällets goda fördelas. Få är beredda att i praktiken acceptera alla livsstilar och levnadssätt som lika mycket värda, likaså är det få som menar att auktoritet och tradition bör utesluta alla individuella val och variationer ifråga om hur man lever. Men som människor, eller politiska aktörer, tenderar vi ändå mot den ena eller andra polen i våra värderingar och vår praktik.

Ofta har det tagits för givet att arbetarna står till vänster i politiken. Det är också sant om vi betraktar den första politikdimensionen. Arbetarna tenderar att i större grad än de högre tjänstemännen och företagarna förespråka små löneskillnader, politisk styrning hellre än fri marknad, statlig omfördelning och i största allmänhet att se det jämlika som det rättvisa. Men betraktar vi den andra politikdimensionen blir det mer komplicerat. Arbetare tenderar nämligen också att vara mer skeptiska eller fientliga mot homosexuella, invandrare och andra minoritetsgrupper. Man har en mer repressiv inställning till brottslingar och andra normbrytare och lägger överhuvudtaget ett större värde i att vara ”normal” än vad de högre tjänstemännen gör. Här återfinns alltså arbetarna till höger –eller vad man traditionellt har betraktat som ”höger” i denna dimension.

Det tycks dessutom som om det till stor del är skilda mekanismer som skapar dessa klasskillnader i de båda dimensionerna. I den första dimensionen är det framförallt arbetarnas svaga marknadsposition, där risker för arbetslöshet, arbetsskador och försörjningsproblem är framträdande, som skapar stödet för jämlikhet. Detta betyder inte nödvändigtvis att man tänker rent egoistiskt: omsorgen om dem man uppfattar som sina likar är nog en väl så viktig faktor. I den andra dimensionen är det framförallt frågan om högre utbildning och mer allmänt tillgången på det som brukar kallas ”kulturellt kapital” som bestämmer klassmönstren. Det är de lågutbildade och finkulturellt ointresserade som är de auktoritära/konformistiska, och eftersom dessa är överrepresenterade i arbetarklassen blir den därmed mer ”höger” i denna dimension än andra klasser.

Beroende på vilken av dessa båda dimensioner som dominerar politiken går det alltså att hitta vitt skilda sätt på vilket klass och politik länkas samman. För att drastiskt förenkla: där politiken domineras av jämlikhets- och fördelningsfrågor röstar arbetarna vänster, där den domineras av moral- och livsstilsfrågor röstar de höger. Sverige har, på ett sätt som saknar motstycke, varit helt dominerat av den första dimensionen, i sådan utsträckning att dessa frågor kommit att definiera vad som är vänster-högerdimensionen. Det är först på senare år som den andra politikdimensionen överhuvudtaget dykt upp på dagordningen, och fortfarande är den helt underordnad jämfört med den första. Arbetarna röstar fortfarande till vänster i större utsträckning än vad de högre tjänstemännen gör.

Även om Sverige alltså dominerats och fortfarande domineras av de ”socio-ekonomiska” vänster-högerfrågorna, där fördelningsfrågan är central, finns det mycket som tyder på att den ”socio-kulturella” dimensionen har fått en ökad betydelse. Studerar man de socialdemokratiska partiprogrammen för att se hur man där lyfter fram dessa båda dimensioner ser man en långsam men stadig rörelse mot mitten i fördelningsdimensionen ända sedan 1970-talet. Parallellt med detta finner man också en viss ökad betoning av de socio-kulturella frågorna, även om programmen fortfarande domineras av de socio-ekonomiska frågorna.

Till detta ska läggas att Moderaterna med Reinfeldt som partiledare och inför det senaste valet gjorde en skarp sväng åt vänster i fördelningsfrågorna och nu närmat sig mitten från andra hållet av det politiska spektrumet. Avstånden mellan partierna i deras retoriska appeller och programförslag har alltså minskat avsevärt i den socio-ekonomiska dimensionen.

För väljarna blir det därför allt svårare att skilja på partierna utifrån deras position i den socio-ekonomiska dimensionen, den som i Sverige alltså traditionellt betraktats som vänster-högerdimensionen. Alla partier trampar varann på tårna i kampen om mittenväljaren. För att ändå kunna göra ett val tvingas man att i större utsträckning titta på andra frågor än fördelningsfrågorna: vad anser partierna om invandringen, brottslingarna, feminismen, EU?

Det ökar i sin tur incitamenten för partierna att profilera sig just i denna dimension, att bli lite hårdare mot brottslingarna, lite hårdare (eller mer generösa) mot flyktingar, eller ta ställning för eller emot medborgarskapstest för invandrare, homoäktenskap, skoldisciplin eller någon annan av alla de frågor som kan tänkas dyka upp i den socio-kulturella dimensionen. Det politiska samtalet kommer, om rörelsen från socio-ekonomiska till socio-kulturella frågor får tillräcklig fart, att efterhand handla allt mindre om fördelningsfrågor och allt mer om erkännande eller fördömande av minoriteter, livsstilar, moraliska ståndpunkter, tillhörighet och uteslutning.

Detta är dagspolitisk realitet i flera kontinentaleuropeiska länder, liksom i Danmark och Norge. Här röstar arbetarna inte sällan höger, men inte på de marknadsliberala partierna utan på de högerpopulistiska. Det som hittills besparats Sverige är ett trovärdigt högerpopulistiskt alternativ – men hur länge till?

Relationen mellan klass och politik bestäms alltså till stor del av hur politiken formuleras och genomförs. Den som inte tycker att högerpopulistiska framgångar i politiken är önskvärda har skäl att fråga hur de kan motverkas. En strategi som prövats men inte fungerar är att bli nästan lika högerpopulistisk som högerpopulisterna. Enligt denna i grunden förfelade idé så kan man rycka mattan under fötterna på högerpopulismen genom att ta deras frågor och anamma deras perspektiv som sitt eget. Utöver att detta leder till en politik som borde vara motbjudande för varje demokratiskt parti värt namnet så fungerar det inte heller rent taktiskt. Man bidrar istället till att legitimera den yttersta högerns partier – och varför välja en blek kopia när man kan få det färgstarka originalet? Att slå högerpopulismen i dess egen paradgren har man försökt med både i Frankrike, Holland och Danmark. Man har misslyckats – även om man ibland nått kortsiktiga valframgångar på att exploatera högerpopulistiska frågor.

Även om inget svenskt etablerat parti varit i närheten av att ta över högerpopulisternas perspektiv som sitt eget kan man ändå se att den auktoritära frestelsen ligger nära till hands. Att ställa krav är nämligen ofta populärt – i synnerhet när kraven riktas mot någon annan. Inte minst i Folkpartiets argument om hårdare tag mot brottslingar, språktest för invandrade och mer disciplin i skolan syns ett politikskifte som tydligt positionerar partiet som ett ”krav- och disciplinparti”. Onekligen en delikat positionsförändring för ett liberalt parti.

En liknande förskjutning kan skönjas hos moderaterna, där den tidigare utpräglade nyliberalismen fått ge vika för slagord som ansvar och egen försörjning och där kampen mot fusk i socialförsäkringen blivit en profilfråga. Kravlinjen kan lätt vinna uppslutning långt in i de socialdemokratiska leden, i synnerhet om socialdemokraterna upplevs som otydliga i fördelningsfrågorna. Samtidigt bäddar den för en socio-kulturell förskjutning som lämnar större utrymme för en mer öppen och brutal högerpopulism. Allt som behövs är att ge den fuskande bidragstagaren eller strulande eleven en etnisk profil.

En betydligt mer aptitlig strategi, men som inte heller riktigt fungerar, har varit att ta strid i de socio-kulturella frågorna. Upp till kamp för HBT och multikulturalism, ned med repression och normalisering, möt nyhögern på dess egen arena. I vissa delar av den svenska vänstern är detta de frågor man brinner för. Men än en gång spelar man på motståndarens villkor. Motmobiliseringen bidrar nämligen till att politiken ännu mer vrids bort från de socio-ekonomiska frågorna, vilket skapar större utrymme för de högerpopulistiska partierna.

För den som vill undvika högerpopulistiska framgångar ligger därför nyckeln fortfarande i den socio-ekonomiska dimensionens fördelningsfrågor. Jämlikhet, välfärdsstat och full sysselsättning har starkt stöd i den svenska befolkningen. Ett halvsekel av framgångsrik utjämningspolitik har kvarlämnat jämlikhetsbaserade åsiktsmönster i befolkningen. Detta har moderaterna nu insett och anpassat sig efter. Mycket riktigt belönades deras flexibilitet med regeringstaburetterna.

Nya motsättningar i fördelningsfrågorna är precis vad Sverige behöver – då behålls polariseringen i den socio-ekonomiska dimensionen och de socio-kulturella frågorna kommer åter att inta en mer undanskymd position. Politiken blir kanske lite grå och kompromissartad men – handen på hjärtat – vill vi verkligen ha en spännande politik? Där tonläget är högt, där politiken handlar om exkludering på liv och död, där hat och förakt är viktiga drivkrafter? Medborgarna i länder som haft väldigt spännande politik skulle nog svara nej.