Den tyskvänlige sultanen avsattes och den av britterna understödde Hamoud bin Mohammed tillträdde. Resultatet blev att slaveriet avskaffades på Zanzibar – en djupt impopulär åtgärd inom den arabiska överklassen. Sådan var Pax Britannica, den ordning som upprätthölls under en stor del av 1800-talet genom det brittiska imperiet och dess flotta. Denna statsbildning är ämnet för en analys och utvärdering av Nigel Biggar, professor emeritus i teologi vid Oxford.

Titeln på hans bok – Colonialism. A Moral Reckoning – är på ett sätt missvisande. En av Biggars huvudteser är att det aldrig har funnits en från början uttänkt, planerad och utförd brittisk ”kolonialism”; imperiet växte fram gradvis, utan någon övergripande ”-ism” som ledstjärna.

Biggar börjar sin framställning genom att relatera hur kollegor vid universitetet på olika sätt har försökt stoppa hans projekt att undersöka etiska dilemman kring imperier, ”Ethics and Empire”. Kritikerna samlade ihop namn från flera hundra protesterande akademiker runtom i världen, som menade att det per definition inte finns något gott att säga om imperialism. En stor del av samhällsvetenskapen vid dagens västerländska universitet är influerad av ”postkolonialism”, en normativ teori som formulerades av den vänsterinriktade palestinsk-amerikanske akademikern Edward Said. Oxford valde dock att låta Biggar fortsätta sitt projekt.

Boken är inte en kronologisk historia, utan tematiskt uppbyggd, så att den analyserar motsatspar i den diskussion som har förts om imperiet: slaveriet och slavhandeln liksom dess upphörande, kulturell överlägsenhet och rasism, nybyggare och erövrandet av territorier, frihandel och exploatering, styrelseskick och nationalism, samt rättfärdig maktutövning och systematiskt våld.

Det är lätt att hålla med Biggar om tesen, att imperiet aldrig var uttänkt från början. Det var ofta privata företag eller kungliga expeditioner över haven som mer eller mindre slumpmässigt kom i kontakt med andra kulturer. Mest känt är kanske det brittiska ostindiska kompaniet som kom att verka i Bengalen och som de facto styrde delar av den indiska kontinenten fram till myteriet 1857, varefter den brittiska kronan tog över. Ett annat exempel är Amerika, som Christofer Columbus ju inte ens visste fanns när han ankrade utanför dess kust 1492. Slumpen, upptäckarlusten och konkurrensen mellan ledande sjömakter, liksom en strävan efter att vinna rikedomar, var faktorer som låg bakom Europas olika landerövringar under perioden 1400–1900.

Som Biggar påpekar, har det funnits och finns många andra koloniala makter: Grekland och dess kolonier runtom i Medelhavet, Rom, vikingarna och deras erövringar, Mogulimperiet som lade under sig det vi idag kallar Indien, samt det ottomanska imperiet, för att bara nämna några. Idag är Kina och Ryssland makter med tydliga imperieambitioner.

Utan att ursäkta den omfattande transatlantiska slavhandeln – där ju för övrigt även Sverige deltog på ett hörn – konstaterar Biggar att den idealistiska rörelse som kom att stoppa slavhandeln inom det brittiska imperiet kom inifrån, från William Wilberforce i parlamentet och antislaverirörelsen. Successivt ändrade britterna sin politik och förbjöd som bekant 1834 allt slaveri. Därefter kom man att aktivt, med flottans hjälp, söka förhindra all slavhandel, exempelvis den som långt därefter bedrevs via Zanzibar och Afrikas östkust till arabvärlden. Inget av detta spelar någon roll för de ideologiskt drivna ”postkoloniala” akademikerna, konstaterar Biggar; de väljer att ignorera denna del av historien.

Ett annat tema hos Biggar är att de positiva och rättsvårdande elementen i imperiet, såsom emancipationen av slavar, införandet av rättsstatens institutioner, byggandet av infrastruktur och respekt för de inföddas rättigheter, huvudsakligen drevs från centrum av imperiet, alltså i London, inte ute i kolonierna.

Ute i fält var det naturligt nog oftast de som utvandrat för att besätta och bruka mark, som hamnade i konflikt med dem som redan bodde där. Utsända guvernörer och politiker i London ville mestadels gå skonsammare fram, och vissa tongivande politiker var helt inne på att kolonier som Indien och även de i Afrika så småningom skulle bli självstyrande, låt vara i en obestämd framtid.

På motsvarande sätt utvecklades, enligt Biggar, fördrag och överenskommelser mellan den brittiska kronan och lokala hövdingar om land och suveränitet som regel snarare än undantag. Åter var det oftast de lokala kolonisterna som kom att vilja bortse från dessa överenskommelser och sätta sig över dem med vapenmakt. Biggar menar att centrum i imperiet vanligen ville reglera dessa förhållanden rättsligt och inte släppa lös ”vilda västern”.

Ett exempel är fördraget i Waitangi på Nya Zeeland 1840 mellan den brittiska kronan och 540 maorihövdingar. Det gav britterna överhöghet över landet, men tillerkände maorierna deras mark, samtidigt som kronan skulle reglera frivillig försäljning av mark till britter. Så skedde långt ifrån alltid, och kolonister tog inte sällan eftertraktad mark med våld. Fördraget har tolkats olika genom åren, men det faktum att ett fördrag finns har gjort att detta har kunnat åberopas i olika rättsprocesser. Från 1974 har således kompensation givits för mark som tagits i besittning fördragsstridigt i fler än tusen fall.

Den moderna historievetenskapen har ofta förnekat att ideella krafter spelat en roll i historiska processer. Biggar beskriver hur de ”civila” tjänstemännen i Afrika och Indien ofta var stationerade på avlägsna orter för låga löner, men i väldigt många fall utövade sina ämbeten med nit, oväld och ett stort mått av idealism. Inte sällan gick de mycket långt för att bringa opartisk rättvisa i tvister och skapade ofta starka band med den lokala befolkningen. Forskning har visat att de district commissioners – motsvarande landshövdingar – som britterna installerat i de olika länen i sina afrikanska kolonier, reagerade mycket snabbare på rapporter om svält än de styrande i Etiopien, ett av få icke-koloniserade länder. Vid en svältkatastrof där i början av 1970-talet dröjde det veckor innan man fick veta det i Addis Abeba, därför att den administrativa infrastrukturen helt enkelt saknades. Hjälp kunde därför mycket snabbare nå ut i de brittiska kolonierna, också efter självständigheten.

Ett exempel från den kristna missionen är den skotska presbyterianen Mary Slessor, som blev missionär efter att ha inspirerats av David Livingstone. Hon verkade i Nigeria 1876–1915. Där mötte hon föreställningen att vid tvillingfödsel hade en av de två en ond ande som far, men då man inte kunde veta vilken, dödades båda. Slessor motarbetade aktivt detta och adopterade tvillingar till sin missionsstation. Sådana ovanor, liksom att begrava tjänare och hustrur levande tillsammans med avlidna hövdingar, för att de senare inte skulle bli ensamma i sitt skuggliv, bekämpades av britterna och brittiska missionärer.

Givetvis finns det gott om motsatta exempel, såsom den mycket märklige och skjutglade översten Richard Meinertzhagen, verksam i Indien, Östafrika och sedan i Mellanöstern. Under sin postering vid The King’s African Rifles i nuvarande Kenya hade han bland annat att hantera det så kallade nandimotståndet, som pågått från och till sedan 1890. Meinertzhagen arrangerade ett möte med nandihövdingen och dennes följe den 19 oktober 1905, men när hövdingen sträckte fram handen sköt Meinertzhagen denne kallblodigt med sin pistol. Hans soldater mejade ner följet, och på så sätt avslutades denna konflikt. Meinertzhagen sökte först dölja sitt tillvägagångssätt, men när det blev känt i London ställdes han inför krigsrätt. Till slut friades han, men förflyttades. Meinertzhagen har själv relaterat händelserna i sin ganska obehagliga skrift Kenya Diary (1902–1906).

I ett kapitel går Biggar igenom sex ökänt våldsamma skeenden, vilka ofta ligger till grund för slutsatsen att imperiet i sin kärna byggde på illegitim, förtryckande våldsutövning. Han finner att en av dessa händelser – det första opiumkriget mot Kina 1839–1942 – var helt orättfärdigt. Boerkriget 1899–1902 och attacken mot Benin 1897 kan dock rättfärdigas, menar han.

I Benin, menar Biggar, som bygger på ögonvittnen, hade ohyggligt sargade människooffer lagts ut runt staden för att avskräcka britterna, och inne i staden låg människor stympade och lemlästade i högar på altare för ockulta offer. En obeväpnad förhandlingsgrupp överfölls och alla utom två dödades. Att erövra Benin framstod för många samtida som en humanitär insats. Här går Biggar mycket långt i en detaljerad polemik mot flera historiker.

Vid nedkämpandet av det indiska myteriet 1857, Mau-Mau-upproret i Kenya 1952–1960 och demonstrationerna vid Amritsar i Indien 1917 gick de lokala befälhavarna stundom fram med oproportionerligt och urskillningslöst våld, och mot dessa riktar Biggar hård kritik. Dock påpekar han att dessa våldshandlingar inte sanktionerades från centrum, och i flertalet fall renderade tydliga straff eller reprimander för de ansvariga. Därför, menar Biggar, kan man inte dra slutsatsen att övervåld var ”kärnan” i britternas imperium. Vid det andra boerkriget riktar han också kritik mot de koncentrationsläger som upprättades för boerna och deras familjer liksom för många svarta, där svält och sjukdomar skapade ohyggliga förhållanden.

Angående Sydafrika och boerkriget gör Biggar den poängen, att det var Storbritannien och imperiet som stod för de svartas rättigheter, medan boerna i utbrytarrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal ville behålla sina rättigheter, det vill säga: behålla sina slavar. Boernas great trek norrut 1836 motiverades just av det brittiska imperiets beslut att frige 38 000 slavar i Kapkolonin. Boerkriget skapade intressanta lojaliteter i Europa, där socialdemokrater i bland annat Tyskland och Sverige sympatiserade med de skäggiga, lantliga boerna i deras ojämna kamp mot det kapitalistiska imperiet, oaktat deras sätt att förhålla sig till den svarta befolkningen. Tyskland exporterade också mausergevär och toppmodernt artilleri till boerrepublikerna.

Beträffande anklagelsen att imperiet var odemokratiskt framhåller Biggar att demokrati i dagens mening med en person en röst inte ens fanns i Storbritannien förrän 1928. På Nya Zeeland var man betydligt raskare: där erhöll maoriska män rösträtt 1867 och i östra Kanada fick manliga indianer denna rätt på samma villkor som vita 1885.

I Kapprovinsen i Sydafrika hade sedan 1853 svarta män och ”färgade” rösträtt med liknande förbehåll – viss inkomst och förmögenhet – som vita, fram till 1934, då boerna fått större inflytande i den 1910 skapade Sydafrikanska unionen. Detta hade resulterat i en liten men inflytelserik krets av politiskt aktiva bland de svarta. Boerkriget hade 1902 slutat med fredsfördraget i Vereeniging, vilket lovade viss självstyrelse åt boerrepublikerna under brittisk flagg. Thomas Pakenham, auktoriteten inom området, menar att den klausul i fredsfördraget, som sade att frågan om rösträtt för svarta inom boerrepublikerna skulle avgöras senare, i själva verket var ett medvetet svek från britternas sida. Bigger kritiserar Pakenham och hävdar att det var ett krigstrött imperium, som kände sig tvunget att kompromissa. Kriget hade varit oerhört kostsamt, blodigt och orsakat internationella protester. Britterna hade helt enkelt inte kraft nog att med militär och polis genomdriva en sådan politik inom boerrepublikerna. Inte sällan, menar Biggar, åsidosattes de inföddas rättigheter, inte på grund av att imperiet var för starkt, utan för svagt.

En fotnot här är att den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén, i sitt inflytelserika verk Stormakterna, som publicerades 1905, skriver att en akilleshäl för det brittiska imperiet är, att det i själva kärnan har centrifugala tendenser, och att det därför kommer att upplösas. Det Biggar ser som en fördel och en positiv sida – att man frivilligt och gradvis gav självstyrelse för Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika – såg Kjellén som en svaghet.

Biggars bok är ett välkommet och sakligt inlägg i en annars ganska ensidig debatt som nära nog alltid betonar det brittiska imperiets avarter. Han analyserar både dess bättre och sämre sidor och räds inte att gå i klinch med postkolonialism eller etablerade historiker. Av nödvändighet kan han bara ta upp typiska exempel, och strävar inte efter en heltäckande beskrivning. Mot slutet konstaterar han att det är mycket svårt att göra en etisk bedömning av denna typ av mycket komplexa och mångfasetterade skeenden. En massaker i Amritsar kan inte vägas mot att man byggde ett omfattande järnvägsnät i Indien. De är inkommensurabla storheter.

En stor del av argumentationen återfinns i fotnoterna, som upptar 150 sidor. Dessa är placerade i slutet, inte nederst på sidorna, vilket är en brist, då det blir svårare att följa diskussionen vidare, om man är särskilt intresserad av ett visst skeende.

Biggar menar att en mer allsidig bedömning av det brittiska imperiet spelar roll för dagens politik, och visst är det så. Den postkoloniala vänsterretoriken spelar auktoritära och totalitära makter i händerna. Diskussionen är likartad i andra europeiska länder. Ofta hävdas, med vidlyftiga generaliseringar, att allt det som väst byggt upp handlat om girighet, rasism och brutalitet. På så sätt får man väst att på ibland oklara grunder ägna kraft åt oändlig självrannsakan och ursäkter, medan Kina befäster öar i Sydkinesiska sjön, systematiskt gör räder i Taiwans luftrum och Ryssland flyttar fram positionerna på flera håll

Storbritanniens koloniala historia, liksom övriga europeiska länders, är långt ifrån utforskad. Sedan länge domineras detta fält av ideologiserande på vänsterkanten, men man kan hoppas att ett rikt källmaterial tillsammans med en ambition att skriva historia balanserat och ”wie es eigentlich gewesen ist”, med tiden kan råda bot på detta. 

COLONIALISM: A MORAL RECKONING

NIGEL BIGGAR (William Collins 2023)