Kommissarie Maigret flyttar
för 100 år sedan installerade sig kommissarie Maigret på nummer 36, Quai des Orfèvres på Île de la Cité, i centrala Paris. Adressen är i högsta grad verklig, även om kommissarien är fiktiv. I författaren Georges Simenons roman Kommissarie Maigrets första fall (1949) tar Maigret sitt arbetsrum i besittning sedan han löst sitt första fall. Året var 1913. Nu byter hans arbetsplats, kriminalpolisens högkvarter, adress och lämnar Seines kajer för Rue de Bastion i 17:e arrondissementet. Även sätet för Parisdomstolen (Palais de Justice), där Maigret tampas med åklagarna, överger det historiska kvarteret.
Kostymen har blivit för trång för de nästan 2 000 personer som frekventerar 36, Quai des Orfèvres och huskroppen Palais de Justice. Problemet med trångboddheten går inte längre att lösa. Komplexet på ön mitt i Seine är klassat som historiskt monument.
”Nummer 36 uppfyller inte längre säkerhetskraven”, säger chefen för kriminalpolisen Christian Flaesch. Ingen hiss, en enda trappa och dålig internettäckning. De övre våningarna har inte riktiga fönster. Det skulle ha kostat för mycket och varit för krångligt att renovera lokalerna. Dessutom skulle det inte ha löst problemet med de olika rotlarna, som nu är utspridda på 20 olika platser i staden. Målet har varit att få alla avdelningar under samma tak.
Tomten där dessa planer nu kan förverkligas hade ursprungligen reserverats för de olympiska spelen 2012, som Paris inte fick. Le Figaro kommenterar den förestående flytten:
”Ingenting är evigt. Inte ens det legendariska ’36’, som har sett så många celebra klienter passera revy, från seriemördaren Marcel Petiot, alias Dr Petiot, till Try Paulin som våldtog gamla damer, eller bröderna Zemmour, de sista av ’den undre världens seigneurer’ […] La Boîte (som det gamla gardet kallade högborgen) var med i alla de stora affärerna […] Det var en epok då les grands flics (de riktiga snutarna) ännu inte behövde kompletteras med de ’små undersökningsdomarna’.”
här tycker man sig höra ekot av kommissarie Maigret, som i författaren Georges Simenons böcker om den brottsbekämpande kommissarien gång på gång kritiserar sakernas tillstånd. För en gammal erfaren spanare som Maigret verkar utvecklingen gå åt fel håll. Polisen förlorar alltmer av sin prestige till förmån för ”herrarna i Palais de Justice”. Trots kriminalens grannskap med Justitiepalatset rör det sig mer och mer om två skilda världar enligt kommissariens sätt att se saken, till exempel i Maigret och lördagsklienten (1962):
”På andra sidan var det åklagarna, domarna, rättssalarna, de breda korridorerna där advokater i svarta kappor som såg ut som flaxande vingar, ilade av och an. Åklagarmyndighetens lokaler var högtidliga och praktfulla i jämförelse med polisens. Här höll man styvt på etiketten och talade med dämpad röst.”
Vad blir det av byggnaden, det mytiska ”36”, när kriminalen lämnar sin historiska adress för ökad effektivitet? Kanske de nu 100-åriga lokalerna blir säte för Interpol eller omvandlas till Polismuseum. I vart fall kommer ingen längre att vid Seinekajen bevittna de spektakulära utryckningarna med blåljuset på, då les paniers à salade, salladskorgarna, drar ut i strid mot buset och den undre världen. Men ännu händer det att turister köar för att besöka kontoret på andra våningen, som en gång i tiden ockuperades av en populär kriminalkommissarie, Georges Massu, förebilden till Georges Simenons fiktiva kommissarie Maigret.
det var i augusti 1913 som kriminalpolisen flyttade in i huset med det spetsiga tornet, mitt emot Seines vänstra strand. Dessförinnan huserade poliserna – sedan en anlagd brand under andra Pariskommunen 1871 förstört delar av Palais de Justice – i lokaler i den nya byggnad som uppfördes under Tredje republikens första decennier. Inte mycket har hänt här på ett sekel, om man får tro rapporter i pressen. Den 148 steg långa trätrappan som knarrar vid varje steg, de slitna trägolven, väggarna som gulnat av all cigarrettrök, vitrinskåpen med polismössorna, en del reliker från kolonialtiden samt de trånga kontoren där blodfläckat bevismaterial sparats; en fantastisk museal miljö med attribut från husets nu sekelgamla historia.
Georges Simenons böcker ger färgstarkt bakgrundsmaterial från både Justitiepalatset och polisens lokaler. Här inledningen till Maigret och lördagsklienten:
”Först var det den svarta marmorpendylen med bronsornament som hans blick fastnade på just när den visade sex och arton, vilket betydde att klockan var lite över halvsju. I tio andra rum på kriminalen, hos högste chefen såväl som hos cheferna för de olika rotlarna, stod exakt likadana pendyler flankerade av sina kandelabrar, och sedan urminnes tider gick de också efter. […]Han undrade ett ögonblick till hur många ämbetsverk och departement en viss L. Ledent, vars signatur återfanns i vackert tillbakalutad skrift på den vita urtavlan, en gång hade levererat en uppsättning sådana pendyler och han tänkte på allt köpslående, alla intriger och alla mutor som hade föregått en så viktig transaktion …”
utanför kommissarie Maigrets kontor figurerar det berömda väntrummet med glasväggen, i svensk översättning ömsom kallat ”kylen”, ömsom ”akvariet” eller ”glasburen”. Genom glasrutan kunde inspektörerna och kommissarien hålla koll på klientelet:
”Där satt alltid folk och väntade, nervösa kvinnor, kvinnor som grät […] mer hårdkokta typer som försökte se hoppfulla ut, hyggligt folk som lugnt stod och stirrade på de ljusgröna väggarna. En timme eller två i kylen brukade räcka […] Vittnen som beslutat sig för att inte säga något mjuknade plötsligt. Det hände att de blev ’bortglömda’ över halva dagen.”
Enligt Pierre Assoulines biografi Simenon –Människan och gåtan (1992) blev Georges Simenon inbjuden till Quai des Orfèvres ”för att hjälpa honom att korrigera siktet”. Dåvarande chefen för kriminalen Xavier Guichard sade till honom:
”Er Maigret liknar på pricken våra kommissarier. Men administrationen fungerar inte som ni beskriver den. För att rätta till era misstag ska ni få går runt på de olika avdelningarna med en av våra kommissarier och se hur allt fungerar.”
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Det är förstås ett privilegium som Simenon utnyttjade maximalt. Han utverkade till och med tillstånd att få vara med vid förhören för att ”känna vibrationerna”. Simenon fick också närvara vid morgonrapporteringen mot löfte att inte använda sig av informationen som journalist.
Georges Simenon anses på sin tid ha bidragit till en epokgörande revidering av populärlitteraturens och pressens schablonbild av polismannen. I Maigrets memoarer (1951) säger författaren till sin romangestalt:
”I fransk litteratur har hittills på några få undantag när, den sympatiska rollen alltid spelats av förbrytaren, medan polisen har förlöjligats eller behandlats ännu värre.”
kanske är kommissarie Maigret obekant för yngre generationer i Sverige. Kanske har Simenons stilistiskt skickligt gestaltade utredningar för längesedan drunknat i malströmmen av ny deckarlitteratur i vårt land. Men myten som spunnits kring den piprökande, medmänsklige rättvisans tjänare lever ännu i Frankrike, där ständigt nya pocketutgåvor av Maigretböckerna publiceras. Hur det blir i framtiden, när den fasta punkten i kommissariens yrkesliv inte längre finns, återstår att se. Varje mellanlandning på adressen 36, Quai des Orfèvres har givit struktur åt handlingen i intrigerna, som spänner över flera decennier. Den första Maigretboken kom 1930, den sista så sent som 1972. I botten finns kommissariens credo, att inte döma, samt hans smått schematiska filosofi, till exempel kring det parisiska sättet att ta livet av sig och andra:
”Varje kvarter i Paris, varje samhällsklass har om man så vill sitt sätt att döda, och också sitt sätt att begå självmord. Det finns gator där man hoppar ut genom fönstret, andra där man dör av kolos, eller gasar ihjäl sig, andra åter där man tar en överdos av sömnmedel. Man känner till kvarteren där man hugger ihjäl med kniv, de där knölpåk används och de där skjutvapen dominerar som i Montmartre.”